Lundbyhamnen skulle fyllas igen. Pråmar kom med sand. Djupet minskades, inga lastfartyg kunde längre lägga till. Kajerna inhägnades, man låtsades att de var farliga att gå på men sanningen var att vi skulle sluta promenera därstädes. Sluta njuta av närheten till vattnet.
Jag skrev insändare, gick på möte, försökte bråka, med svagt resultat.
Nu plötsligt ska Lundbyhamnen inte alls fyllas igen!
Den får finnas som den är. Nya kvastar fattar andra beslut. Trettio miljoner senare. Minus alltså, skattepengar rätt ner i hamnbassängen om man så säger.
En grusbädd skulle blivit resultatet min levnad ut så visst är man lättad. Men också häpen över hur allt plötsligt kan svänga bara för att några chefer har fått gå.
Fast nu längtar jag bara efter en köldknäpp så att de fredliga isfiskarna åter ska sitta där i den bleka vintersolen.
Samt att vi åter får tillgång till kajerna som kanske inte håller för tungt gods men väl för kontemplativa promenader.
