HULDAS JUL

 

 

 Hulda växer upp i artonhundratalets Malung. Hela familjen bor ihop med djuren.

Ur romanen Hjärtblad.

 

Pappa har kommit hem. Han har penningar numera och när han har tjänat fler ska han köpa häst.

Det finns mat till jul och kanske även något annat? Med antydningar och skämt bygger han upp en viss förväntan.

Men julaftonen blir lång. Morgonen är festlig, halm strös ut på golvet, djuren får smaka av julbrödet, familjen äter smör och ost på brödet till morgonkaffet, som inte är någon lank. Skarpfisk med potatis och smör till middagsmålet mitt på dagen smakar delikat.

Men sedan är det nästan ledsamt. För man får inte gå och hälsa på någon, och man får heller inte rasa runt. Man ska njuta av helgdagsaftonen och vila, som de vuxna gör.

Barnen leker ”hoppa röv” i halmen, att inte beröra med annat än med baken och att snabbast ta sig fram till dörren. Föräldrarna låter det ske.

En kort stund sitter mamma i pappas knä.

Alla stelnar till som inför något heligt – sedan blir de generade.

Mamma måste lägga mera ved på elden och ögonblicket är över.

Pärla hostar, alla hör det, en ko som hostar är som nästan onaturligt.

Hulda får tårar i ögonen. Men det är ju röken! Hon snyter sig i näven över elden utan att få något på handen, hon är stor nu.

Mamma där i pappas famn och mammas ande, Herre Gud, så livet tjocknar, så det bromsar in och vrålar, så det skriker ljudlöst, skoningslöst på stället. Ingen märker. Ingen ser. Att slaktarkniven viner. Att Gud i himlen brinner, brinner!

 

Äntligen blir det kväll med vitmjölsgröt och smörbrunn! Så ljuvt det är att låta maten tysta mun och tankar.

Har ni hört talas om julklappar?

Barnen skakar ivrigt sina huvuden.

Aldrig, vad är det?

Fast de vet.

Jamen, hörde ni inte hur det klappade på dörren? Och vad är då det? Ingen knackar väl på en dörr? Man går väl bara in? Om inte? Ja, om man inte förstås: Stångas som själva julbocken!

Spänningen hos barnen finner inga gränser men de behärskar sig allt vad de kan. Ty nu går pappa ut i förstugan, som förbinder fjösstugan med ladan, och kommer tillbaka med något i famnen?

Kallstråket drar fram över golvet när han stänger dörren. De ryser av spänning och lycka. Hur roligt kan det egentligen bli!

Det var som jag trodde, det var julbocken som klappade till, och titta här vad han kastade in! En svarvad docka som Här Lars i Idbäck har gjort till vår minsta flicka Karin!

Karin vågar nätt och jämt gå fram till sin egen far. Högtidligt tar hon emot dockan i trä svarvad ur ett stycke utan armar utan fötter men med en rund och vacker kjol och huvud utan huvudkläde.

En riktig karl måste ha en kniv i livremmen, det är givet. Och nu har du Nils fått vänta tillräckligt länge, se här.

Nils rusar fram och är nära att omfamna sin far. Men man kramas inte, det förekommer aldrig. Man kan sitta i knä, bara glida ner i en famn så där om den ändå är ledig eftersom det är ont om platser att sitta på. Men aldrig en omfamning. Då skulle samtliga närvarande omedelbart falla ner döda av skam.

Pojkens kinder glöder, han har fått en kniv.

Och så finns det dom som har blivit så stora att man inte längre kan kalla dom för småpojkar. Det är dom som står i vägskälen med röda luvor, gröna kanter så att någon sa att dom ser ut som tuvor fulla med smultron. En ynglingaluva till stugans kung, förlåt jag menar dig Johan.

Johan sätter genast på sig huvudbonaden. Han har nog sett att mamma har hållit på med den och ibland liksom gömt undan gälet, stickningen, men aldrig att han har vågat fråga. Den kunde ju ha varit till någon annan.

Sist men inte minst, utan störst, har vi vår duktiga kulla som blir fullstor om några månader, som ska stå i gången. Nog går det bra att bli konfirmerad i lånade saker. Men något eget är det väl trevligt att ha. Så här får du läder från Pärla den äldre, bearbetat å Cathrinebergs Garfveri nere i Grönland och nu färdigt, garvat och klart att traska iväg med till Lisskerstiskomakaren. Till och med att du kan be om plös och klack, åtminstone lite grann, och färga det kan du göra själv. Tjära har jag, fårtalg får vi byteslåna, i rappet har du vackra skor som passar sig till vilken som helst dans. Men först av allt konfirmationen så klart.

