När jag var en ung socialassistent var det en plågsam roll, klämd mellan egen klassidentitet och det som jag som samhällets representant förväntades åstadkomma med mina klienter, de flesta för övrigt äldre än jag.
Det jag ser idag är något helt annat och för socialsekreterarna betydligt svårare, de ska nämligen trolla.
85% av tiden ägnas numera åt dokumentation, administration, sammanträden mm, endast 15% av tiden ägnas åt klienterna står det i Socionomen. På sjuttiotalet var det om inte tvärt om så i varje fall fifty fifty – klienterna strömmade in, en i kvarten och vi strömmade ut på anmälda eller oanmälda hembesök och ofta ensamma.
Det är svårare nu. Det är farligare nu.
När jag var ny i början av sjuttiotalet var Sverige jämförelsevis en idyll, om än med tydliga klassklyftor. Ändå har de ekonomiska klassklyftorna aldrig varit så små som under just den perioden. Klasskänslorna var starka; överklassen var högfärdig, medelklassen likaså fast ängsligare och arbetaren var ofta stolt i sin egen identitet. Underst fanns trasproletariatet som några ömkade men som de flesta såg ner på ity man ansåg att deras situation i grunden var självförvållad. Ofta dock vållad av föräldrarna, det sociala arvet, vilket nyligen hade myntats.
Men ändå. Det fanns pojkhem och flickhem och torkar, alkoholistanstalter. Det fanns fängelser och övervakare och mentalsjukhus stora som samhällen. De ogifta mödrarna tilldelades barnavårdsmän och skulle skämmas men nu infördes bidragsförskottet och som barnavårdsman fick man i efterhand försöka få tag i barnafadern och kräva tillbaka pengarna. Innan detta fanns det uppfostringsanstalter vilka min egen mamma hotade med. Samhället var fyrkantigt och resurserna små. Ideal som den Skötsamme Arbetaren höll folk på mattan tillika med Saltsjöbadsavtalet. Att supa, stjäla, ta till nävarna var en stor skam.
På kort tid har Sverige nu tagit emot en miljon nya medborgare. Samhället knakar, nya värderingar och sätt att tänka går i dagen. De allra flesta är dock som folk är mest, fullföljer sin del av det så kallade samhällskontraktet, det vill säga arbetar och betalar skatt, sköter om sina barn och uppför sig normalt. Religion hindrar dessutom alkoholrelaterade våldsbrott. Men våld tillämpas ändå och kan till viss del vara normaliserat, fast skamligt såklart. Rent allmänt förstör rötäggen för de många. Det är för djävligt och det drabbar de egna mest – bränna grannarnas bilar, skjuta barndomskamrater, hur tänker man då?
