Här följer hela invigningstalet till Dan Anderssonveckan. En förkortad version publicerades i Dalademokratens papperstidning 1/8. Det finns även att läsa på deras hemsida.
En trehundrahövdad fantastisk publik gjorde dagen till den fest den blev – glädje i en poetisk stämning, trakterande på Dan Anderssons svarta fiol, kolbullar, kaffe och Saxdalens manskör.
Ibland är det bara härligt rakt av att vara författare.
INVIGNINGSTAL DAN ANDERSSONVECKAN 30 JULI 2016:
Dan Anderssonveckan går av stapeln för tjugoåttonde året. Det är en stor ära att få hålla detta invigningstal. Jag heter Aino Trosell, författare från Malung som numera bor i Göteborg. Hjärtligt välkomna ska ni vara.
Runt omkring i dessa skogar, där folk fordom slet ont, hörs den kommande veckan musik och glada skratt. Folk färdas lätt från det ena stället till det andra utan att bli trötta i benen eller blöta om fötterna.
Genom Dan Anderssons lysande diktning nådde Finnskogarnas hårda liv och speciella folkkynne ända in på de fina förlagen och redaktionerna i det fjärran Stockholm. Dan Andersson stod för något helt nytt. Det som Finnskogens folk levde och erfor inpå sina utpinade kroppar och längtande hjärtan – det kunde Dan Andersson få ner på pränt. Och det var nytt! Men ändå igenkänt och begripligt och vackert – Finnskogens folk fanns! Med auktoritet klev skogarnas folk, med sina milklubbor och kolfat och iklädda sina slitna arbetskläder, fram på den litterära scenen.
Det arbetande folket blev synligt.
Jag tror inte på spöken. Jag tror inte på andar. Men jag känner att Dan Andersson är här i sin ande idag och därför har detta tal varit en viktig sak att komponera. Ty dessa skogar skapar – vill jag påstå – ett nästan som säreget känsloliv som lånar sina bilder direkt från naturen.
En svärmisk romantisk känslovärld, med hårda arbetsvillkor som farkost, ensamhet som roder och längtan efter kärlek och gemenskap som kompass.
Dan Andersson är 128 år ung. Han var 32 år gammal när han dog.
En tidigare invigningstalare påstod att han inte gillade att knega. Hon påstod även att han hade varit sjöman.
Inte heller det är sant.
Jag har skrivit tjugofem böcker. Jag anses vara en produktiv författare, stadigt kommer där nya texter; romaner, pjäser, noveller och en och annan dikt.
När jag var trettiotvå år gammal hade jag kommit ut med summa två romaner, fem noveller och noll dikter. När Dan Andersson var trettiotvå år gammal hade han skrivit en genomsnittsförfattares hela livsproduktion.
Dan Andersson var fan inte lat. Han var en hårt arbetande, ständigt verksam författare som likt snigeln bar med sig sin verkstad överallt. För det går inte att stänga av. Arbete pågår hela tiden vare sig man vill det eller inte. Därför må han vara förlåten en och annan bläcka och till och med opium, ifall nu detta är sant.
Själv skulle jag ha supit skallen av mig för länge sedan om jag inte hade varit ett fruntimmer. Nu får jag nöja mig med att glo på doktor Phil och skriva av mig mina frustrationer på Facebook.
Som författare bli man ofta less på sig själv och behöver stänga av.
Fast då vet jag, tack och lov – och detta praktiserade ju även Dan Andersson med framgång – att den bästa drogen av alla för en författare är: att förglömma sig själv. I en text. Som man läser, samtidigt som man skriver den. Känslan berusar när man trampar fram efter en okänd led, och tar läsaren med sig dit, vart det nu kan bära. Det är en drog som heter duga, och den är själva drivkraften i de flestas författarskap.
Dan Andersson ägde empati, han kunde leva sig ända in i själen i en annan människas liv. Själv var han bara ett instrument.
