till dig är det nyårstal jag höll i Radio Dalarna vid millenniumskiftet. Samma tankar gäller än.
Till alla er vänner och okända, läsare och icke-läsare i Sverige och i resten av världen önskar jag ett gott och löftesrikt nytt år 2014!
Ingenting är omöjligt.
Allt kan hända.
NYÅRSTAL – RADIO DALARNA
Kära Dalfolk!
Det är en stor glädje för mig att få representera den enskilda människan i detta lilla tal inför – hjälp! – inte bara ett nytt år och inte enbart ett nytt århundrade. Utan ett nytt årtusende!
Nåja. Allt är relativt här i världen, i synnerhet tid. Med tanke på att Jesus föddes sju år före eller möjligen fyra år efter sin påstådda födelse – som för övrigt inföll på julafton – så behöver man nog inte ta det så blodigt. För att inte tala om ifall man är jude – då är vi nu hunna till år 5760, eller om man är muslim då skrivs årtalet 1420.
För inte särskilt länge sedan gick klockorna olika i Falun och i Göteborg, i Stockholm och i Malmö. Sen kom järnvägen och man tvingades synkronisera tiden.
Dessförinnan bestod tiden av årstider, när korna kunde släppas på bete, när potatisen skulle tas upp och när höstslakten borde vara klar.
I jägarsamhället var tiden förmodligen något man kände i magen, när man senast hade ätit. Eller att barnet snart skulle födas. Tiden liknade därmed alltmer ett tillstånd. Ett varande – nu. Och nu. Och nu.
I varje fall är tiden inget framrusande X 2000 även om det kan kännas så ibland. Tiden bestämmer vi och nu har vi enats om att år 2000 står för dörren.
Att tänka tusen år framåt går inte. Att försöka kasta ljuset tusen år bakåt går med tvekan. Att ens tänka hundra år framåt är att godvilligt göra bort sig inför de egna barnbarnsbarnen. Däremot är hundra år bakåt nästan greppbart.
För hundra år sedan stod min farmor och farfar på Knektmasgårdens tun i Idbäcks by i Malungs socken. Denna nyårsnatt var det plusgrader och tö i Malung och de nyförlovade stod och lyssnade för att höra om de kunde uppfatta klockklangen bortifrån kyrkan i Myckelbyn men de hörde ingenting. Det var för långt bort. De visste inte då att min pappa skulle födas två år senare. De visste inte ens att bygden skulle elektrifieras. En bil hade de aldrig sett.
Men kyssas kunde de säkert, och skratta. Och vara glada i varandra. Där har ingenting förändrats. Och deras framtidstro var stark, allt skulle bli bättre under det nya århundradet fast det var rent märkvärdigt hur utvecklingen rusade fram med folkskola för varenda en i åren sex och fattighjälp så att ingen mer skulle svälta eller frysa ihjäl och att det skulle behövas pengar för att byta till sig socker och salt och köpetyg och nymodigheter som tvättbrädor av zink. Tvätt-maskiner var otänkbarheter som enbart fånar fantiserade om. Men Västerdalälven rann där under sina isfjättrar likadan då som nu och på den hol där jag nyss suttit och skrivit denna betraktelse växte småtallar på byundantaget och dessa tog man regelmässigt ner och hade till att elda i bakugnarna med. Men en tall blev kvar och den är nu så stor att man måste vara två för att kunna famna dess stam. Det blåser i dess vackra krona. Det blåser samma vind, ja samma vind, nu som då.
Det var plusgrader den där nyårsaftonen för hundra år sedan när farmor och farfar förlovade sig där på tunet, det vet jag. Och jag vet en sak till. De var spiknyktra. Min farmor liksom hennes sex syskon var alla med i Blåbandsföreningen och några år senare skulle de gå med i den nybildade IOGT-logen Morgonljus. Och jag vet ännu en sak: Blåbandsföreningen hade anslagit hela sextiotre kronor och femtio öre till inköp av böcker och det räckte till fyrtiofem stycken! Det var så här grunden till folkbiblioteken lades! Farmor tyckte om att läsa och pappa läste så han glömde av att hugga i skogen så att han fick hugga i mörkret. Han läste tidningar långt uppefter dassväggarna i granngårdarna och mamma tyckte också mycket om att läsa där hon kom invandrande från Klarälvsdalen men ingen av dem hade mer än de där sex åren i folkskolan. De visste ändå intuitivt att man måste läsa för att hitta rätt kurs mot framtiden, ja att det var helt nödvändigt att läsa för att man skulle stå ut och för att man skulle komma vidare i sina tankar. Och så skulle man vara klar i knoppen.
Jag är själv inte nykterist men jag hyser en stor vördnad för fädernas optimism och framtidsambitioner – de var moralister och koncentrerade sig på väsentligheterna: Du skall icke dricka! Du skall däremot läsa!
Kullar och masar! Låt oss fira livet och ha roligt tillsammans denna sista afton i det som vi valt att kalla det andra årtusendet och låt oss även skåla i ädelt vin och champagne! Men högakta den som hellre dricker enbärsdricka eller kaffe, drycker som har betydligt djupare rötter i vår kultur. Förutom brännvinet förstås men skippa det! Klara i knoppen och glada vill vi väl mötas vid tolvslaget? För hur skulle det se ut om framtiden sträckte fram en mikrofon och frågade: minns du tusenårsskiftet? Och du faktiskt inte gjorde det – ens dagen efter?
Var sak har sin tid och det kommer en måndag när vi åter måste ta itu med avfolkning, arbetslöshet och små fjantiga nazist-enklaver också i vårt stolta landskap Dalarna. Men nu är det nyårsafton och en anledning att vara tillsammans och kanske skänka en tanke till våra förfäder – vi fick det faktiskt ännu bättre än vad ni vågade drömma om! En hälsning också till alla unga. Var rädda om era hjärnor, den känsliga mekanismen överträffar varje superdator! Och läs böcker! Efter en tur i Astrid Lindgrens, Jack Londons, Conan Doyles eller Peter Pohls världar ska ni finna att detta stillsamma nöje är rent berusande. Tänk att vi själva är en pågående berättelse och ana hur fantastisk den är! Jag lovar: vår bästa tid är nu!
Från Svärdsjö i öster till Malung i väster, från Idre i norr till Avesta i söder önskar jag, en vanlig kvinna i en liten by i Dalarna, er alla, ett gott och innehållsrikt nytt år!
Aino Trosell