Hon blir glad och lättad. Hon kommer inte att behöva skämmas, nu är klädseln komplett när hon ska står där i gången. Dessa kläder, den ärvda klänningen efter mamma och nya, egna skor, ska sedan mycket länge vara hennes allra bästa. Hon ska vara rädd om dem. Sannolikt ska de räcka förbi den vigsel varje kulla förutsätts vara på väg emot.

Fast hon skulle kunna gifta sig i säck och aska om så vore om hon bara finge Lars. Och det behöver inte vara så många år kvar. Man gifter sig tidigt i Malung.

 

De får sova till strax efter ett. Klockan två börjar de gå för att vara framme klockan fyra. Julottan börjar klockan fem och de vill gärna få sittplatser och slippa stå under hela mässan. För sedan återstår vägen tillbaka och den kommer att kännas längre än när de förväntansfulla traskar söderöver.

Mamma har tänt ett talgljus som hon har ställt invid fönstret så att alla ska se att också denna gård helgar julnatten åt Jesu födelse. Ett litet hål har redan tinat, vattnet rinner.

Barnen står och ser på det brinnande ljuset, inköpt i Pell Päboden i Hole. Det är högtidligt. Belysningen kommer normalt enbart från brasan som man matar med lysved för att kunna se. Detta enda ljus står här inte och brinner för att man ska se bättre, utan för att helga Jesus Kristus denna magiska natt. Då det sägs att det avgörs vilka som ska dö under det kommande året. Men eftersom den lilla fönsterrutan är igenfrusen av rimfrost och is var det ingen som kunde gå ut under kvällsvarden och titta in för att se ifall någon satt där utan huvud, den som eventuellt skulle lämna livet under det kommande året. Det är skrock förstås, men många tror på det. Berättelser finns om familjefäder som gått ifrån måltiden och råkat titta in och fått se detta hemska.

Barnen ryser. Ljusets varma sken återspeglas i deras blanka ögon.

Gud i världen, vad söta ni är, utbrister mamma.

Sedan skäms hon, att hon har försagt sig.

Alla skäms å hennes vägnar, att det där slapp ur henne. Man ska inte berömma djur och barn, då kan de tas ifrån en. En ansvarsfull mamma beklagar sig över barnen, de är både fula och dumma och djuren är fula de också och mjölkar då inte alls något särskilt.

Men, ska du inte följa med?

Nej, det är det här med skanken, uppåt ena sidan liksom. Det är löjligt. Men istället har jag maten färdig när ni återvänder. Hälsa dom vi känner och sjung nu riktigt duktigt och bra. Sjung för mig också. Sjung Den signade dag på Malungsmelodin, den är så fin:

Ty dagen han är dock aldrig så lång.

  Att icke dess afton skall stunda.

  Då lämnas vårt verk, då tystnar vår sång!”

Men ni får inte tystna!

 

Det lyser också i de andra stugornas fönster. Folk är vakna i varje gård fast klockan bara är två.

Det är kallt. Man har klätt på sig allt vad man har. Mamma har lindat en stor sjal runt Karin, hennes armar står rakt ut. Sockorna räcker dock bara upp till knäna, resten av benet är bart. Men kjolen är lång och varm och näversulorna och snösockornas tjocka damasker gör att flickan inte klagar. Det är bara när hon har ramlat och snö har kommit upp under kjolen som hon har gråtit någon gång. Det är svårt att pulsa, flickor är i underläge när det gäller lek i snö.

De följer slädspåret nere på älven, det sträcker sig hela vägen ner till kyrkan.

Pappa klappar dem titt som tätt på axlarna, han är glad. Han skyller på att han vill klappa värme i dem. Han är glad i sina barn och detta är svårt att dölja.

När de har kommit en bit ännu tvingas de kliva ut i den djupa snön för nu kommer skjutsarna, den ena efter den andra, travande hästar med fyllda åkor under vars fällar folket ligger nerpackade.

Några hästar har skaller kring sina halsar. Ljudet klingar högtidligt och festligt och ännu festligare är de skjutsar som har bloss på sina åkor. Själva åkorna är flätade som jättelika korgar. Farten är hög och gnistorna från blossen följer de bortfarande likt långa brinnande svansar.

Skallrens ljud förändras, dämpas, till sist är skjutsarna bara en svart klimp långt där framme.

Sikten är god. Stjärnor och en liten månskära skänker snön det ljus den behöver för att som från rampen belysa alltfler människor som går mot kyrkan.

