Jag hastar fram på berättelsens bro, bakom mig rasar minnena. Bjälkarna störtar sargade ner i avgrunden och försvinner. Framför mig den opålitliga och knappt bärande berättelsen. Bakom mig – allt det förgångna, allt det som förintats och övermålats av mina ord.
Bevarats och förevigats.
Kommer aldrig mer tillbaka.
Massakern på hur det var.
Ordlöshetens tilltal tystat.
Verkligheten och de riktiga minnena förflyktigade, finns inte. Endast berättelsen finns kvar, den ska bära allt.
Det är hemskt. Orden har trängt sig emellan det fysiska minnet.
Det är fantastiskt, jag som inte ens visste att minnena fanns.
Är det sorg? Är det triumf – att jag har överlistat tiden! Häpenheten, att de döda inte hämnas och kör upp texterna i röven på mig. Inte ens de som ännu lever – de sanna vittnena – protesterar, utan nickar instämmande; precis så där var det.
Minnena är stelnade till text. Livet som levdes där borta, vet ingen längre hur det var. Inte ett enda andetag kan vi höra, inte en röst för att inte tala om tankarna de hade.
Som detta att tacka Gud för att hästen just då såg bort, när det förfärliga hände, att en spökvagn for fram på andra sidan älven. For fram av sig själv – ja, hästlös rullade den verkligen fram! Hade hästen sett detta hade den genast fallit i sken och fast man förstod att det var en automobil så skenade det även inombords en själv. Ty detta var väl ändå mot naturen? Och Gud!
På nyårsaftonen 1900 stod de som skulle bli min farfar och farmor på Knektmatsgårdens tun i Idbäcks by i Malungs socken. De hade förlovat sig samma kväll och stod nu och lyssnade efter kyrkklockorna. Det var sju kilometer fågelvägen till kyrkan så kanske inbillade de sig bara, att de hörde den spröda malmklangen.
Högtidligheten riste dem. Ett nytt århundrade! Framtiden var en dimma, en vägg. Blott det som hade hänt lyste i klara färger, och lockade: kom tillbaka!
Men de kunde inte gå tillbaka fast de ville, de trivdes ju i det landskap de kände igen. Tiden knuffade dem ändå obarmhärtigt över tröskeln till allt det nya, dimväggen gav städse efter. Ingenting tog emot – det fanns ingen karta, inga stigar, inga vägvisare. Hade där funnits en avgrund så hade de inte märkt den förrän det varit för sent.
Ingen hade varit där tidigare.
Men det vara bara till att leva på.
Marken på gården var våt och lerig, knappt någon snö. Det var blidväder denna nyårsafton, sensationellt i ett köldhål som Malung.
Farfar var blyg. Han var som en kulla, sa de som hade legat på hjället med honom i den traditionella nattfriningen. Farmor däremot var tilltagsen, så minns även jag henne, burdus, raka rör. Så det var säkert hon som såg till att de blev gifta samma år, nämligen söndagen den elfte november. Trots att de inte var tvungna – min far föddes först fjorton månader senare.
Vi minns om vi vill, om människorna förr vill att vi minns dem. Nuet hämtar lämpligt material från det förgångnas kontinenter. Allt det andra, resten som hände, skvalpar under radarn. Fanns och betydde något men vi väljer bort, snickrar oförtrutet på vår egen plattform, avstampet och trampolinen, förevändningen för att göra det vi önskar. Inte historieförfalskning men heller inte sanning. Sanningen är ofta utan ord. Men vilka andra griptänger har vi att ta till, än just ord? Det hände. Vi vet det. Eller vi vet det inte för att vi har valt att glömma. Tidens pil syr kråkspark bakåt, susar ändå samvetslöst framåt, det är nittonhundratvå och det är nu och det är då, när min far var en nyfödd bebis och ändå har mina egna barn vuxit och försvunnit och fått egna barn fast de själva är barn, de är mina. Det är ingen ordning, som att Guds tidsmaskin har gått sönder. Jag kan ännu känna deras späda kroppar i mina händer. De lever ännu. Men mina barn som de var, kommer aldrig tillbaka.
Är minnet likt döden? Är minnet dödens kusin? Något vänligare, inte så kompromisslös. Att de döda finns kvar på sätt och vis, fast de inte går att ta på. Ändå tillåts vi ha dessa kära hos oss så länge vi själva lever.
1905 är trysilflickan Stina nitton år. Att hon ska bli min mormor vet hon inte om. Hon ska bli mormor till nio barn och mor till fyra. Men ännu är det långt dit. En skrattglad skönhet är hon med sitt tjocka blonda hår som är så rikt att det ständigt sliter sig ur flätknutens grova hårnålar.
En svensk skomakare har räddat hennes föräldrar undan vräkning. Som tack har han fått hennes hand. Knappt att hon själv har fattat att det har hänt.
Min blivande morfars plan är ett midsommarbröllop.
