Jag dög inte som jag var. Jag skulle utbilda mig till akademiker, inte hålla på med att leta efter dom gamlas borttappade löständer. Mona Sahlin fick oemotsagd säga att klassresenär var det finaste man kunde bli. Det var önskvärt att lämna sin klass. Underförstått att dom bästa skulle lämna. Klassen skulle utarmas men det var ingenting att dryfta. Folk fick skylla sig själva, det var undertexten. Varför duger inte en vanlig arbetare? INGEN försvarade dom som gjorde jobben! Yrkesstolthet – hört talas om den? Yrkesskicklighet, samma där – att vara bra på att svetsa eller att trösta en patient med dödsångest – ingenting värt. Klasskänsla skulle vi inte ens tala om. Till och med att arbetsgivarna skattade arbetarna högre än deras egen rörelse. En pålitlig svetsskarv var guld värd jämfört med en masterexamen i vad fan dom där flumämnena heter. Ändå skulle INGEN köra truck eller stiga upp två på natten så att folk fick sina tidningar. INGEN skulle köra långtradare eller buss eller kran i Nordens största exporthamn. INGEN skulle sitta i kassan på Ica, ingen skulle ta ansvaret för dom små när föräldrarna arbetade, ingen skulle göra flygplansmackor på löpande band eller städa offentliga toaletter eller gräva ner fiber eller ratta en travers med en skänkel rinnande järn värt en miljon. Ändå hade man mage att kalla sig arbetarrörelse! Varför gjorde man ens det? Vilket satans hyckleri! Vilken kidnappning av ett ord. Fy fan säger jag bara.
(Siv Dahlin i romanen Gränsmark, utkommer 2020-09-21)
