Som den rationella person jag är tror jag inte på skrömt och vidskepelse och givetvis ej heller på nyårslöften.
Det är bara det att jag en gång 1976, på slaget tolv om nyårsnatten, tänkte ordet Rökfri.
Sedan var det inte mer med det. Jag var storrökare sedan tolv år och ej vidskeplig. Men natten var långt liden och kvällstrött som jag är somnade jag utan att röka mer den natten.
Nyårsdagen startade med halsont. Jag hade även tappat rösten. Dagen gick, jag ville skona mina arma stämband och rök därmed ej.
Sedan blev jag frisk men kom liksom inte igång ändå. Jag kan lika gärna vänta till efter lunch, tänkte jag. Äh, nu är det redan kväller, jag går och lägger mig istället.
Efter en vecka hade jag fortfarande inte rökt men då upptäckte min kompis vad jag höll på med. Hon blev ursinnig. Vi skulle ju sluta tillsammans, skrek hon, jävla svikare!
Som hämnd ryker hon fortfarande. Och för varje giftpinne hon tänder är det meningen att jag ska få dåligt samvete. Dör hon en dag i lungcancer så är det av ren elakhet, för att hämnas.
Den där första rökfria vintern stickade jag en oherrans massa tröjor och strumpor och vantar och mössor samt en väst. Byrålådorna bågnar ännu. Jag stickade och tuggade tuggummi som besatt och på dagarna svetsade jag till långt in på rasterna och blev därför även där ansedd som svikare. Men mitt gamande med svetsen var ju för att slippa se på när de andra rökte. Jag ansåg ännu att rökandet var en ojämförlig njutning och var livrädd för återfall.
Men jag ville vrida ett vapen ur fiendens händer. På varvet klagade vi nämligen högljutt över den hälsovådliga svetsröken – vi ville ha rökutsug – men fick till svar att svetsröken var rena hälsokuren jämfört med all den skit vi själva betalade för att dra i oss.
Även om vi inte vek en tum i våra krav kände åtminstone jag mig träffad. Attacken var inte helt grundlös. Det fanns vetenskapliga bevis på att rökare skadades av svetsröken – medan ickerökarna klarade sig, bara ett och annat siderosfall i den allmänna hanteringen, man fick räkna med lite svinn.
Så jag rökstrejkade. För att äntligen kunna släppa loss det tunga artilleriet.
Och vi fick rökutsug! Men sambandet med mitt rökstopp är väl inte helt klarlagt.
När jag hade varit rökfri ett halvår genomgick jag en personlighetsförändring och blev moralist med snudd på kruska och hundra armhävningar före den en mil långa cykelfärden ut till varvet. Jag kände luktledes igen en rökare på meters håll. Rökförbud rådde givetvis i lägenheten liksom i hela trappuppgången. Men folk som rök på gården blängde jag bara åt.
Min arma kompis som fortfarande satt fast i nikotinträsket fick ständigt veta vad hennes mattor, gardiner, kläder och hår luktade.
Hon hatade mig.
Min man fick min präktighet i ännu grövre versioner. Mina luktorgan – ja det verkade faktiskt som om de hade blivit flera – fällde skoningslösa och tvärsäkra domar. Tåligt hukade han under beskjutningen.
En kväll brast bubblan. Kompisen var på besök och vände sig helt fräckt till min, trots rökeriet, själs älskade; hur länge har du nu hållit upp?
En månad, blev svaret.
Jag hade ingenting märkt. Ej heller min näsa. Likt en grammofonskiva hade jag fortsatt förmedla dess budskap i olika tonarter. Och så reagerar man nog i och för sig, om man som organ betraktat anser sig uppstånden från de döda.
Sedan dess är jag inte moralist. Och vi är rökfria ännu, den dag som idag är.
*
(ur kåserisamlingen RÖDA LACKET utgiven 1994 av Carlssons förlag)
