Det var fortfarande mörkt men hon hörde trafiken. Staden vaknade. I dunklet skymtade hon fönstrets rektangel med elljusstaken som hon strax skulle tända. Det var måndag. Hon hade städat och pyntat inför första advent och vaknade nu i ett rent hem.
Plötsligt hörde hon ett ljud! Men hon var ju ensam?
Där var det igen.
Morgonens lustfyllda start ändrade snabbt karaktär.
Han stod i köket och rotade i en låda. Nämen hej, oj då, jag trodde du hade gått till jobbet…?
– Markus! Hur kom du in?
– Genom dörren as usual.
Han såg ut precis som vanligt, som om det inte alls var slut.
Tyngden av de två åren med honom föll över henne när hon insåg att han hade stått och sett på henne när hon sov.
Hopbiten sträckte hon ut handen: ge mig nycklarna!
Han log. Omständligt tog han upp nyckelknippan ur fickan, lirkade lika omständligt av nyckeln och gav den till henne. Förmodligen hade han tagit en kopia.
Hon skulle byta lås, hon skulle få det gjort denna dag.
Men nu var det bråttom, hon måste till jobbet.
Och hon måste få iväg honom. Han kände så väl till hennes sändningstider och hennes behov av att vara i mental form inför mötet med lyssnarna. Det gick inte att klippa och klistra i en direktsändning. Rösten är själens spegel, han visste att hon behövde vara i balans för att kunna leverera. Hur skulle hon få honom att gå? Han visste precis vad som stod på spel.
Han förekom henne genom att godvilligt försvinna ut i hallen. Hon blev förvånad. Följde efter.
– Vad var det du letade efter?
– Glöm det. Ingenting viktigt.
– Det var väl inte relationen med mig?
– Du överskattar dig själv älskling.
– Jag är inte din älskling.
Han var sig lik. Men nu skulle han inte få ta ner henne mera.
Och nu var han redan utanför dörren.
Det hade ändå gått lätt att bli av med honom.
Medan hon duschade fokuserade hon på det kommande arbetspasset, hennes eget program: ”Timmarna med Tilda – varje vardagsförmiddag mellan tio och tolv, i din egen radiokanal hundranio komma tolv megahertz – glöm inte det”.
Hon hade blivit populär på grund av sin inkännande attityd och behagliga röst. Folk ringde och mailade in till redaktionen och tackade för att hon förklarade så bra, när skulle hon komma tillbaka?
När ett fönster öppnades för en ny omgång debattprogram, fick hon den överrumplande frågan om hon kunde tänka sig att själv vara programledare?
Bara så där.
Erbjudandet var smickrande. Lönen dock inte så smickrande. Ändå tvekade hon inte utan tackade ja till en oväntad chans. Ty hon var redan vidbränd, efter endast ett år i socialsvängen; hård arbetsbelastning, negativ feed back. Som påbröd hot och trakasserier av missnöjda klienter. Det hade hänt att hon hade varit rädd. Bristen på socionomer fanns kvar den dag hon ville komma tillbaka. Medioker lön och hårda arbetsvillkor hade, precis som för sjuksköterskorna, glesat ut leden till den grad att bristen nu var skriande.
Hon ville verkligen hjälpa människor i svårigheter och skämdes för att så lättvindigt ha hoppat av. Hon försvarade sig med att hon numera arbetade med mentalhygien och folkhälsa. Istället för att ta sig an en och en tog hon emot allmänheten simultant, alla som lyssnade på hennes radioprogram.
Hon hade efterhand fört in en allvarligare ton i det hurtiga lokalradiostuket. Greppet hade uppskattats. Numera varvade hon, med radioledningens goda minne, innebandyturneringar med kvinnojourer, efterlysningar av bildelar med samtal om psykisk ohälsa, bortsprungna katter med djupsinniga författare. Alltsammans inlindat i ädelgungrock av bästa sort. Folk i alla åldrar lyssnade, lokalt var hon numera en kändis.
Från sin plattform hoppades hon att på sikt påverka fördomar och osunda värderingar – akuta problem i takt med samhällets snabba omdaning. Att lägga locket på var ingen bra metod, hon föredrog att vädra, låta folk tala till punkt och sedan själv säga vad hon tyckte. Ofta uppfattades hon som den kloka som såg helheten. I många hem och på flera arbetsplatser stod radion på hela dagarna. Hon var skyldig lyssnarna högsta kvalité, hon kände suget från den anonyma massan. Genom sina resonemang fick hon lyssnaren att följa med i sansade tankebanor.