Men Stina håller emot. Ty hon är kär i en annan. Som dock är så fattig att han oftast går barfota.
Medan hennes fästman har tillverkat fina skinnskor till hela hennes familj. Han vill verkligen ha henne, fast hon är så fattig.
Hon vill inte in i det där. Vågar samtidigt inte svika sina föräldrar. Fadern kan bli våldsam mot hennes mor.
Till sist går det inte. I oktober månad, samma år och samma månad som unionen mellan broderländerna upplöses, vigs hon vid svensken i Trysils prästgård. Ty ödet och hennes kropp hade svikit henne, hon är med barn.
Året efter rymmer hon tillbaka. Bryter en bit av själva fjället som hon sedan målar med guldfärg. ”Fra Trysilfjellet 1906” står det på undersidan av den patetiskt målade stenen, som numera finns hos mig. Stenen är beviset, en tidens asteroid, som slutligen plumsar ner i denna text.
Hon fick det materiellt bra hon Stina, hos sin flitige men koleriske make. Svärmodern var besviken över giftet och trakasserade henne ständigt för den norska dialekten. Ett slaganfall i unga år skakade så bort Stinas sista skratt, liksom den skönhet hon haft. Våldtäkter aldrig klädda i ord gjorde skillnad i hennes liv.
,Fast man blev inte våldtagen inom äktenskapen på den tiden, lagen mot detta kom inte förrän i mitten av sextiotalet. Och hon hade ju maten. Hos modern i Trysil fanns ingen tröst att få. Eli hade upplevt svälten 1867 och tyckte Stina var bortskämd, så där bra hade hon själv aldrig haft det.
Så det vara bara till att bli mor flera gånger om och mormor och farmor och anmoder.
Jag minns en slagrörd gammal gumma som inte fick orden ur sig, som inte kunde läsa sagor. På hennes 70-årsdag finns jag med på gruppfotot, sju år gammal. Mormor är vit och krum.
Om två år är jag lika gammal. Det går inte att fatta. Det är något där som hänt – inuti mig är jag kanske fyrtio år. Medan hon sedan länge hade mistat lust och hopp och kände sig som hundra och även såg så ut. Glad att familjen var samlad men själva gnistan var borta sedan länge. Hon dog året efter, bara dog, la sig ner och sedan var det över.
Texten är en konstruktionsritning. Ju mer liv den utger sig att förmedla ju mer liv släcker den. Där bakom sjunker askpelarna samman. Enbart text tolka världen 1900 till 1909 för knappt att det då fanns film. 1907 bildades en Svenska biografteatern i Kristianstad men landet norr om Skåne fick vänta ännu några år på att få se denna nymodighet.
Den första stumfilmen i Malung skrämde slag på Helmer, han som långt senare skulle bli min far. Alla i salen kastade sig ner i bänkarna när ett tåg kom farande rakt emot dem, medan biografmusikanten hotfullt spelade på sin fiol.
Frikyrkorörelsen stämplade film som synd ända in på femtiotalet när jag var ett barn.
Då, i århundradets början predikades likhet inför Gud och att det var svårare för en rik att komma in i Paradiset än för en kamel att träs genom ett nålsöga.
Det där var viktiga saker. En kamel var väl ungefär som en häst. Så svårt var det. Ändå förnedrades arbetaren i denna färska samhällsklass både bittida och sent. Därtill fick han så lite betalt att han knappt kunde klara sig.
Det mullrade i arbetarkratern. Strejker, lockouter. Svartfötter importerades till Malmö hamn från England. De var så illa sedda att man inkvarterade dem på ett fartyg utan landkontakt. Men i mörkret rodde Anton Nilsson ut till Amalthea, och apterade en sprängladdning, för att skrämmas, förmå dem att åka tillbaka hem till England.
Men en person dog. Anton dömdes till döden. Men benådades. Sedan kunde han själv nästan inte dö, han blev 102 år gammal. Jag hörde honom tala på Folkets Hus, han var då över nittio år och helt obruten. Hela han var grov, händerna som släggor, torra och heta. Jag måtte ha tagit honom i hand?
1909 åhör min pappa ett samtal mellan sin far och dennes bror. De ömkar sig över de arbetare som hade lockoutats.
Storstrejken blev ett nederlag men flaggade också för vad som komma skulle. Dock först ett rejält medlemstapp i fackföreningarna och en stor utvandring till Amerika.
Det stod inte om livets marginaler. Det gällde maten. Vi kan inte känna i våra magar idag hur det var att leva då.
Hungern, den historiskt så viktiga hungern, har vi aldrig känt.
Intelligentian levde inte under lika tuffa omständigheter. I Ord & Bild vandrar Ellen Key i Gösta Berlings spår. Den sträcka som idag tar en timme att köra med bil tog dåförtiden en vecka att fotvandra. Fast man kunde fläckvis färdas med ångarna C M Bellman och Anders Fryxell på Frykens långa sjö.
