Som en skranglig gammal spårvagn , en nyss väckt dinosaurie, som Dejeforsen av år 1890 enligt bilden ovan, spränger jag mig nu en ny fåra och är sedan i går aktiv i de sociala medierna.
Nej inte Instagram – det är överkurs, jag gruvar mig och dessutom är det något fel på mjukvaran i telefonen.
Här bör inflikas att jag numera använder mig av ord som det inte finns någon som helst täckning för i min svarta själ. För vad är mjukvara? Annat än gröt kanske? Eller virkade överkast eller underkläder i bomull eller varför inte snö? Den är ju mjuk.
Jag använder mjukvara i mitt språk. Jag är manipulerad, jag går dit man pekar och låtsas som om jag vet. Vad mjukvara är.
Tack men nejtack. Börja inte förklara. Risk för överbelastning. Man måste inte veta allt och jag vill inte veta något om andra mjukvaror än stickade tröjor och snö.
Ändå är det så. Att det är något med mjukvaran som gör att jag inte kan börja med Instagram.
Vilket gör mig oerhört tacksam. Jag vill inte börja med Instagram. Ändå ska jag snart åter står där i kön framför de arroganta slynglarna i Teliabutiken och skrapa med foten och be dem se mig och mitt problem.
Och jag ska notera de där ögonkasten mellan dem som säger allt. Och jag ska inte låtsas om att jag förstår och vet vad de tänker. Utan ödmjukt framstå så dum som jag är och be dem hjälpa mig med mjukvaran i telefonen. Som inte är någon telefon som jag tänker mig en sådan. Utan en hel liten dator i vars utkanter jag skyggt stryker omkring.
Finns nu på facebook och twitter. Ber om ursäkt redan nu för alla fel jag kommer att kunna beslås med.