Ett krig
Ingen av eleverna skulle kunna åstadkomma detta.
Han tittade lite extra på de äldsta när de kom på morgonen. De var alla där, ingen skolkade. De var visserligen trötta men inte mer än vanligt.
Den här gången tog det ett par timmar att återställa väggen, klottraren hade varit flitig. Förmodligen hade de varit flera.
Han begrep sig inte alls på detta fenomen.
Om man underlät att ta bort klotter kom det bara mer. Det var det här han hade betalt för. Han måste komma ihåg att beställa hem mer färg.
Skulle det fortgå finge han väl börja fotografera vandaliseringen för att kunna motivera den höga färgnotan inför rektor.
Skolan var hans egentliga hem. Han tyckte om att gå runt och pyssla. Om något gick sönder lagade han det gärna. Han var händig, det sa alla. Hos dig sitter ingenting fast, du kan ju allt, brukade lärarna säga.
Men han blev helt handfallen när hans egen ytterdörr hade en tydlig så kallad tag. Ditsprayad med vit färg över det bruna ekmönstret.
Han kände hur kall han blev. Och het.
Att klottra på privata hem, där gick väl ändå gränsen!
Polisen bad honom inkomma med en anmälan. Han fotograferade klottret och funderade över hur han bäst skulle kunna sanera bort det utan att förstöra själva dörren.
Nästa morgon var gymnastikhallens baksida nerklottrad som tidigare.
Han målade över.
Det var krig. Motståndaren var feg och gömde sig i anonymitet.
Men nu hade vederbörande gått för långt. Hade gett sig på hans hem, där han en gång hade dragit upp en familj.
Sorgen över det han hade mist hade gjort honom blind. Men nu såg han att skolan förvisso var en trygg arbetsplats. Dock inte mera. Hemmet däremot, var heligt.
Nu besudlat och skändat.
Det var inte lätt att få bort den kritvita färgen, den bet sig kvar i sprickor och ådringar. Han borstade och borstade. Tankarna virvlade.
Det var krig.