Arbetet på redaktionen pågick för fullt när hon anlände. Tim i receptionen stoppade henne: du har post. Tim skötte även växeln. Han pratade med folk hela dagarna men verkade blyg, han sa sällan mer än det nödvändigaste till henne. Men han var pålitlig, när han satt i telefonslussen hände det nästan aldrig att något plumpt eller rasistiskt slank igenom.
Medan hon gick mot sin arbetsplats slet hon upp kuvertet.
Det var ett foto – på henne själv?
Allt stillnade.
Ett välkänt foto, radiostationens officiella porträtt.
Det var bara det. Att genom munnen, ja genom munnen!
Hennes mun.
Hade ett snitt gjorts. Där ringlade något svart som en ål, som en orm. En kondom! Åh – vilket… skämt?
Hon såg sig skyggt omkring. Runtom pågick arbetet som vanligt.
Hon letade efter en text eller en avsändare.
Det fanns ingenting.
En kondom genom hennes mun utgjorde hälsningen. Att hon spydde ur sig något, munnen och rösten tilltäppt – hennes verktyg och instrument.
Här stod hon, den populära programledaren, med en kondom ringlande ur munnen.
Populär? Nej hatad, det var uppenbart.
Skuldmedvetet, som om hon själv hade gjort något fult, såg hon sig åter om. Hon mötte Urbans tankspridda blick. Han log vardagligt, nickade och försjönk åter i sin dator.
Det var sant att hon hade blivit en smula ansatt. Hon kunde nästan inte gå ut på stan utan att någon stoppade henne och ville prata om högt och lågt och ibland om mycket personliga ting. Hon fick finna sig i att bli utfrågad. Folk trodde att de kände henne, trodde att de kände henne väl. Detta var priset hon fick betala för att bjussa på ett originellt radioprogram som stack ut.
Hon knycklade ihop fotot med kondom och allt och stoppade ner det i papperskorgen under skrivbordet.
Hon var på sitt jobb. Hon hade inte tid med konstig post, hon skulle snart vara i sändning, nu gällde det att fokusera.
Plötsligt stod Tim vid hennes skrivbord, med sig hade han dagens gäst.
Hon tog damen i hand och föreslog en kopp kaffe i personalrummet. Tim morsade och återvände till sin växel.
Det blev ett intressant program, ännu en gång inte likt något tidigare. Efter en timme var det två trötta och nöjda damer som tog av sig lurarna och klev ut ur studion.
Gästen hade bråttom och försvann.
Själv längtade Tilda efter frisk luft. Hjärnan kändes urblåst, hon behövde komma ut i friska luften i det korta dagsljuset.
– Nämen där är du ju! Den där jävla slussen ville inte släppa fram mig. Nu tar vi det istället lajv!
Mannen spärrade vägen. Tyvärr kände hon igen honom, en före detta klient.
Hon backade. Han var full, berusad mitt på dagen.
Han log diaboliskt. De befann sig i luftslussen mellan ytterdörrarna och nu gick han emot henne så att hon instinktivt gick baklänges tillbaka in i entrén.
Hon blev arg. Hon hade inte längre något ansvar för Peter Larssons väl och ve.
Receptionen var för tillfället obemannad. Mannen klev tätt inpå henne. När hon gjorde en ansats att komma förbi bredde han ut sina armar: nej min sköna! Nu ska vi prata.
– Vad vill du Peter?
– Jag vill snacka med dig. Varför lämnade du mig, varför slutade du arbeta?
– Det här är mitt arbete.
– Du sitter ju bara och babblar hela dagarna. Då tog du hand om folk. Jag vill veta hur du tänker.
– Det är väl uppenbart hur jag tänker. Det du kallar för att babbla.
– Ja, ett jävla skitsnack. Särskilt om vargar.
Hon släppte ner axlarna. Det kändes som om de föll ända ner till entrégolvets klinkers.
– Nämen hallå Peter. Vargar? Inte du också.
