JULKORT MED TOMTE DEL 9. UPPLÖSNINGEN

                               

 

 

 

 

                                                        En cirkel sluten

Vägen var fri. Vägen var allas. Även om hans hus inte låg i riktning mot någon lunchrestaurang.

Polisavspärrningar.

Jag rullade sakta in i en skara människor som stod samlade, nyfikna, undrande. Jag hörde snyftningar.

Inne i trädgården pågick verksamhet, sannolikt rättstekniker. En polis som såg ut att föra befälet stod och pratade i en telefon.

Ingen tog någon notis om min närvaro. Jag lutade cykeln mot ett räcke och gick närmare. Buskarna runt huset var så täta att mina tags inte syntes.

Det började snöa.

Den första snön singlade plötsligt ner i stora vackra flingor över onda och goda, det var som på film.

Det gick ett sus genom folksamlingen, känslan av andäktighet, kanske fanns där ändå en Gud? Flingorna singlade ljudlöst mot träd och människor och mark. Snart skulle dessa vithet och mängd täcka allt.

Med ens fick jag syn på henne!. Hon satt på en gren och höll sig i trädet. Hon höll om trädet som om det hade varit en människa.

Jag förstod inte..? Hon? Här?

I detsamma upptäckte hon mig.

Våra blickar möttes.

Jag stod på en allmän trottoar och hon satt i ett träd hos en nydöd vaktmästare, vad betydde detta? Min normalt så slipade hjärna vispade runt i ett ingenting. Kände hon honom?

 

Hon klättrar ner och springer fram till mig, framför alla människorna. Hon kastar sig i min famn, gråtande, förtvivlad: å tack för att du kom så snabbt, tack älskade!

– Vad gör du här?

– Dom säger att han kan ha blivit mördad.

– Mördad?

– Dom har hittat främmande DNA på hans hud, på hans hals. Mördad. Strypt. Mellan ett och två i förrgår natt, en rättsläkare har varit här. Är det här ens sant?

– Så hemskt. Medan vi hade det så fint. Jag låg och såg på dig länge. Minns du när jag gick?

– Hurså? Du stannade ju till tre.

– Till tre. Så är det. Jag stannade till tre, du säger det själv.

– Nu har jag bara dig. Du hjälper mig väl?

– Jag gör vad du vill.

– Då far vi, jag åker på din pakethållare. Vi ska till bårhuset. Nu klarar jag det, nu när du finns för mig. När mamma dog blev allt så stumt. Vi hann inte prata ut. Å vad jag saknar honom, älskade papsen. Men hör! Kyrkklockor! Och snöflingor! Så stora de är. Älskade, vilken tur att vi hittat varandra. Jag ser i ditt ansikte. Min smärta är din. Du finns för mig, i bårhuset, på begravningen, på rättegången när de har fått fast mördaren. Då är det du och jag. Bara du och jag.

– Okeeej..?

– SLUT –

GOD JUL!