17 april 2020 skulle Bengt Anderberg ha fyllt 100 år vilket firas med antologin Lärdare än djävulen Frommare än änglarna. En jubileumsdag skulle även ha gått av stapeln på Stadsbiblioteket i Göteborg men därav blev inte på grund av smittrisken. Eftersom antologin ges ut ideellt och upplagan med nödvändighet är blygsam, samt då boken inte är helt lätt att få tag i, bjuder jag härmed på mitt bidrag, essän Det hände sig på Hisingen:
Världen är ännu ung när jag blir varse Bengt Anderberg. Ung är även hans röst som jag hör i radion. Han har humor och pratar lättsamt om djupa saker. Jag lyssnar och tar in.
Det var då det. Litteraturen var viktig och betydde något. Minst av allt avkoppling och underhållning. Litteraturen öppnade hjärtat mot världen.
Jag hade kommit till storstaden Göteborg från skogarna i Dalarna. Jag hade mött en radikal vänster och jag hade förädlat ett lustläsande som jag numera saknar, svårt yrkesskadad.
På den tiden kunde jag inte drömma om att bli författare. Faktum är att jag helt barnsligt såg böcker som egna väsen. Att en människa hade skrivit dem och att de på sätt och vis inte var sanna var en vetskap jag inte ville ta in.
Dåförtiden läste jag allt jag fick för ögonen osorterat och utan guidning. Mitt vattenhål var biblioteket på Wieselgrensplatsen halvvägs till Lundby Sam, det första och dåmera enda gymnasiet på Hisingen. Jag bodde i en omodern etta på Hisingsgatan 21 i Kville, närmsta hållplats var Vågmästareplatsen.
Att det blev Göteborg var en slump, jag hade flyttat från Malung, ville bara bort. Mina föräldrar var skilda och nu hade till råga på allt min mamma dött, endast 50 år gammal. Hur skulle jag själv ens orka uppnå den åldern?
Jag var sjutton år.
Men jag fick såväl bostad som jobb på S:t Jörgens mentalsjukhus. Och sedan fick jag tag i lyan på Hisingsgatan. Huset i Malung hade sålts och förmyndaren skulle under tre år portionera ut de trettiotusen kronorna som utgjorde mitt arv. För dessa slantar skulle jag gå gymnasiet.
Det skulle bli knapert. Å andra sidan var det lätt att få extraarbeten. Och hyran var endast 128 kronor i månaden.
Jag var en djungelmänniska som för första gången såg ljuset och civilisationen.
Inte helt sant. Men nog var jag häpen över att till exempel bli kallad hisingsbonde när jag nu blivit storstadsbo med trafikljus och spårvagnsspår runt knuten. Eller att storstadsungdomen var mer civiliserad än de vilda masarna som körde raggarbilar och söp som djur.
Här dracks det också förvisso, men få var dyngraka. Man pratade. Även killarna pratade. Ja även killarna pratade om intressanta saker, till exempel litteratur och politik.
Jag skulle som en av de första i släkten ta studenten men vem brydde sig. Själva examen hade dessutom typiskt nog avskaffats. Jag kände mig snuvad, ingen vit mössa, inga studentskrivningar, ingen fest.
När Niklas Anderberg tog studenten bar han en röd tomteluva. Han gick ut året före mig. Jag stod där med de andra kompisarna på skolgården när han kom utspringande, vinglande. Vi slog oss på knäna av skratt, och Niklas var oändligt glad.
På Lundby Sam var det lätt att stifta bekantskaper. Bland annat följde jag vid något tillfälle med hem till Niklas Anderberg. Jag minns vagt hans far, vilken jag på tonåringars vis inte tillmätte något större intresse. I den åldern är föräldrar mest som möbler. Var han vithårig redan då? Jag har svårt att komma ihåg.
Men en sak bevarade jag i mitt hjärta. Nämligen att familjen hade en bokhylla i köket. Den innehöll mest kokböcker. Gudars skymning, kunde man ens ha mer än en kokbok? Ingen i den här familjen var heller tjock. Så detta var kultur, förfinad matlagning, blicken i en diktsamling medan man rörde om i kastrullerna.
Vilken rikedom, att ha en bokhylla i köket, det skulle allt mamma ha sett!
Det har gått 52 år.
Nu har jag själv en bokhylla i köket.
Lundby Sam var det gymnasium i Göteborg som hade störst andel arbetarungdom. Jag kände mig hemma. Indirekt umgicks jag med Niklas via gemensamma vänner. Bland mina mer kända skolkamrater kan nämnas Christina Lindberg vars nakenfoto plötsligen en morgon satt på den plats där vi var vana att se efter vad som skulle serveras i bamba. Istället för korv stroganoff fick man se Christinas bara bröst!
