Ett smakprov ur kommande romanen GRÄNSMARK, kapitlet April:
”Vad fan gör du här!
– Roligt att se dig också Basen.
– Jag tänkte lämna in din bil på service. Och skicka räkningen till Migrationsverket.
– Ni har väl inte lastat ur den?
– Vem skulle ha hunnit med det?
– Tur. Då fyller jag på med dagens skörd, hoppas den är hanterbar. För jag har ont i nacken, dom översta facken är svåra att nå. Förlåt för att jag är så kort.
– Fan Siv. Sluta rimma. Hallå jackan! Är det där blod, tvärs över loggan? Plåster under hakan – är du SYDD!
– Jag tvättar den ikväll, blötläggning i kallt vatten, sedan galltvål, inga problem.
– Det är ju det jag säger – vad fan gör du här! Du är ett brottsoffer, BEO you know! Du borde befinna dig på nån … psykiatrisk klinik.
– Nu får du ge dig Basen. Det är inget fel på mig. Och inte på bilen heller, inte ens en buckla. Du kan väl åtminstone erkänna att jag är en slipad bilförare. Resten vet du säkert, du som har sett på teve.
Han stirrade på mig. Misslynt? Imponerad? Skit samma. Visade jag svaghet skulle jag aldrig få någon respekt.
Att jobba för Posten var ingen promenad i parken. Jag visste att Holger, som hade jobbat här i fyrtio år, hade fått sparken för inte så länge sedan. Orsaken var att han inte hade körkort, på grund av sin epilepsi. I alla år hade han cyklat omkring i närområdet och delat ut post men plötsligt dög det inte, han tvingades sluta på dagen.
Kunde man tvingas sluta efter fyrtio år så kunde man säkert få foten för att man la sig ner av chock efter ett överfall. Även om man själv var helt oskyldig.
Brottsoffer var aldrig riktigt oskyldiga nämligen. Beklagansvärda, ja. Men ändå medskyldiga, på något sätt.”