Precis när ljusen uppe i tornet syns, som en stor lykta, börjar första ringningen.

En rysning går genom dem, detta mäktiga, detta heliga. De stretar sig uppför åstädjan och kommer upp på skottad och slät mark. Utanför muren står hästar övertäckta med gamla täcken och fällar och med hötussar framlagd framför sina infrostade mular.

De skyndar in i kyrkan. Pappas och pojkarnas mössor åker av.

Längst bak finns det plats. De utbyter blickar och skiljs. Hulda tar Karin vid handen och tränger sig in i en rad åt vänster.

Hulda är van men inte Karin. Hon tittar storögt upp mot de höga valven. Det brinner ljus överallt så att man kan se. Man får se allt!

Framme vid koret står två stora järnkaminer. Spögubben öppnar den ena luckan och fyller på ved, det brinner för fullt.

Men här nere är det kallt. När de har suttit en stund börjar de frysa överallt och allra mest om fötterna.

Och de fortsätter att frysa.

Äntligen börjar mässan. Alla reser sig, socknen har samlats under ett och samma tak. Det är överväldigande.

Flickorna sjunger så högt de vågar för att få upp värmen. Hela kyrkan fylls av mänskliga stämmor. Det är mäktigt. De är bara en helt liten del i denna stora församling. De är bara en flisa av en verkligare verklighet i vilken de ingenting betyder och där ingenting förväntas av dem, annat än inordning och osynlighet. Den som bryter tydliga och osynliga regler kommer man däremot att berätta om. Intill fjärde led. Det är inte värt det.

Predikan är så lång att Karin somnar. Hulda känner hennes lätta tyngd mot sin arm. Hon tror nu inte att spögubben ska komma fram och göra något. Hon har ögonen på honom men man vet inte.

På andra sidan gången ser hon fadern och pojkarna. Hon ser rad på rad med folk hon känner, känner igen, eller bara känner till. Hon vet vem nästan varenda en är och hon kan värdera dem. Hon vet vad de går för, vad de har gjort, hon känner till förtjänster och svagheter.

Livet ligger blottlagt för alla. Det går inte att värja sig. Därför hälsade hon inte ens på Lars, fast de gick in i kyrkan nästan samtidigt. Hon såg inte åt honom och han säkert inte åt henne heller. Hon vet exakt var han sitter. Men hon tittar inte. Tittar inte dit.

Tittar inte dit!

Hon sitter i ett rum. Men det är ju en kyrka. För inte alls länge sedan fick man stå upp genom hela mässan och ljusen var få. Då var det jordgolv och inga kaminer. Jordgolvet grävdes upp ibland ifall någon präst hade avlidit.

På den tiden var det verkligen kallt i kyrkan, har de gamla berättat. Numera har bänkarna ryggstöd till och med och det ligger plankor på golvet. Det blir hela tiden bättre. Hulda vet det, hon har sett det själv.

När de kommer ut har det börjat ljusna. Hästarna gnäggar vid åsynen av människorna som lämnar helgedomen.

Pappa hälsar på flera karlar. Glada utrop, skämt och efterlängtade återseenden. Sedan halvspringer han med sina barn nerför åstädjan till slädvägen på älven och de börjar gå hemåt, norrut mot Fors.

Snart är det åter fara å färde, de måste stanna och kliva ut i snödrivorna. Ty skjutsarna har bråttom hem, det blir kappkörning. En del hinner nästan inte hoppa upp i åkan innan det bär iväg. Längre uppåt älven syns det hur den första skjutsen redan kommer att bli omkörd trots att snön är lös vid sidan om. Det sker mest på lek och för att skapa en anledning till att snabbt komma hem och för att hästarna ska bli varma efter den långa väntan utomhus  – endast några få kan låna stall i kyrkans närhet.

Men lite finns det ännu kvar av skrock. Att den som först kommer hem efter julottan, också är den som först får sin skörd bärgad sommaren efter.

Man kan ju aldrig riktigt veta. Bäst att ha försänkningar på bägge ställena, hos prästen och i förfädernas föreställningar: Det man ständigt erfar, allt det okända, naturen, djuren och markens kraft, själva tillvarons bråddjup.

När de själva har traskat tillbaka till Västra Fors är Karin så trött av brist på sömn, att pappa måste bära henne på ryggen, e fäjin te bult o, sista biten uppför Backarna.

Äntligen – den egna skorstensröken, vit och spikrak upp mot den grönskimrande himlen.

Mamma har maten till reds.

*