Hon rörde inte en min där hon satt i sin bänk på tyskalektionen. Ja vaddå, man fick väl göra som man ville. Nutida kyskhetshysteri fanns inte, kärleken var fri. Bengt Anderbergs Kärleksantologier skrivna av etablerade författare och av honom själv, kom ut i den här vevan. Sex var dåförtiden roligt och inte så komplicerat, detta var efter p-pillret men före AIDS.
Christina var cool och smart, hon hade femmor i allt. Hennes mest framträdande tillgångar var dock de två brösten som kom först likt munskänkar och brudnäbbar.
Vilket hon hade helt klart för sig. Männen kunde inte slita blickarna från henne, ett vackert och liksom oskyldigt ansikte och så de där kurvorna.
Dagen efter avslutad skolgång tog hon sitt pick och pack och drog till Stockholm. Hon kom aldrig mer tillbaka.
En annan kändis jag rumlade runt med på någon skolfest var Ulf Ekman. Jag trodde inte mina öron när jag fick höra att han hade blivit religiös och åkt till USA och kommit tillbaka som präst för att sedermera bli väckelsepredikant.
För kanske tio år sedan mötte jag honom på Bokmässan. Det där breda grinet hade han redan på den tiden, när världen ännu var ung. Ulf gav mig Memoarer – de första stegen. Boken inleds med berättelsen om uppväxten på Hisingen. Intressant läsning, ända tills själva frälsningen slår till. Ingen förklaring till varifrån det där kom. Fortsättningen flackade ut, jag har ännu inte läst klart.
Efter ytterligare några år får jag veta att Ulf Ekman har övergivit Livets Ord och blivit katolik. Jag blir än mer förvånad. Det är synd om hans stora grupp anhängare där i Uppsala, plötsligt gäller tydligen inte framgångsteologin längre, Ulf överger sin hjord.
Eller också är han bara less och vill vara ifred. Hur som helst har Gud hållit sin hand över honom och belönat honom rikligen. Därtill verkar han jämt vara lycklig och tillfreds.
Den som ändå kunde skryta med det. Evolutionärt är ett sådant långvarigt tillstånd inte vanligt, knappt ens möjligt, enligt nutida hjärnforskning. Det normala är oro, olust, vaksamhet och ja, ångest. Ovärderliga själstillstånd under den mesta tid vi har varit människa. De lyckliga dog innan de hade hunnit reproducera sig. När vi var bönder klingade kanske en del av det där av så att några nu får vara lyckliga. Resten får äta tabletter. Närmare en miljon i Sverige har psykiska problem.
De får man om man inte längre är jagad av rovdjur och svält eller är frustrerad sexuellt. Har man allt man behöver, kan man börja gnaga på sina egna ben. Man blir allergisk mot sig själv. Evig lycka verkar omöjlig. Lycka alls utan kontraster stavas uttråkning.
Osökt, eller snarare sökt, kommer jag att tänka på den muntra svärta som serveras i Bengt Anderbergs roman Amorina, vars intrig är tryfferad med ett rikligt religiöst stoff. Samt med självklarheter som: ”snusdosor av mässing gjorde så helvetes ont att få i skallen” samt livsvillkor som framkallar tankar som: ”Han avundades stenen som inte behövde fatta några beslut.” och ”Nu var det tungt. Tyngden kan inte beskrivas.”
Kan inte beskrivas ens av Bengt Anderberg?
Jo visst kan han, men ids han? Vad är tyngden att älta.
Niklas Anderberg debuterade som poet samma år han gick ut gymnasiet, om jag räknar rätt, iklädd den där tomteluvan. Samlingen heter USA och Sovjet samarbetar. Jag köpte den direkt. Jag minns att jag blev snopen. Dikterna var nämligen inte så politiska utan handlade om fåglar, hundvalpar och berg. Han hade endast dedicerat själva titeln till politiken.
Nio år senare kommer diktsamling nummer två, Ett glas himmel. Jag förstod ingenting men vem är jag att. Bägge dessa tunna böcker gavs ut av Bonniers och skälen var naturligtvis inte att böckerna skulle generera några vinster, utan grundades på deras kvalitéer.
Vid det laget hade Niklas etablerat sig som bildkonstnär och befann sig långt borta från Hisingen och utom landets gränser.
