En tystnad
När gardinen drogs upp igen låg han nedanför mina fötter.
Ett bylte, jag visste direkt att jag hade strypt honom. Jag mindes hur någon som tydligen hade varit jag hade tryckt upp honom mot väggen, klämt åt runt hans strupe och väst att nu har du faktiskt gått för långt gamle man.
Och sedan hade raseriet svept iväg med mig och gjort resten.
Det kändes konstigt. Att känna på hans hals. Huden var mjuk och varm.
Jag kände ingen puls.
Jag rullade över honom på rygg och la honom tillrätta i mörkret. Han var tung och lealös.
Jag lyssnade med örat tätt intill hans ansikte.
Det luktade jord.
Jag hörde ingen andning.
Jag fick inte kräkas, jag fick inte lämna några spår.
Jag kände ånyo vid halsen.
Som en våg av termiter som invaderade min kropp nerifrån och ända upp, huvudet bultade, jag flåsade. Det var väl av ansträngningen, att jag hade vänt honom?
Jag ringde henne klockan åtta: är du vaken?
Hon skrattade och svarade: nätt och jämt. Jag har väl aldrig sovit så gott. Tack för den fina lappen, verkligen fin! Och jag ska få ett julkort står det. Ett väldigt speciellt va?
– Väldigt speciellt.
Sedan drog jag in luft, pang på rödbetan – det saken gällde.
Jag sa: jag stannade länge, du är så söt när du sover. Jag gick inte förrän klockan var tre.
Så bra, svarade hon, det lät nästan som om hon spann. Jag kände att du vakade, över mig.
Klockan nio släntrade jag in på kontoret, nyduschad och fräsch. Det var slut med att jobba hemifrån, nu gällde externa kontakter, beställningar och möten. Flera sa att jag såg ovanligt pigg ut. Jag svarade att det berodde på att jag var kär.
Jag jobbade på. Ingenting hände.
På kvällen återvände jag till skolan och väggen bakom buskaget.
Allt var kvar. För första gången ingen åverkan på min målning.
Konstigt hade det varit annars.
Jag drabbades av en underlig sugande känsla.
Den där vaktisen fanns inte mer.
Jag arbetade i en timme.
Men jag visste att det inte längre var så bråttom.
Jag måste jag ha somnat i soffan med kläderna på. När jag kvicknade till var det morgon. Jag gick till jobbet.
Spelade spelet. Kollade nyheterna diskret.
På lunchen tog jag en tur förbi skolan.
Den var skrämmande lugn, inget stoj, inga skrik.
Åter denna overklighet, som vore detta en bombad stad. Varför var det inga här?
Med ens förstod jag – det var jullov. Vintersolstånd. Allt hade sin naturliga förklaring.
Jag bromsade in cykeln vid julgranen och plockade upp min mobil.
Nyheten var inte så braskande som jag hade föreställt mig. Hittad avliden på sin tomt. Orsak oklar. Saker tyder på att dödsfallet inte har naturliga orsaker.
Allt blev stilla.
Jag höjde blicken mot himlen.
Då såg jag. Skolan flaggade på halv stång.
Ett sänke föll inne i mig. Han var funnen. Det var äntligen slut. Min väntan var över.
Något annat hade tagit vid.
*