Vill man teckna kroki är det enklast att ta en bild av sig själv, det är billigt och man utsätter ingen. Men det betyder inte att man själv anser sig vara förmer. Ärendet och berättelsen är viktig, även om man därom kan ha luddiga föreställningar innan man har kommit igång. Man måste bara teckna den där nakna figuren och se vad som händer. I sin gestaltning kommer konstnären närmare någon sorts sanning. Nöden har ingen lag – att använda sig själv som material betyder inte att författaren är självupptagen. Snarare det motsatta, att han anser sig vara typisk, och inte viktig som person.
I min bokhylla står tio band Dan Andersson; romaner, dikter, berättelser och visor. En halvmeter bokryggar ungefär, och inte vad som helst: dikter att överleva av, än i denna idag. Ett helt livs litterära produktion. Även om just detta liv blev kort. Vad om han hade fått leva?
Då hade han skrivit mer än de flesta, så klart.
Dan Anderssons flit har blivit häcklad, förminskad, ifrågasatt och inte räknats med eftersom han tillhörde det fattiga folket. Han gjorde visst en visit i en gruva. Det förstod man hur det skulle sluta – han stod inte ut. Han var i timmerskogen och fick även nog av detta knog och hur mycket vaktade han egentligen milor?
Och visst kan man då hävda att han var lat.
Jag hävdar något annat: han brände sina ögon, han förfrös sina händer, hans hjärta stannade och började med möda slå igen. Han levde så nära så kallat vanligt folk att han sedan kunde gestalta och förmedla hur det kändes.
Inte bara kunde. Han måste. Eftersom han hade varit där. Han visste och han förmådde dikta om den verkligheten och DET var hans tunga arbete, hans oförtröttliga värv.
Endast den som har varit med kan vara så detaljerad och så… andlig, som till exempel i dikten om Stjärna ”när snön stod i selstickan opp”.
Bara en sådan iakttagelse! Och det fortsätter:
… vi lastade timmer, en såglängd på stubben och hela sex kvarter i topp.
Knakande bogträn och läder på sträck, frusna till
skavande horn, och livet berodde av remmarnas hål och spärret i
spännenas torn. /—/
Och björnbindslet brände en tvärs genom handsken
precis som vällhett järn.
(Just detta har jag faktiskt upplevt eftersom jag har arbetat på varv och bränt mig på iskallt järn – hett också så klart. Dikten fortsätter…)
Backar där skruvkopplet sprang för en knyck av
nån upplent, lömsk liten sten,
(Min far berättade från timmerskogen hur kälken kastade av honom på grund av just ett sådant litet hinder…)
och tre ton timmer sprutade ur skaren kring
Stjärnas ben /—/”
(Den bilden är så initierad att jag inte riktigt kan se den. Finns här en gammal skogsarbetare som kan förklara efter talet? ”Sprutade ur skaren kring Stjärnas ben”? Betyder det att lassets hopbjörning spricker och timret ger sig iväg, i ett medlut? Inte vet jag.)
Karl den fjortondes sarkofag i älvdalsporfyr vägde sexton ton. När den skulle transporteras till Stockholm drogs den på släde av hundratio älvdalsbor, finklädda i sina sockendräkter.
Uppepå själva porfyrkistan satt en spelman.
Och fastän han åkte helt gratis, var kanske han den viktigaste dragaren av dem alla. Han fick karlarna att stå ut, kanske till och med att – njuta av sitt slit.
Dan Andersson sitter på vårt lass. Han bröt inte malm och för det ska man vara tacksam, då hade det ju inte blivit några dikter. Man kan inte vara bra på allt. Han var en gudasänd författare och hade han vuxit upp på Östermalm så hade aldrig någon i världen kommit på tanken att kalla honom för lat – att han ”inte ville knega”. Hur många trettiotvååriga författare idag har – trots lättare skrivande tack vare ordbehandlingsprogrammen – tillnärmelsevis den produktion som Dan Andersson hade när han dog?
Ju närmare folket en diktare kommer ju fler felfinnare drar han på sig. En gång för alla måste slås fast att Dan Andersson vare sig var arbetsskygg eller lat.
