På Finnmarken har kyla och vinter fattat sitt grepp. Vi befinner oss i romanen Gränsmark. En av Siv Dahlins abonnenter, Inga Larsson, 67 år och nybliven körkortsinnehavare, har kört vilse: ”Temperaturen hade sjunkit ytterligare. Ute var det minus tjugo grader. Inuti bilen var det så varmt att hon tog av sig handskarna och lättade på halsduken och egentligen ville hon även ta av sig mössan. För nu kändes det som om kroppen kokade.
Bilar kokade, inte hon.
Hon hade en pålitlig Volvo, som aldrig kokade.
Bensinmätaren visade på halv tank.
Så det var ingen fara, även om hon hade kört långt. Fast hon borde verkligen vara framme nu.
Istället hade vägen blivit liksom mindre. Den utgjordes av två knappt synliga hjulspår under nysnön.
Kanske inbillade hon sig att snöplogkanterna också hade blivit mindre?
För det kunde väl inte vara möjligt?
Även spår ledde någonstans, hon måste fortsätta.
Glasögonen immade igen. Varför det?
Hon slet av sig mössan, hon var varm.
Hon såg dåligt. Skulle det där föreställa hjulspår? Under snön? Det kändes som om hon var på väg rätt ut i ett vitt hav.
Så befängt. Det fanns ju skog runt om. Men vägen?
Vägen.
Den låg nu gömd som under ett välsträckt lakan.
Alldeles vitt. Alldeles slätt.
Inte kunde hon väl bara? Köra ut i det där?
Hon stannade. Sceneriet stannade också. En fryst bild.
Ett sorts liv – snön glittrade i strålkastarskenet. Kristallerna glimmade i regnbågens alla färger. Bilen stod stilla. Där ute fanns en vildmark, vacker och likgiltig för hennes liv.
Hon lät bilen gå på tomgång, tog på sig mössa och handskar och klev ur.
Framför bilen syntes inte tillstymmelse till väg. Hur var det möjligt att hon alls hade hamnat här?
Hon pulsade runt bilen.
I skenet från de svaga bakljusen såg hon de egna hjulspåren. Det var allt. Hon följde dem några meter men såg vare sig snöplogkanter eller andra spår.
Hon började frysa ohyggligt. Hon hade väl inte lämnat bildörren öppen?
Jo det hade hon. Hon skyndade in igen, smällde igen dörren och höjde värmen till max. Det här var inte bra.
Bilmotorn brummade och gick.
Kanske var hon närmare bebyggelsen än hon trodde? Hon fick upp mobilen ur handväskan.
Ingen täckning.
Men femtioåtta procent laddning. Det var ändå inte dåligt.
Hon försökte skicka ett sms till församlingspastorn.
Sms:et gick inte fram.
Hon försökte efter viss tvekan ringa 112.
Hon blev avvisad!
Det betydde att hon var långt ute.
Det var verkligen inte bra.”