Hans mamma var keramiker. Han fick konstnärliga influenser från båda sina föräldrar. Dåförtiden undrade jag hur det kändes, hur det var. Jag var avundsjuk, och inte bara på honom. Det var min så kallade klasskänsla; oginheten, destruktiviteten. Femtio år senare tänker jag att det kanske är jobbigare att tvingas ta spjärn mot så kompetenta föräldrar jämfört med att själv famla sig fram ur milrök, cigarettrök och sedermera svetsrök för att slutligen hitta ett eget författarskap.
Efter gymnasiet gick jag Socialhögskolan och misslyckades därefter direkt med att agera myndighetsutövare, hur skulle jag kunna med. Bestämma över folk. Säga hur de skulle leva sina liv. Hade jag själv levt så särskilt föredömligt?
Tack och lov fanns det jobb på Arendalsvarvet, det fanns jobb överallt. Jag tjänade lika bra som på socialbyrån och var därtill helt ledig i huvudet när jag var ledig.
Svetsaryrket passade en blivande författare. Jag stannade i tio år innan jag gav mig skrivandet i våld. Då hade jag kommit ut med fyra romaner. Efter ytterligare sexton titlar vågade jag kalla mig författare utan att göra ironiska grimaser. Numera kan jag till och med kalla mig konstnär. Skrivandet har blivit ett sätt att leva.
Yrkesskadad.
Men behöver inga tabletter.
Å andra sidan ser jag ingenting annat än gott självförtroende redan från början i Niklas Anderbergs måleri såväl som i hans författarskap. I bägge konstarterna håller han fanan högt. Bengt Anderberg måste ha varit stolt.
Sådan fader sådan son. I diktens form skapar de något bortom ord. Det är inte menat att förstås, det är inte konkret. Men även till detta kan språket nyttjas. Även till detta som går bortom orden, det som famlar efter själva existensen, själva den dödliga existensen.
Bengt Anderberg skriver oss en rispa i väven, att vi ska se bakom de konkreta orden i dikten, det är därför. Orden är som för stora och illa passande stövlar, som visst Sara Lidman sa. Ändå måste man ju ha något på fötterna. Så gement och så fint:
Skepparbyggaren står ner vid sjön
sommarkväll över vattnet grånar
hans fartyg ligger vid stranden
färdiga alla. Ett bär hans namn
ett annat är tungt av hans drömmar
det tredje sänker stumt i dyning sin för
och där med stjärnljusa skuldror
hans längtan på däcket går.
O skepp för er skall skymningen vidgas
världen vill tända för er sin glans.
Så sänder han ut sin längtan sin dröm sitt namn
själv går han tyst över strandens gräs
som mörknar daggberövat under hans steg
själv går han upp i ensamskogen
blommorna glömmer evigt i slutna kalkar
drömmen om strålande hav.
Den unge Niklas har säkerligen läst sin fader. Även talat med honom, så klart. Därefter utvecklat sin egen konst. I diktsamlingen Ett glas himmel finns följande dikt. Som ung förstod jag ingenting. Men nu ser jag den unge bildkonstnären. Javisst är det motivet som ingen kan gå på, att tyda blindskriften och att försöka skriva själv. Och sedan är det dags att skölja penseln:
Himlen är
Stranden regnet
Som ingen går på.
Människorna
vecklar ut sina ansiktsbilder
över våta gator.
Det gröna i
Luften framför mina
Tomma pupiller
Jag läser blindskrift.
Jag stavar till x
Sköljer.
Barnet jag är fortfarande avundsjuk på allt roligt Niklas måste ha hört och varit med om i familjen, även om pappan tidvis drack. Mina föräldrar var absolutister och organiserade i IOGT. Deras inbördeskrig var oförsonligt, bråken spiknyktra, de visste vad de sa, vad de skrek. Bägge hade sex år i folkskola och bägge gnagde de sina egna ben. Mamma skrev långa brev var vecka som hennes bror samvetsgrant brände upp, hon kunde även rita men till det fanns ingen tid. Pappa kunde också skriva och rita och måla. När han som sjuttiofemåring tog pension från det vaktbolag i Stockholm han arbetade för gjorde han debut som skulptör och var riktigt bra, i Malung kan man ännu se några av hans skapelser.
Men inget av det där fanns med i vardagen, bara repetitiva anklagelselitanior och verbala knivslagsmål och sedan en skilsmässa i starkt ljus på socknens scen vilken inte lämnade sten på sten, egentligen ville folk bara skrika dacapo.