Laura Fittinghof glömde aldrig sin barndom i Norrland. Hon levde ett gott liv men skrev ändå Barnen från Frostmofjället där hon medvetet gjorde barnen till riktiga människor och inte slöa och dumma så som de fattiga brukade utmålas. I Ord & Bild finns en novell av henne om Lad-patron, en slöfock med stor familj men med en hustru vars berättarbegåvning till den grad väckte folks medkänsla där i Norrland att familjen redde sig bättre än om karln hade varit skötsam.
Äventyrarna och intelligentian vidgade världen och matade fantasin. Carl Forslund skriver om den lyckosamma Vegaexpeditionen genom Nordostpassagen, med anledning av 25-årsminnet. Otto Nordenskiöld hyllar Sven Hedin och han senaste resa i Mongoliet. Johan Stadling skriver om sina intryck i ett fjärran Sibirien på jakt efter svaret på vad som hade hänt Andréeexpeditionen. Bild på det raserade ballonghuset på Danskön. Vad hände sedan ballongen försvunnit norrut 1897?
Expeditionen gick av stapeln fastän ballongen inte var testad. Om alla felaktiga beslut skrivs dock intet. I sina efterforskningar kommer Johan Stadling däremot i kontakt med det ryska förvisningsväsendet vilket gör honom betryckt. Han är vän med Lev Tolstoj och han skriver psalmer. Skam och stolthet, också samvete.
Skam är en mänsklig faktor knappt analyserad. Framsidan kallas stolthet.
Religionen går inte att komma runt. I nittonhundratalets början är den ofta avgörande. Det stör mig. Ständigt dessa glädjelösa utsvävningar som att just den frälste är utvald och att arbetaren ska lyda rakt av medan herremannen bara behöver lyda sin inre kallelse. Intet ont om Stadling för det. Kanske hade han dåligt samvete för att han, bland andra, inte stoppade den dödsdömda expeditionen. Men för mycket stod på spel, stoltheten krävde detta offer.
Ord & Bild publicerar utdrag ur Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige i samband med bokens utgivning 1907. Där finns även noveller av Selma Lagerlöfs käresta Sophie Elkan. Jag skummar en av dem och tycker den är dålig. Men Selma Lagerlöf är kär och tålig, hon försöker hjälpa, men är alltför överlägsen. Kanske känner hon skam över sin begåvning. Men uppfattar den samtidigt som en gåva, ja som ett kall. Eller kanske snarare som en last, ty i Selma Lagerlöfs texter finns en berättarlust som krossar urberg, hon kan inte låta bli. Hon hade dött av sorg och leda om hon inte hade fått skriva. De bästa texterna föds ur sådan energi. Samtidigt har Selma Lagerlöf skrivit Värmlands kavaljerers historia så att den riktiga historien aldrig har återhämtat sig.
Å andra sidan hade väl dessa kavaljerer och allt det värmländska sjunkit ner i moras och försvunnit om hon inte med sina griptänger fångat upp det hon tyckte var spännande.
Det fanns mycken skam på den tiden, inte riktigt likadan som idag. Folk skylde sig, särskilt fruntimren. Ingen fick se min pappas farmors hår. Som liten pojke sov han i fjöset med henne. Det första hon gjorde på morgonen var att knyta på sig vitbindeln runt pannan och sedan hucklet uppepå. Därefter kunde hon stiga upp ur bädden och visa sig för världen.
Skammen bortses frekvent i historiska skildringar. Att ha varit ensam med en man – förstadiet till att bli med barn. Att bli med barn, den största skammen av alla, till och med inom äktenskapet. Ty sexualiteten var skambelagd i sig, och är så än. Efter förlossningen kyrktagning av kvinnan, innan dess var hon oren. Kvinnan var ständigt fel, besudlade själva livet med att föda så där, kunde det vara sant att detta fanns? Under de där oskyldigt långa kjolarna?
Komplicerat utan ord, bara känslor. Och allra mest skräck.
Vad som helst bara inte ännu en oäkting.
Arbetarens skam var en annan, liksom statarens, men troligtvis ädlare ändå. Det gällde ju stoltheten, som bröts av, men som man ändå visste att man skulle ha.
I början av nittonhundratalet gjordes viktiga industrihistoriska språng. Om detta står det inte mycket om i Ord & Bild som dock redan då är en spännande och fantasieggande tidskrift, präglad av sin tid. Dikterna är högstämda, artiklarna är liksom häpna, berättelserna är moraliska och gnagda av tidens tänder.
Åren 1900 till 1909 är svåra för folk, är ändå rena äventyret i minnets förslagna backspegel. Min far var utsatt för barnarbete, tvingades valla boskap i skogen från bittida till sent men minns mest den pastorala idyllen, skogens skönhet och en och annan odygdig get.
Men i stort sett var det på något sätt bättre då.
*
Ord & Bild nr 4 2017, jubileumsnummer – tidskriften 125 år
