När jag i mitten av sextiotalet kom flyttande till Göteborg fanns ännu den låga Hisingsbron kvar. Också det gamla cellfängelset där Operan nu ligger. I Gullbergsvass liksom i Landala, Annedal, Majorna fanns det sjapp där man kunde dricka kaffe och äta köttbullar för tre och femti. Styckegodsare låg tätt vid kaj på södra älvstranden. Hela den norra var avspärrad, där låg ju varven.
De nybyggda fartygen blev allt större. Det skulle inte gå att få ut dem. Så det fann ingen annan råd än att ta direktkontakt med havet – Arendalsvarvet byggdes.
Tyvärr saknades vetskap om att containerfartygen skulle bli ännu större. Så dockorna blev för smala, även om jag minns dem som gigantiska.
Men det hade inte funkat ändå. Hur man än hade satsat och hur man än hade byggt. I slutet av sjuttiotalet var varvens saga all. Känn ingen sorg Göteborg. Nej inte alls.
Men säg var finns då varvslitteraturen?
Historierna – de var ju så många. Jag hörde dem när jag själv arbetade på Arendalsvarvet. Rasternas ståupshower. Berättelser och skämt skapade i stunden. Eller återkommande, traderade under flera år. Det vill gärna bli bra, som den luttrade plåtslagaren sa när han hade läst fel på ritningen och fick montera ner alltihop. Skrattet som en domkraft, när ingenting annat lyfte. På väg upp i traversen eller in i den ännu osvetsade fartygssektionen kluckade det ännu. Man stod ut.
Läste gjordes man också, hela kassar med Vilda västernböcker, som plåtslagarlärlingarna bytte med varandra. Nuförtiden får gymnasiekillarna beröm vad de än läser. På den tiden fick ynglingen skäll om han till den grad slukats av texten att han glömt återvända efter rasten.
Jag minns när jag skrev på manuset till min debutroman Socialsvängen hur jag tänkte att någon stor och viktig sanning måtte gått min näsa förbi. Där fanns en kod jag inte kände till, ett mönster jag inte förmådde se. För annars hade väl någon för länge sedan skrivit detta?! Liksom om varven.
När nedläggningen var ett faktum sa jag till de begåvade ståuparna att nu måste ni skriva ner allt ni har berättat så att det bevaras.
Varvid en besvärad stämning spred sig – skrivande var inte gubbarnas gren, inte alls, trots uppenbara berättartalanger.
Ingen skrev, bara jag själv – invandraren från Dalarna, dessutom ett fruntimmer, vad visste jag. Men när ingen annan gjorde det så. Jag skrev för att komma ihåg en hel värld som inte skulle finnas mer.
Jag var hudlös utåt den gången jag debuterade, och hade stor tur som inte blev refuserad.
Nuförtiden är det sällan det räcker med tur. Det gjorde det kanske inte då heller.
Men man ska tro på sina ögons vittnesbörd och sitt hjärtas röst. Lever man i en verklighet som inte stämmer med den bild man blir påprackad så behöver det inte vara en själv det är fel på. Det kan röra sig om det obeskrivna. Som liksom inte finns.
Den äregirigaste författaren behöver inte alltid vara den som har mest att säga. Den som envist hävdar att han ingenting har att säga behöver inte tala sanning i detta.
Berättartraditionen på Göteborgs arbetsplatser är rik, men flyktig. Folkteatern sökte fånga upp något med sina kvasten-revyer och med pjäsen En varvsdröm.
Pågår berättandet ännu på Göteborgs arbetsplatser? Eller är automatiseringen och just-in-time-tänket så effektivt att de där gliporna inte finns?
Säkert är man färre, och ensammare nu. På den tiden var det tvunget med en och annan paus eftersom arbetet var så fysiskt. En vackert gjuten propeller skapade andakt. Nysnö på däcksplåt var poesi. Det reflekterades och det fanns tankar, orättvisor, facklig kamp, avund, allt.
Arbetarstaden Göteborg har för få romaner. Men en fortlevande omisskännlig muntlig kultur som inte så lätt låter sig fasas ut. Staden äger en stor litterär potential – det mesta är oberättat. De vita fläckarna väntar.
Inför jubileet 2021 borde sanering och pålning vara på gång på gamla Götaverkenområdet. Första spadtaget taget.
ARVET måste byggas – häftigare än Sidneyoperan – utställningar öppnas; bilar, piller, kullager, kameror, sytrådar, fartyg och framförallt människor. Hur det är, hur det var – med försörjningen för Göteborgs befolkning.
Sveriges största industristad ska dra sina historier. Ett nationellt varvs- och industricenter i den nu snabbt växande staden är av stor vikt för vårt minne och vår identitet. Arbetet som danat staden och ännu skapar den ska gnistra i stadens mitt.
Industrihistoria är inte litteratur, dock spännande berättelser som förmedlas tredimensionellt. Utställningarna skrivs, det finns en berättare. I modern teknik kan du få prova på att köra kran, att svetsa och hur var det att vara nagelapa?
Och äntligen humorscenen, berättartribunen – i det nya varvets mitt. Där rast tas efter några timmar, så mycket man har tittat på och vara med om. Krubbet fixas av Skrovmålet. Bättre mat än då och med rättigheter och de spännande och roliga historierna från scenen.
Vid dagens slut stämplar man ut. Så att ingen glöms bort när man stänger för dagen.
Det omisskännligt göteborgska tilltalet.
Stoltheten tillbaka.
Farkoster som kan flyta.
Tamejfan!
(Göteborgs Posten söndagen den 30 juli 2017, uppslag kulturdelen)
