”Aino Trosells 26:e bok är på många sätt en med klassiskt Trosellska beståndsdelar: landsbygd kontra stad, så kallat vanligt folk, spänning, en outtalad pyrande oro hos bärande karaktärer och, inte minst, inlägg i den samtida samhällsdebatten.
Vi får åter stifta bekantskap med Siv Dahlin, som fått ett års vikariat som lantbrevbärare i en region kallad ”Finnmarken”, oklart exakt var men någonstans i Norrlands inland.
Världen består av en otalig samling byar, men ändå byar som oberoende av storlek berättar om den disparata och märkliga företeelsen mänskligt liv och leverne, world wide så att säga. Ungefär så har någon klok person sagt och jag instämmer.
Vad Siv Dahlin stöter på från januari till december under sina stopp med post av olika slag, är både människor lätta att tycka om och dess raka motsats.
Men där finns också tragiska livsöden, och nyinflyttade med storslagna planer och drömmar, eller en sommarboende vars ambitioner bara är att komma igång med att skriva skönlitterärt.
Och anno 2020, en flyktingförläggning plus ”ensamkommande” och papperslösa med oklar framtid.
De två sistnämnda en källa till skarpa motsättningar på bygden.
Liksom den ständigt heta ”vargfrågan”, som verkar ta fram det sämsta hos några bybor, läs gubbar som för övrigt sällan står för något gott i ”Gränsmark”.
Men vargfrågan är det förstås lätt för stadsbor att tro sig veta bäst i, säger gamla Oskar, en besserwisser med tvivelaktig verksamhet av olika slag.
Man blir med Siv lätt ambivalent inför frågor som några av bokens tvärsäkra, och smått motbjudande, karaktärer försöker driva upp i samhällets högsta beslutande nivå. Ändå kan man ibland lite förstå deras ståndpunkter också.
Aino Trosell skriver fränt och drivet och räds inte, har aldrig gjort, att peta i varbölder eller heliga kor.
Siv Dahlin är postiljonen med P2 och klassisk musik i bilen, som rullar fram i ett vackert landskap och inte sällan med minus 30 på termometern, men där kylan kan vara än värre mellan människorna i bygden.
Musiken, var kommer den ifrån, minns Siv att Ingmar Bergman också undrade över. Dess förmåga till glädje och tröst är oändlig, tänker Siv som har tid att tänka en hel del under sina många timmar i postbilen, till exempel om sin dotter hon inte träffat på länge.
”Gränsmark” engagerar mig som läsare. Den hade kunnat komprimeras och visst kunde jag förutse vissa saker. Däremot inte slutet, där Trosell skapar en högoktanig spänning trots att jag efter ett tag börjar ana vartåt det barkar på den lite hemliga SAP-konferensen där migration och migrationsfrågan står överst på agendan.
Naivitetens blodiga konsekvenser, är min egen sista anteckning jag gjort om händelsen i slutet på romanen ”Gränsmark”.
”Aino Trosells 27:e bok är på många sätt en med klassiskt Trosellska beståndsdelar: landsbygd kontra stad, så kallat vanligt folk, spänning, en outtalad pyrande oro hos bärande karaktärer och, inte minst, inlägg i den samtida samhällsdebatten.
Vi får åter stifta bekantskap med Siv Dahlin, som fått ett års vikariat som lantbrevbärare i en region kallad ”Finnmarken”, oklart exakt var men någonstans i Norrlands inland.
Världen består av en otalig samling byar, men ändå byar som oberoende av storlek berättar om den disparata och märkliga företeelsen mänskligt liv och leverne, world wide så att säga. Ungefär så har någon klok person sagt och jag instämmer.
Vad Siv Dahlin stöter på från januari till december under sina stopp med post av olika slag, är både människor lätta att tycka om och dess raka motsats.
Men där finns också tragiska livsöden, och nyinflyttade med storslagna planer och drömmar, eller en sommarboende vars ambitioner bara är att komma igång med att skriva skönlitterärt.
Och anno 2020, en flyktingförläggning plus ”ensamkommande” och papperslösa med oklar framtid.
De två sistnämnda en källa till skarpa motsättningar på bygden.
Liksom den ständigt heta ”vargfrågan”, som verkar ta fram det sämsta hos några bybor, läs gubbar som för övrigt sällan står för något gott i ”Gränsmark”.
Men vargfrågan är det förstås lätt för stadsbor att tro sig veta bäst i, säger gamla Oskar, en besserwisser med tvivelaktig verksamhet av olika slag.
Man blir med Siv lätt ambivalent inför frågor som några av bokens tvärsäkra, och smått motbjudande, karaktärer försöker driva upp i samhällets högsta beslutande nivå. Ändå kan man ibland lite förstå deras ståndpunkter också.
Aino Trosell skriver fränt och drivet och räds inte, har aldrig gjort, att peta i varbölder eller heliga kor.
Siv Dahlin är postiljonen med P2 och klassisk musik i bilen, som rullar fram i ett vackert landskap och inte sällan med minus 30 på termometern, men där kylan kan vara än värre mellan människorna i bygden.
Musiken, var kommer den ifrån, minns Siv att Ingmar Bergman också undrade över. Dess förmåga till glädje och tröst är oändlig, tänker Siv som har tid att tänka en hel del under sina många timmar i postbilen, till exempel om sin dotter hon inte träffat på länge.
”Gränsmark” engagerar mig som läsare. Den hade kunnat komprimeras och visst kunde jag förutse vissa saker. Däremot inte slutet, där Trosell skapar en högoktanig spänning trots att jag efter ett tag börjar ana vartåt det barkar på den lite hemliga SAP-konferensen där migration och migrationsfrågan står överst på agendan.
Naivitetens blodiga konsekvenser, är min egen sista anteckning jag gjort om händelsen i slutet på romanen ”Gränsmark”.