Fattig var han däremot. Och om han inte skulle ha levat ur hand i mun, så hade han fått ägna alla dygnets vakna timmar åt att just ”knega”. Då hade världen gått miste om en stor poet, och själva vår verklighet här i Bergslagen och Dalarna hade tett sig så mycket blekare.
Det är bara att välja hur man ska förhålla sig. Hade han fötts i en rik familj så hade han blivit försörjd, fått studera, ätit gott, bott ombonat, varit klädd för sitt stånd. Och ändå hade ingen klagat på honom. Inte om han hade skrivit så bra som han faktiskt gjorde.
Min far var arton år när Dan Andersson dog. Spanska sjukan härjade och dödade min fars ungdomskärlek Hi Greta.
Dödsromantiken florerade, för vad skulle man ta sig till. Dan Anderssons namn steg som en raket. Alla kände igen sig i hans texter. Och ändå blev verkligheten liksom återuppstånden, framkallad och ny genom hans poesi. Döden fick ordnad klädsel, det förfärliga gick att hantera, ty Dan Andersson gick före och för-fattade vanligt folks själsliv och verklighet, hur det egentligen stod till. Han kunde benämna det onämnbara så att detta gick att hantera.
I september kommer min nya roman Helmers vals ut. Den handlar om min far och om nästan hela nittonhundratalet och den mylla det moderna Sverige gror ur. Där finns väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen som alla svepte genom Dan Andersson och hans samtida, fram och tillbaka.
Likt den instängda fjärilen flaxar själen mot ljuset: är det där, är det där? En kamp, ett sökande, en strävan.
Och med den stigande klasskänslan en självsäkerhet, fastän man inte hade mer än sex års folkskola.
I logen Morgonljus protokoll med de första bokinköpen på tjugotalet hittar jag böcker av Jack London, Upton Sinclair, August Strindberg, Jules Vernes, Voltaire, Shakespeare, Kipling och så vidare – ja gubbar, bara män, men så var det ju dåförtiden. Detta var god litteratur, böcker som Dan Andersson själv läste och tog intryck av. Vart kvinnornas historier tog vägen är en annan berättelse.
Dan Andersson växte. Och växte, tätt intill arbetarrörelsen. När jag som femtonåring blev medlem i SSU Malungsfors var det så mycket Dan Andersson – särskilt Jungman Jansson – att jag blev alldeles övermätt, i synnerhet på Jungman Jansson.
Men aldrig på Helgdagskväll i timmerkojan.
Min uppväxt var liksom marinerad i Dan Anderssondikt, det var den enda poesi som räknades om man bortser från psalmboken vilken dock var av tvång.
Men när jag sedan många år senare – 1978 – kom ut med min första roman, hade förlaget Tiden i samma veva det goda omdömet att ge ut Dan Anderssons samlade verk. Och det till en rimlig penning. Då gav jag mig giganten i våld och lästa alla tio banden. Och sedan var jag fast. Trots de lite konstiga romanerna. Dan Andersson var som en livboj över mörka vatten för en nykläckt författare som på många år än inte visste om att hon var det.
Och som kom från Malung.
Jag var som lite frälst, allt det där i SSU med Jungman Jansson till förbannelse var förlåtet. Som trettioåring såg jag nu Dan Andersson i hans egen rätt. Jag förstod hur hans diktning hade påverkat mitt seende på djupet.
Allt han skrev var naturligtvis inte bra och en del av det som publicerats postumt är säkert sådant han själv aldrig skulle ha släppt iväg. Av sådant lär man sig att radera hårddisken innan man dör. Men även bland de texter som kom ut under hans livstid florerar klichéer. Fast jag tror att han skapade bilder, som sedan blev klichéer, eftersom han fick så många efterapare som inte på långa vägar skrev lika bra.
Dan Andersson idag? Inte svårt alls. Lätt att applicera hans texter, precis som Shakespeare, klassiker är eviga. De hade aldrig sett en rymdraket eller en smartphone men ändå visste de allt om stjärnornas likgiltighet, vår intighet och evighetens sugande skönhet. Ingenting förvånar dem.