Jag tror inte så mycket på genetik vad gäller konstnärliga anlag. Det jag möjligen har fått har å andra sidan utgjort en effektiv bakladdning för revansch.
Så löjligt. Ingen bryr sig, ingen ropade dacapo.
En annan skolkamrat som tyvärr dog alldeles för ung var Olof Moberg. Han tog studenten på Lundby Sam samma år som jag började där. Även hans kompisar var en del av mitt umgänge. De beundrade honom. Jag fick följa med på besök i hans rivningskvart på Mårten Krakowgatan i de ruskiga hamnkvarteren vid Gullbergskaj.
Olof Moberg var ett underbarn, kommen från en gedigen akademikerfamilj. Han hann skriva två diktsamlingar och en roman innan något hände.
Exakt vad som hände vet jag inte. Människorna i kretsen närmast honom var som slagna till marken av hans plötsliga frånfälle. Allt hade ju sett så bra ut.
Men där var någonting i skärningspunkterna de där åren, en våldsam radikalisering bland annat. I diktsamlingen FramFörAllt är Vietnamkriget ständigt närvarande. Inte kriget i sig, faktiskt inte alls. Utan FNL-rörelsen i Sverige. Även andra kamporganisationer. En del dikter turnerar direkt kända dikter av Vladimir Majakovskij och Elridge Cleaver.
Olof Moberg var en litterärt brådmogen yngling med begränsad livserfarenhet. Det är svårt att läsa denna diktsamling femtio år senare.
Jag har ett gammalt exemplar av Kain som jag sannolikt införskaffade vid den tiden. Ännu en begåvad yngling, boken kom ut 1948. Den var skriven i den tidsanda som rådde generationen före oss, strax efter kriget.
Kriget präglar verkligen denna roman på endast 169 sidor skriven av en mycket ung Bengt Anderberg.
Det är ovanligt med så korta romaner nuförtiden. Dåmera skrev man det man hade att säga och satte punkt. Nutida skrivarutbildningars upplägg vad gäller dramatiska kurvor, vändpunkter och peripeti är så långt man kan komma från Kains struktur. Den är nämligen helt oförutsägbar.
Nyss var det krig, eller är det. Ur dimmorna i den förbluffande lättfotade texten stiger en han och en hon fram. De försöker lämna kriget men det går inte. Han dödar. Hon tillhör en annan.
Men var är snusket som boken blev känd för? Tidsperspektivet buktar och vränger sig, plötsligt är det här och nu och den erotiska laddningen vrider sig mot avståndstagande och skuld. Vad är det författaren vill säga?
Ingenting. Han vill bara processa, han vill skriva av sig. Han skriver av oss, åt oss. Han är, som någon har formulerat det, en temperaturmätare i tidens röv. En försångare. Andra världskriget och Förintelsen är så ofattbart att bara spegelskärvor kan fånga glimtar. Huvudpersonen, som alls icke är någon hjälte, stapplar fram över slagfältet, som är en ogenomtränglig skog. Han skiter i allt, han vill bara vara full och knulla.
Inställsamhet ligger inte för Bengt Anderberg. Jag läste Kain som tonåring det vet jag. Men jag kommer inte ihåg den. Den flyter samman med andra böcker jag läste vid den tiden, många med samma bultande skuldkänsla och ångest. Jag minns bland annat texter av den nu helt bortglömde Helge Törnros, Kamrat i grå höst kom ut samma år som Kain. Orden i romanen Någonstans är himlen blå rann som smält bly på min hud ty på ytan handlade det om ett gäng helt vanliga skogsarbetare vilka jag hade sett under hela min uppväxt. Men under det vardagliga döljer en av arbetarna förfärliga krigsminnen. Det är över femtio år sedan jag läste romanen, jag minns ännu en scen där huvudpersonen blivit upphängd med hjälp av en ståltråd i ett finger. Hans kvinna blir våldtagen av alla. Han kastar sig och dinglar där i ståltråden. Till sist dödar de henne. Då slits fingret av och han svimmar.
Jag var tonåring. Litteraturen var stundtals starkare än verkligheten. Att tro att det inte skulle kunna hända igen var förmätet. Kriget var ännu närvarande. Jag hittar textsamlingen Tal under galgen som jag köpte då. Vinglade in på en bokhandel. Normalt lånade jag allt på biblioteket men man kunde ju även äga böcker. Visste inte vad jag skulle köpa. Det blev Tal under galgen.
Varför då?