– Du hade blivit som en sorts hustru. Alltid vänlig, alltid förstående, och med något intressant att berätta. Jag kände dig, jag kände dig väl. Det var så du var på socialkontoret – du var varm. Du fick ordning på mig. Men så med ens – det där jävla programmet! Jag hade varit torr i en månad. Men jag blev så jävla skakig av allt du sa att jag var tvungen att ta mig ett järn. De satans nerverna! Nu vill jag höra dig säga att samhället inte kan fortsätta att betala miljoner för denna ohyra vars enda värde består i att riva får och döda jyckar! Medan gamla människor får dö ensamma och övergivna. För dom svaga finns det inga resurser, men för rovdjur finns det skattemedel minsann. Du lät vargkramare bre ut sig. Men motståndarna som ville komma till tals klippte du bara av.
– Det gjorde jag inte alls! Men det dom sa var irrelevant. Hur kan vuxna karlar vara rädda för att gå till skogs när inte ens jag är det?
– Vargarna får åka helikopter. Medan dom gamla dör i väntan på uteblivna sjuktransporter.
– Du får i alla fall hjälp Peter. Eller hur? Fastän du super.
– Hörru… det där var ett skott under vattenlinjen… jag lider ju… jag lider ju av en beroendesjukdom. Jag är sjuk – fattar du! Jävla subba. Okej förlåt då. Det finns saker du inte förstår. Du ska komma tillbaka till ditt jobb och sluta tramsa i radion!
Hon försökte uppamma pondus. Men han var äldre, och dubbelt så stor. Inte minst när det gällde uppfattningen om sin egen betydelse.
– Vi ska prata, upprepade han, kom tar vi ett glas så ska jag förklara.
Äntligen dök Nancy upp, hennes chef, i sällskap med Urban, de var på väg ut på lunch. Burdust och utan prut förkunnade hon att nu fick de ta hand om denne lyssnare som hade synpunkter på hennes sätt att leda sitt program.
Innan någon visste ordet av hade hon passerat bägge entrédörrarna och lagt benen på ryggen. Hon sprang som om hon höll på att missa en buss, hon sprang i kjol och stövlar med klack, med håret slängande och väskan pendlande, hon sprang förbi alla, hon sprang tills hon inte orkade längre. Flåsande gick hon den sista biten uppför backen till sin mamma som hade bett henne komma på lunch.
När hon skyndade tillbaka hettade ilskan. Hur hade det kunnat bli folk av henne med en så förljugen förälder? Eller hade den där uppväxten skapat hennes starka frihetslängtan, hennes sociala patos?
I studion var hon märkligt nog trygg. Hon visste vad hon höll på med, inringande lyssnare eller gäster i studion fick vara hur nervösa de ville. Direktsändningarna skrämde henne inte. De var utmaningar, en sorts dans, en sorts konst. Och de kunde bli oerhört bra. Liv i realtid. Oförutsägbarheten skärpte sinnena, fick henne att blomma och vara bättre än hon egentligen var. Hon tänkte verkligen inte ge upp det, vad än modern sa.
Planeringen var klar för den närmaste veckan. Vad som därefter skulle komma avhandlades under eftermiddagens möte inne hos Nancy, som satt och spånade och gav henne cred för hur väl hon rattade Timmarna med Tilda.
– Ditt program tenderar att bli nästan som ett Facebook i etern, möten människor emellan. Ingen vill missa sändningarna eftersom dom vet att du pratar om riktiga saker.
– Och har en bra musiksmak.
– Okej, Urban har. Men slicka i dig bara och låt honom ha sina guldstjärnor innestående så länge. Nu gäller det att upprätthålla intresset. Den där vargdebatten höjde verkligen lyssnarsiffrorna. Om vi skulle ta den ett varv till.
– Ett varv till?
– Ja, till en högre nivå liksom. Du vet nog hur du ska bära dig åt.
– Det är ett laddat ämne.
– Laddat, där var du vitsig. Pang pang. Just därför. Många engagerar sig. Vi lever i ett varglän. Och i just den här frågan känner sig folk som främlingar i sitt eget land. Skriv ett manus i eftermiddag Tilda!
Hon tvekade, men tyckte inte om sin egen feghet.
– Det är som att vandra på glödande kol.
