Min nya roman sprattlar för fullt för att komma loss ur mitt grepp. Förlåt, tvärtom. Det är jag själv som försöker släppa taget om romanen. Fel igen, det är ju de där människorna jag försöker sluta tänka på. De där märkliga människorna som jag tycker så mycket om fast en del inte är så sympatiska och som jag har umgåtts med nu alltsedan Helmers vals kom ut. Jag skulle vilja stanna kvar. Det finns författare som har skrivit på en bok i tjugo år. En roman är som en dröm man inte vill vakna ur. Jag vill stanna och få veta hur det går. Jamen jag vet ju hur det går, det är ju jag som bestämmer. Nej inte längre. När historien nästan är färdigberättad sprattlar den sig loss och lever sitt eget liv. Som en tonåring som man vill hålla kvar. Men det går inte. Den flyr iväg från mig. Jag var bara en uttolkare. Jag behövs inte längre.