Ingen aning. Jag läste. Men förstod jag? I förordet beskriver Thomas von Vegesack hur efterkrigstiden tedde sig för författarna i Tyskland: ”Det fanns inga litterära förebilder, ingen tradition. Inte ens språket gick längre att använda. Naziåren och krigspropagandan hade smutsat ner orden.”
De tyska författarna kunde inte ta sig an hela den fruktansvärda berättelsen.
Så de började med skärvor, skisser, korta noveller, enkla dikter. Skönlitteraturen var viktigare än någonsin för att vid sidan av den vetenskapliga historieskrivningen måla och i anden behålla denna skrämmande fresk. Någonstans måste man börja, göra en sorts inventering. Man behövde verktyg. De gamla utstofferade var förbrukade, nu gällde det att hålla huvudet kallt.
Hemingways prosa gav redskap för en ung kader tyska författare. De äldre författarna var misstänkliggjorda, de hade röstat fram Hitler eller gjort hans välde möjligt. Rakryggade och seriösa författare hade flytt eller mördats.
Språket i tredje riket hade varit svulstigt och i sin grötmyndighet utgivit sig för att beskriva allt. Nu måste man börja om från början, lyfta på orden med pincett. De unga författarna hade även en del att säga om ockupationsmakten men tyngdpunkten vilade på anklagelserna mot de ”mördare som aldrig mördat” – passiviteten hos de människor som gjort förbrytelserna möjliga.
Författare som till exempel Günter Grass och Heinrich Böll blev anklagade för att vara opportunister. Det kunde nämligen inte vara särskilt svårt att angripa det som ingen längre försvarade. Men deras arbete var helt nödvändigt, att avtäcka och inte låta lägga locket på. Det fanns även judar som Paul Celan och Nelly Sachs bland Tysklands efterkrigsförfattare. Nelly Sachs böcker brändes på bål under nazitiden. Selma Lagerlöf hjälpte henne att fly till Sverige. Hon blev sedermera svensk medborgare.
I denna efterkrigsstämning skrivs Kain av en mycket ung och mycket begåvad författare.
Drygt femtio år senare kommer Bengt Anderbergs tjugosjätte bok ut. Berättaren har skaffat sig erfarenheter och mognat. Stilen är nästan inte till att känna igen. Borta är efterkrigsångesten. Fram träder en fullfjädrad domkyrkoorganist som på flera klaviaturer och med fötter och reglage åstadkommer precis vad han vill. Och som därtill i texten fröjdas över sin skapelse som vore han Gud själv.
Amorina utspelar sig på Hisingen. Bland annat i ett båtsmanstorp vid Kvillebäckens mynning.
Vid Kvillebäckens mynning bor jag själv numera, i höghuset Fajansen, döpt efter Porslinsfabriken vilken tidigare låg just här, i Lundby, vid Kvillebäckens utlopp i Göta älv.
Den gamla fabriken är ännu inte byggd när Bengt Anderbergs Amorina drar igång. Under berättelsens framfart byggs dock fabriken utan att direkt nämnas i romanen. Vid förra sekelskiftet är produktionen av porslin igång till den grad att Rörstrands köper upp fabriken och flyttar hit hela sin produktion. Även andra industrier ligger sida vid sida vid Kvillebäckens mynning, de byggs upp och de rivs för att skapa plats för än modernare industriella anläggningar. Frihamnen byggs, broar och kajer skapas, landshövdingehus, badhus och skolor skjuter upp bredvid betande kor och åkrar med havre och potatis. Industrialismen är här men endast indirekt i Amorina där kampen mellan påven, folket, Gud och djävulen rådbråkar människornas inre. Liksom kärleken, liksom brännvinet som lindrar och fördärvar, liksom barn och slit och släp och himmel och rena helvetet. Allt finns med i Bengt Anderbergs överdådiga roman vilken påstås handla om författarens egna förfäder.
Tänk om alla de där figurerna i boken hade kunnat skåda in i framtiden. Tänk om de hade fått veta att deras ättling skulle göra konst av dem. Göra dem större än de upplevde sig själva, förklara dem och komplicera dem och färglägga dem till evigt liv.
Tänk om de hade fått en insikt om att allt skulle bli bättre, mycket bättre och att folk till och med skulle våga sig på lite lycka grundad på den trygghet de som gick före har byggt upp.
Åtminstone här i Lundby, vid Kvillebäckens mynning. Ett stenkast från Brämargårdens kyrka och lika nära till Göteborgs moské, vid den forna Lundbyhamnen och Frihamnen och de forna varvsområdena.
För historien bara fortsätter och fortsätter grym och vacker.
Och allt detta vet romanen Amorina och låter oss erfara.