– Jag vet. Just därför tycker jag att vi ska ge folk vad dom vill ha. Vi tömmer frågan, vänder på varje sten, går till botten med den. Då infinner sig en trötthet som sitter som en smäck när du ska skifta koncept och börja arbeta kvällstid. Då ska det ju vara juligt och mysigt. Det gäller att inte trampa fel och få hela jägarlobbyn över sig, eller vargkramarmaffian för den delen. Sånt är du bra på Tilda, att låta var och en få säga sitt. Utan att utfärda domar om vad som är rätt eller fel. Istället hjälper du lyssnarna att tänka. Folk fattar att det inte är så enkelt. Är du med?
– Jag tar hellre upp den ökande kvinnomisshandeln.
– Den ökar inte. Det är anmälningarna som ökar.
– Köttkonsumtionen då? Näthatet. Integrationen.
– Inte vargarna alltså? Är du rädd?
Ja hon var rädd.
Men hon var även provocerad.
Och ämnet var inte uttömt, där hade Nancy rätt. Och hon hade en idé om hur hon skulle kunna lägga upp en serie program. Den låg färdig i hjärnans databank, klar att sätta på pränt.
– Jag måste bara få berätta en sak Nancy. Jag har blivit hotad.
– Har du blivit hotad?
– Två gånger. Den där stalkern, en före detta klient…
– Han ja. Obehaglig. Men han var ju full och ganska vilsen i pannkakan om du frågar mig. En sådan mes behöver du inte bry dig om.
– Det kom ett brev också.
– Ett brev?
– Idag. Ingen avsändare. Fotot på mig, det på hemsidan. Med en kondom genom munnen.
– Va f… . Det måste polisanmälas! Så vidrigt. Få se!
Tilda skyndade ut i kontorslandskapet till sin arbetsplats och dök ner under skrivbordet. Hon lyfte upp papperskorgen.
Sedvanligt skräp.
Men försändelsen, den olycksaliga försändelsen, den var borta! Hade hon drömt?!
Hon återvände till Nancy, som stod och såg ut genom glasrutorna på sina medarbetare.
– Någon måste ha tagit den.
– Städet kommer ju inte förrän ikväll. Är du säker på att det var där du slängde den?
– Vi skiter i det. Det spelar ingen roll. Det var obehagligt. Men ingenting att vara rädd för. Budskapet var väl att jag pratar strunt, det där med munnen.
– Du är klok Tilda. Du skulle inte ha det här jobbet om du vore lika feg som den där avsändaren. Och jag står bakom dig, vad som än händer. Vi är ett team. Yttrandefriheten är viktig, jag går hur långt som helst för att skydda din rätt att uttrycka dig i etern.
Nancy var hennes chef. Men Nancy var också en människa. Hennes ord värmde. Tilda kände sig plötsligt trygg och beslutsam.
– Imorgon har du upplägget Nancy. Samma tid samma plats, vi diskuterar igenom the shit och sedan kör vi.
Nancys ansikte öppnade sig i ett leende.
– You’re my man!
Tilda skrattade. De gjorde high five.
När hon kom tillbaka till sin arbetsplats var de sista lokalnyheterna för dagen utsända och de flesta hade gått hem. Hon försökte att inte tänka på papperskorgen under skrivbordet, att den hade blivit tömd men ändå inte.
Den hade blivit vittjad.
Av vem?
Hon kände inte människorna på redaktionen så noga, hon hade haft fullt upp med sitt.
Hon skulle inte tänka på det mera.
Helt enkelt inte tänka på det mera.
Hon stod mitt på scenen i klart ljus, alla visste vem hon var. I skuggorna fanns de som hatade henne. Men de som gillade hennes program var flerdubbelt fler. Hon hade ett brett stöd. Hon fick inte falla undan och visa sig rädd.
På morgonen låg upplägget för vargprogrammet på Nancys bord. Det var väl genomtänkt, Nancy blev förtjust.
Programmet startade med gasen i botten – aggressiva karlar, vilket var vardagsmat. Tim var instruerad att inte släppa fram folk som inte presenterade sig. Slussen skulle ringa tillbaka i förekommande fall. Folk med ärligt uppsåt släpptes dock fram hur fräna deras åsikter än var. Vargfrågan kopplades till såväl brister inom vården som kostnaderna för invandringen. Vargförespråkarna å sin sida utslungade anklagelser om fundamentalism, tunnelseende och vidskepelse. Tilda befann sig mitt i bombardemanget och levererade nytt bränsle, men även eftertanke. Det fanns frågor som det helt enkelt inte gick att ge ett nöjaktigt svar på. Indiens tigrar plågade lokalbefolkningen långt mer än vargarna i Sverige. Skulle tigrarna också utrotas? Giftormarna? Vad skulle få finnas av liv och vad skulle försvinna? Jamen smittkoppsbacillerna då, var inte de också livsformer, som människan hade utrotat? Stopp och belägg, smittkoppor kommer från virus och nu har vi hamnat i knappologin, när blev en människa senast attackerad av en varg?
