Debutromanen Socialsvängen 1978 överrumplade. Jag visste inte hur eller när den skulle komma ut utan jobbade som vanligt. Mottagandet blev överväldigande, jag trodde inte det var sant, jag hade ju bara skrivit av mig. Efter tjugosju år kom Socialsvängen ut igen med ett nyskrivet förord i vilket jag skrev: ”… Folk kände igen sig. Boken användes till och med på Socialhögskolan. Och jag som trott mig vara ensam! Nu vet jag att den här värken känner människor även i vårdsvängen. Även lärare kan stundom gå på knäna i sin vanmaktskänsla. Till och med poliser och även plitar lider av att inte hinna lindra interners, brottsoffers och nedslagna individers våndor. Eftersom hjälparna är så få och klienterna så många. Berättelsen har många år på nacken. Att den kommer ut igen är underligt, det är som om den ställer fram en spegel. Inte för att vi ska se oss själva. Utan för att den vill se ifall vi alls lever. Visst blir det ändå lite imma där på glaset?”
Ännu underligare är väl att romanen nu Sos nyligen kom ut. Vad är det som händer? Jo att nutidsberättelsen pockade på uppmärksamhet, det är något som fattas här. Den satte igång mig i en research omfattande den nutida socialsvängen. För att den ville bli gestaltad. Av mig tydligen, som dess lydiga uttolkare. Nu läser jag Sos igen och oj vad den bråkar och vilken fart men tråkig är den inte. Jag vet att den är bättre än den där gamla trasan som på sin tid ansågs så fantastisk. Jag vet också att författaren är ointressant – berättelsen är allt.
Sos finns i Akademibokhandeln, på nätet och hos mig: mail@ainotrosell.se
Sos 3D omslag o rygg