Dagens bokbransch är inte svår att känna igen i dikten Hos den äldste förläggaren där diktaren har dött och hamnat en trappa ner:
Jag skönjde en nattligt beklämmande prakt, och så fort min blick blev van,
jag bugade djupt och stack mina blad åt den skäggige, glödgade fan.
Och han slog sin svans kring mitt livsverk och vass go sitt ned!
Och vänta en månad ska jag försöka att ge dig ditt sista besked.
/—/
Och efter en igenkännlig lång väntan får han så åter möta Förläggaren och har man sett på f-n: livsverket blir antaget:
… en glädje kröp in i mitt svettiga skinn när jag svalde sådant ord,
ty så förstådd som nu, så helt, blev jag aldrig nere på jord.
Kontroverserna hade varit många och påfrestande under diktarens åttaåriga yrkesbana men vad skulle han göra? Det var förlagen som hade makten och då som nu gav de bara ut det som var lönsam. Och lönsam på allvar det blev Dan Andersson först efter sin död.
Också på andra sätt var Dan Andersson modern. Översätt honom till arabiska! Om inte detta redan är gjort. Han kan trösta de tusende vandringsmän som vaknar i fasa med brinnande bilder på näthinnan, som längtar fastän målet för längtan är sönderbombat, som hoppas och kämpar för en lugn plats på jorden och mat för dagen åt de sina. Precis som finnarna, som en gång invandrade till dessa skogar, med sina annorlunda sedvänjor och sitt främmande språk.
Vi befinner oss i Dalarna, detta stolta och fria land. Men vi befinner oss också på Finnskogen och finnskogarna känner inga landskapsgränser eller ens nationsgränser. Finnskogen sträcker sig från Hedmarks fylke över riksgränsen in i Värmland och vidare hit in i Dalarna. Finnskogen är i lika hög grad en del av Dalarnas identitet som Bergslagen är det.
Det finska arvet i dessa ödemarker är numera nästan helt osynligt. Enstaka
ortnamn kan vittna om vad som har varit. En del av oss kan skryta med att härstamma från den store Hakkarainen till exempel och om man läser Gottlunds dagboksanteckningar från hans resa på finnskogarna 1817 då språket verkligen var finska här, så anar man vilken historia vi har.
Att den var fantastisk, den var internationell, den handlade om de nya svenskarna vid den tiden.
Och det blev bråk även då ibland. Då som nu om näringen, om att försörja sig eller inte och på vilket sätt. Främlingen kunde ses med skepsis. Men, och det vet vi nu, främlingen
berikade detta land. Det är inte konstigt, människan har alltid vandrat, alltid rört sig till de trakter där det är lite lättare att leva.
Senare blev det ju Amerika, en ren åderlåtning men det har vi också nästan glömt fast det var som igår. De starkaste och modigaste försvann men det fick gå ändå. Jag sörjer med dom som gick före oss och som inte fick se hur välnärda, torra och rena och mätta vi är. Att vi inte har blåsor på fötterna därför att vi var tvungna att gå så långt, att vi inte har tbc eller en massa andra sjukdomar som numera är lätta att bota.
Vårt vackra land, vårt vackra Dalarna, vårt dramatiska Bergslagen vår vida vildmark och vida blick – detta öde land men inte ödelagt av krig utan öde på grund av det moderna samhället. En våg ska slå tillbaka och i den kommer våra nya medborgare att följa. Istället för vittrande gruvlavar nyuppförda moskéer.
Men nej jag misstror religionerna.
Dan Andersson brottades med sin tro, han ville veta, men vad vet man? Min far som var född 1902 – han fick barn sent – kunde sin Dan Andersson men hävdade ändå: ”Sök sanningen, och om den så för dig till helvetets portar så klappa modigt på!”
Han var för övrigt mycket stolt över att stamma från anfadern Hakkarainen från Nain. Men allt är bara sagor. Vad vet man. Det är förhållningssättet det hänger på.
Jag var sjutton år när min mor dog. I begravningsannons skrev jag Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt…
Inte visste jag då att strofen var vanlig i just dödsannonser. Det var givet att den brådmogna sjuttonåringen som var jag grep efter orden som tolkade min sorg, orden som var de rätta. De lindrade, de lindrade redan då. Trots SSU och den där Jungman Jansson.