Folk behövde prata av sig. Vargfrågan var så dubbel, rymde så mycket kultur. Å ena sidan fäboddrift och rennäring, å andra sidan ekologisk balans och mångfald. Å tredje sidan hundägare, älgjägare och konkurrens om bytet. Allt ältades i Timmarna med Tilda. Tilda själv kände sig som både byte och jägare.
En sorts insikt, nära ett samförstånd, inträdde sakta men säkert efter några program, att det inte fanns en enda sanning. Det fanns många. Positionen var avgörande, var man själv befann sig. Man måste respektera varandra även om man inte tyckte likadant.
Nancy konstaterade: vargen är genompratad. Det finns inte mycket mer att tillägga. Jag är nöjd med din insats. Det ska bli roligt att lyssna till dig på din nya sändningstid. Nu släpper vi alla tunga ämnen, nu blir det julmys. Mot midnatt med Tilda är precis vad lyssnarna behöver nu, perfekt tajming. Gör dem inte besvikna!
Tilda var förälskad i sitt nya arbete, hon var redan förlovad med det och nu skulle hon gifta sig med det också. Fem kvällar i veckan – det var tur att hon var singel numera! Hon skulle ha roligt veckans alla dagar till en bit in på det nya året, sedan fick de se, då skulle en utvärdering ske och kanske skulle programperioden förlängas.
Det nya programmet hade ett mer okomplicerat upplägg, det skulle vara lättsamt och formbart. Mot midnatt med Tilda hade potential.
Redaktionen gratulerade henne. Men hennes känslighet gav besked – där fanns ett osvikligt stråk av avund. Varför skulle just hon få glänsa hela tiden? Slet inte de minst lika mycket? Utan någon som helst cred.
Hon kände av det.
Det är ju bara mina sändningstider som ändras, okej utökas. Men samtidigt är det väl bra om jag tar upp lite lättare saker efter den tunga vargfrågan.
Hennes kollegor nickade avmätt. Hon var inte en av dem, hon var en inhoppare.
Det hade hon själv också ansett. Men nu började hon känna sig etablerad.
Mot midnatt med Tilda fick en flygande start. Folk ringde villigt in och berättade om sina värsta blamager, saker de ångrade, saker de skämdes för. Programmet hade en intim form som vore det en försvuren.
Från det lättsamma svingade sig Tilda obesvärad till en allvarligare sida, hon tog upp ämnet ensamhet.
Det var som att öppna en dammlucka. Hon blev den empatiska lyssnaren som aldrig skvallrade fastän alla hörde på. Julen var ensamhetens smärtpunkt, för många. Tårar – i direktsändning.
Tilda tyckte arbetet var lätt, jämfört med vargdebatten. Dessa samtal var hon van vid från sitt föregående arbete. Det gällde bara att närma sig radiohuset med öppet sinne och framförallt inte vara rädd. Lyssnarsiffrorna ökade stadigt och säkert.
Vid femtiden släntrade hon in på sitt jobb.
Ofta mötte hon i dörren de kollegor som hade arbetat färdigt för dagen.
Hon ställde i ordning det som behövdes, började förbereda sig på allvar. Det var som en sorts yoga, hon fokuserade på sitt ämne alltmer för att slutligen vara i luften på alla sätt när den gröna lampan tändes klockan åtta och hon satt där med hörlurar, anteckningar och mikrofon.
Det var vintersolstånd, tisdagen den tjugoandra december. Julen hade klivit på med stormsteg. Det hade snöat under natten och kvällens ämne satt som en smäck: Min första jul som…
Hon inledde programmet med en berättelse om sin egen första jul som… programledare. Hon beskrev sitt föregående arbete, att hon då inte hade kunnat njuta av julen eftersom hon hade hyst sådan oro för sina klienter. Men att hon numera längtade till jobbet och gärna hade sänt alla veckans kvällar, till och med på julafton. Det var få förunnat att ha så intressanta arbeten att de kunde tänka sig att vara i tjänst på julafton. Fanns det någon mer därute som kände på samma sätt?
