En fullbordan
Middagen blev stel, hon petade som väntat i maten – den där ätstörningen. Ändå var atmosfären laddad. Men av vad? Till sist sa jag rakt ut, Vill du träffas fler gånger, eller har du fått nog av mig nu?
Då log hon sitt älskansvärda leende. Inte har jag fått nog. Vi har ju precis börjat.
Genombrottet kom helt oväntat. Plötsligt hade jag hennes armar om mig och hon viskade, berusande ord.
Jag borde ställa frågor, visa intresse. Men jag var rädd att verka påflugen. Jag hade haft rätt om hennes skörhet.
Det snurrade, hennes leende!
– Nu ska jag gå hem. Nästa gång träffas vi hos mig.
Jag var stum. Jag frågade inte. Jag visste ändå. Att nu var det vi två. Inom kort skulle allt fullbordas.
När jag hade sett taxins bakljus försvinna tog jag trapporna i trestegshopp.
Klockan var bara barnet och jag var inspirerad, full av kraft!
Väggen var övermålad igen!
Sammanbitet började jag om. Den här pannån var min och ingen annans. Paletten, som utgjordes av min frysväska, var fylld av färger. Jag var starkast, överlägset, skulle segra.
Jag sprayade i timmar och hade aldrig tidigare åstadkommit något liknande, den platta ytan försvann bortom djupverkande gruvschakt och snöhöljda städer. Jag målade som i trans i en okänd dimension som bara var min. Jag var lycklig. Jag var kär.
Ja jag var kär! Och jag åstadkom just nu ett mästerverk, en resa mot den frusna solen i mitt eget hjärta.
På morgonen sms:ade jag: mitt julkort är snart klart. Du ska få se det först av alla. Du. Och sedan min far.
Hon svarade: Din far? Få se det? Jag förstår inte. Men skit i det. Kom snart. Jag klarar inte av att vänta längre.
Jag kom hem till henne samma kväll.
Orden stockade sig. Vi såg på varandra som två utsvultna långseglare.
Nu skulle de bli av. Hennes ansikte öppnade sig mot mig.
Hon var över mig.
Och allt var salighet.
Hon somnade efteråt, vi hade äntligen landat, hos varandra. Hon sov som ett barn.
Men jag kunde inte sova.
Jag låg och såg på henne. Kanske var hon vacker. Jag visste inte. Kunde inte se mig mätt.
Jag skrev en lapp, att jag måste fortsätta arbeta på mitt julkort till henne och inte kunde stanna kvar. Men att jag ville ses, varje stund hädanefter!
Chocken, när jag upptäckte den fullständigt övermålade och förstörda väggen, slog som en knytnäve mot min kärlek, mot den ännu frusna solen i mitt hjärta.
Bara en okänslig grobian hade kunnat undgå att se verkshöjden, den geniala kompositionen, färgernas inbördes dynamik, innehållets existentiella mörker, strimmorna av hopp.
Jag orkade inte. Orkade inte fiska upp allt det tappade, orkade inte återställa.
Inte än. Inte denna natt. Jag måste återhämta mig först.
Samt.
Statuera exempel.