Som författare har jag senare i viss mån med ordens hjälp kunnat trösta mig själv. Skrivandet har verkat terapeutiskt.
Att skriva är inget kall och författaren är inte märkvärdigare än någon annan. Myterna kring författandet skymmer själva kärnverksamheten, själva berättelserna. Vi har olika fallenheter. Jag har mött konstnärer som svetsare, snickare, målare, bönder – konstnärer är de ändå. Det finns obegåvade. Som svetsar, snickrar, målar, sköter levande djur eller skriver. Och det finns begåvningar. Och proffs.
Dan Andersson var ett sådant proffs och han förstod att ta tillvara sin gåva. Kanske inte given av någon gud men given mänskligheten och då får man inte ligga på latsidan. Det gjorde han inte heller. Den som har fått privilegiet att vara författare och som därtill är begåvad, i Dan Anderssons fall benådad, måste arbeta extra hårt. Att behålla den speciella talangen för sig själv vore närmast ett svek. Möjligen bekvämt. Men det fiffiga är att konstnären själv mår som bäst när han mer eller mindre arbetar ihjäl sig…
Som för många diktare är längtan en ständig följeslagare och ibland outhärdligt stark. Dess rot är ofta rotlöshet. Jag vill hem till dalen vid Pajso. Men när jag väl är där vill jag tillbaka till staden, jag vill föra vidlyftiga samtal som man inte kan göra med granarna. Ingen mossa växer på rullande stenar. Ingen belåtenhet vidlåder en sann poet.
Lyckan känner man först efteråt. När katastrofen har inträffat ser man tillbaka och inser hur lycklig man var. Det fanns färger, det fanns dofter, det fanns dagrar och en himmel. Att dö vid trettiotvå års ålder…
Ändå ofattbart vad han gjorde med sitt enda liv. Så oerhört produktiv och att han gav belackarna fingret. De som sa att han inte ville arbeta, de som hånade honom för att han försmäktade i gruvan och inte klarade av att vara där, och att han inte fann sig tillrätta i staden utan ville tillbaka till dalen vid Pajso.
Jag har skrivit om Bergslagen, en pjäs som heter Eld i berget, en roman som heter Järngreppet och flera dikter. När jag nu rannsakar mig själv hör jag hur influerad jag är av Dan Andersson – om jag får vara så storvulen – i följande rader:
Vem känner malmens vägar,
vem känner malmens kropp, bättre än vi?
Vem känner malmens färd från urberg till glansigt stål,
bättre än vi som befriat dess kropp från sina urbergsfjättrar?
Vi som tvättat den nyförlöst ur mörkret därnere, vi som
krossat den och smält den till järn?
Vem känner järnets vägar bättre än vi, som anrikat, smält det?
Vem känner järnets resa som vi, som följt dess ringlande dans över järnverkets stybbsvarta
golv?
Vi som härdat det, att bli hårt stå emot.
Vi som legerat det, med en seghet, att
aldrig ge efter. Och om vi gör det
blott
fjädra tillbaka igen.
Man kanske saknar en tro. Man tycker att tro är vidskepelse men tröst behöver människan likväl, behöver känna sig ett med sin mänsklighet, känna sammanhangen och att man inte är ensam under himlavalvet.
Orden. Dan Andersson överlämnar de rätta – man kan svalka sig, man kan torka tårarna med det framräckta klädet, man speglar sig i klara källor som Dan målar fram. Den sanne diktaren tar dig i handen och leder dig över bråddjupen.
Dan Andersson var en av oss. Den del av oss som höjer sig över inskränkthet och trångsyn.
Härmed är ännu en Dan Anderssonvecka invigd!
Jag önskar eder alla en härlig vecka i Bergslagen, med eller utan Jungman Jansson:
¯ Och som morgonstjärnor blinka, säj, så bultar väl ditt hjärta,
vänd din näsa rätt mot stormen och sjung hej å hå! ¯¯¯
Tack för mig!
Aino Trosell