Medan den första låten tonade in började lyssnare ringa.
Ute i kontrollrummet satt Urban och i slussen häckade Tim, det var bara de tre kvar i hela huset. De sände till tjugotre noll noll, de skulle ha fullt upp.
I mailboxen rasade berättelserna in. Tilda skulle inte hinna med en bråkdel, hon ögnade snabbt igenom några, sedan var låten över och den första gästen i luren.
– Min första jul som mamma var smärtsam. Barnets far dök aldrig upp, och jag vågade inte ringa till min egen mamma och säga som det var. När hon ringde för att önska god jul skyllde jag mina snörvlingar på förkylning samt att han bara var ute för att köpa hostmedicin. Men livet går vidare. Nu har jag själv ett barnbarn…
– Min första jul som polis blev chockartad. Aldrig hade jag kunnat drömma om vad jag skulle tvingas bevittna, tänk dig lägenhetsbråk på julafton! Och där fanns barn. Visst, man fick ringa socialjouren, som kom och hämtade. Men man undrar ju hur det gick för en sådan parvel när han växte upp. Var det honom jag mötte då och då under åren, bråk och slagsmål, droger och kriminalitet. Det var inte den enda julaftonen på jobbet, men den där första sitter inetsad.
– Min första jul som änkling. Vi hade varit gifta i över trettio år. Jag klättrade på väggarna, jag var inte beredd. Det var värre än när hon dog. Hur kunde det bli så starkt? Vad är det egentligen med julen? Att resa bort hjälper inte heller, vi hade inga barn…
– Min första jul utan att vara någons husse. En kamrat som Seppo finner man inte i de tvåbentas värld. Vi hade gått till skogs för att ta julgran. Istället mötte vi en varg. Ensam fick jag vända hemåt med min döde kamrat. Jag fick bära honom i ryggsäcken. Vargfan gav honom inte en chans. Den julen sjönk insikten in om vad det här är för ett land. Vad får jag sedan höra. Jo din ljuva röst. Fritt fram för alla vargkramare. Deras onda gift som svarta ormar ringlande ur mungiporna. Alla tror att du är så gullig. Men du lyckades trivialisera den viktigaste frågan vi har. Flyktingarna i all ära, men dom vågade inte kliva av bussarna, dom var rädda. Tack vare såna som dig. Dom vilda djuren är inget skämt.
Vad gjorde Tim, hur hade denne rättshaverist tagit sig igenom slussen?
Den främmande rösten lät hemtam, men liksom filtrerad genom något. Högst densamme som den gången skickade henne kondomen, det var ett som var säkert.
Hon hade blivit torr i munnen, men måste säga något.
– Förlåt men jag uppfattade inte ditt namn?
– Skit i det du. Nu ska sanningen fram, alla statliga miljoner som slösas bort därför att feministlobby och böglobby sitter på makten.
– Jag har hört många berätta om vargmöten men ingen så hatisk som du. Vi spelar en låt så länge så känslorna får lägga sig.
– Nej nu ska du inte försöka smita undan och spela musik, jag ska ta mig faan …
Jaha, så typiskt, nu hade Urban gått på muggen!
Hon rusade in i kontrollrummet och satte på den musik som fanns i röret vilket avbröt mannen mitt i en mening. Wagner eller vad det var, inte hennes smak. Vart hade Urban tagit vägen nu när hon behövde honom som mest? Hon svor högt för sig själv när hon såg att toalettdörrarna stod vidöppna. Hon skakade, hon frös väl? Hon rusade ut till Tim, han då, att inte ta reda på vad fanskapet tänkte prata om! Släppa igenom en surgubbe – hopplös att bli av med.
Men ingen Tim heller!? Lurarna låg slängda, tangentbordet övergivet, inte ens glasögon och penna.
Hade alla blivit tokiga? Lämna henne ensam mitt i brinnande direktsändning! Riktigt sätta henne på pottkanten. Snygga så kallade arbetskamrater.
Hon rusade runt, de var inte på kontoret, inte i personalrummet inte i lunchrummet, var höll de hus? Wagner spelades högt, för första gången någonsin på denna kanal.
Hon försökte med mobilen. Abonnenten kan inte ta ditt samtal just nu.
