Att författare ska synas är egentligen befängt. Det är väl boken, berättelsen, som är det väsentliga? Som barn fick jag se ett foto på Astrid Lindgren. Någon påstod att det var hon som hade hittat på Bullerbyböckerna.
Jag blev SÅ besviken. En vanlig tant? Jag ville inte ens veta att en människa låg bakom dessa böcker. Jag ville att Bullerbyn skulle finnas på riktigt, Jag ville att allt verkligen hade hänt och att jag någon gång kanske skulle få träffa Lisa och Lasse och Bosse och Britta och Anna och Olle.
Jag är författare och kan hantera det offentliga, jag skriver ju även här på hemsidan, fullt frivilligt och med visst nöje. Dock är jag inte särskilt känd och kan röra mig fritt i samhället utan att någon lägger märke till mig. Detta är en stor fördel när det gäller research. Tänk om jag hade varit Camilla Läckberg eller Leif G W Persson och klivit på en buss och satt mig att tjuvlyssna. Allt hade stannat av varefter tumult hade utbrutit.
Fast i Malung är jag faktiskt lite känd. Jag brukar skryta med att jag är världsberömd i hela Malung. Vilket förorsakade mig problem då jag inte kunde sätta mig i ett väntrum för att tjuvlyssna utan att någon frågade: Haaan e ä fö nana mä däg då Aino, hördt e du ra väg klen ö ifalit?
Så just i Malung gick det inte att vara anonym.
Nyss anlöpte jag en butik i min hembygd. Jag kände inte igen den ganska unga expediten. Hon talade en perfekt svenska. Efter ett tag kom ännu en kund in, denna talade malungsmål. Expediten svarade på samma sätt. Så därefter sa jag på malungsmål vad jag ville ha. För att prata fint och börtömål – dvs svenska – med någon som man vet pratar malungsmål går bara inte.
Och expediten liksom ursäktade sig för att hon hade tilltalat mig på svenska – med att jag hade sett så svensk ut (sic!).