Det var en mardröm. Hjärtat pumpade, andning gav henne inte tillräckligt med luft, det var ju för helvete direktsändning! Hur kunde de bara försvinna?
Nu hörde hon att musikstycket snart skulle vara slut. Hon skyndade mot studion. Men innan hon hade hunnit fram tonade musiken bort.
Varefter hon förbluffad hörde sin egen röst:
– Vacker musik, eller hur? En varg som springer på skaren i månskenet? Naturlyrik, en stämning. Vargen äger – liksom tigern, stingrockan, björnen, haren, älgen och räven sin plats, allt hänger samman.
Förbaskat, det inslag som hade upprört flest, fått kommentatorsfältet att svämma över. Hon skyndade in i kontrollrummet. Men innan hon hann orientera sig bland reglagen byttes det bandade inslaget mot en flöjt, samtidigt som hon åter hörde sin egen röst: Ja det var allt för idag det kära lyssnare. Imorgon hörs vi igen, då fortsätter vår vargsaga här i vårt varglän, häng med! Trevlig kväll!
Musiken tonade ut. Hon hittade inte rätt reglage för att komma i luften, det var flera minuter kvar av sändningstiden, det här skulle kunna stå henne dyrt vad det än berodde på.
I detsamma hörde hon ljud från receptionen. Lättad skyndade hon dit, något måste ha hänt, Tim hade blivit sjuk och behövde hjälp, vad som helst.
Det var ingen i receptionen. Några halsdukar och ytterplagg hängde vilsna på hängarna men de hade hängt där länge. Som att alla hade gått hem. Lysrören lyste kallt upp entrén.
Nu tonade musiken ut. Det blev alldeles tyst.
Urban?
Tim?
Inget svar.
Hon var helt ensam i huset. De hade övergivit henne.
Plötsligt blev hon medveten om de stora rutorna ut mot parkering och gata.
Hon syntes som i ett akvarium.
Då ringde hennes telefon!
Det var säkert Nancy, uppbragd så klart, hon skulle väl inte tro detta otroliga, att Tilda blivit övergiven mitt i direktsändning.
Istället:
– Den där tröjan klär dig inte.
– Tröjan, va..? Vem är du?
Skräcken rann som isvatten.
Han såg henne.
Han såg henne nu.
Hon stirrade ut i mörkret, stödde sig mot receptionsdisken för att inte svimma. Snöhögarna hade vuxit den senaste veckan. Enstaka gatlampor lyste bleka vid den tomma parkeringen. Utomhusgranen lyste svagare än plastgranen inne i entrén.
Hon var ensam, exponerad.
Plötsligt rörde det sig i dunklet därute, en figur.
Den kom allt närmare.
Men nej!?
En tomte? Med säck i full mundering och med en mobiltelefon tryckt mot örat. Han ställde sig utanför glaset och stirrade på henne: nu är jag här. Urban ligger i en snödriva. Han säger inte mycket längre.
Gummimaskens obefintliga minspel, de svarta hålen bakom vilka okända ögon stirrade på henne.
– Vem är du?
– Du snuvade mig, du nästlade dig in, du lurade alla med din så kallade charm. Allting var klart.
– Klart? Vad?
Tomten böjde sig ner och öppnade säcken. Han halade upp två välkända reklamskyltar med radiostationens logga. Men där stod TIMMARNA MED TIM, MOT MIDNATT MED TIM.
– Allt var klart. Förberedelserna gjorda som du ser. Programmen skulle sjösättas när som helst. Jag hade redan berättat för de närmaste. Det var MINA program! JAG stod på tur.
– Avunden har gjort dig sjuk Tim.
– Kom ut till mig här i natten. Du ska få en julklapp, du också. Stjärnan i det blå, snön är mjuk och sträng.
Hon hängde mot receptionsdisken. Försiktigt sträckte hon ner handen och tryckte på överfallslarmet.
Nog kände han till det?
Ljudlöst startade en process.
Han reagerade inte. Kanske hade han inte sett.
Eller också visste han.
Inom bara några minuter såg hon blåljusen komma.
Bevisläget skulle vara oklart.
Ljudlöst försvann tomten i natten.
I detsamma hörde hon ett stönande från en dörr.
Tim lång nedslagen i elcentralen, blodet rann från hans panna.
– Vem var tomte Tim?
– Tilda, var det du?
*
