De får sova till strax efter ett. Klockan två börjar de gå för att vara framme klockan fyra. Julottan börjar klockan fem och de vill gärna få sittplatser och slippa stå under hela mässan. För sedan återstår vägen tillbaka och den kommer att kännas längre än när de förväntansfulla traskar söderöver.
Mamma har tänt ett talgljus som hon har ställt invid fönstret så att alla ska se att också denna gård helgar julnatten när Jesus föddes. Ett litet hål har redan tinat, vattnet rinner.
Barnen står och ser på det brinnande ljuset, inköpt i Pell Päboden i Hole. Det är högtidligt. Belysningen kommer normalt enbart från brasan som man matar med lysved för att kunna se. Detta enda ljus står här inte och brinner för att man ska se bättre, utan för att helga Jesus Kristus denna magiska natt då det sägs att det avgörs vilka som ska dö under det kommande året. Men eftersom den lilla fönsterrutan är igenfrusen av rimfrost och is kunde inte någon gå ut under kvällsvarden och titta in och se ifall någon var utan huvud, den som eventuellt skulle lämna livet under det kommande året. Det är skrock förstås men många tror på det. Berättelser finns om familjefäder som gått ifrån måltiden och råkat titta in och fått se detta hemska.
Barnen ryser. Ljusets varma sken återspeglas i deras blanka ögon.
Gud i världen vad söta ni är, utbrister mamma.
Sedan skäms hon, att hon försa sig.
Alla skäms å hennes vägnar, att det där slapp ur henne. Man ska inte berömma djur och barn, då kan de i värsta fall tas ifrån en. En ansvarsfull mamma beklagar sig över barnen, de är både fula och dumma och djuren är fula de också och mjölkar då inte alls något särskilt att tala om.
Men, ska du inte följa med?
Nej, det är det här med skanken, uppåt ena sidan liksom. Det är löjligt. Men istället har jag maten färdig när ni återvänder. Hälsa dom vi känner och sjung nu riktigt duktigt och bra, sjung för mig också. Sjung Den signade dag på Malungsmelodin, den är så fin:
Ty dagen han är dock aldrig så lång. Att icke dess afton skall stunda. Då lämnas vårt verk, då tystnar vår sång! Men ni får inte tystna!
Det lyser också i de andra stugornas fönster. Folk är vakna i varje gård fast klockan bara är två.
Det är kallt. Man har klätt på sig allt vad man har. Mamma har lindat en stor sjal runt Karin, hennes armar står rakt ut. Sockorna räcker dock bara upp till knäna, resten av benet är bart. Men kjolen är lång och varm och näversulorna och snösockornas tjocka damasker gör att flickan inte klagar. Det är bara när hon har ramlat och snö har kommit upp under kjolen som hon har gråtit någon gång. Det är svårt att pulsa, flickor är i underläge när det gäller lek i snö.
De följer slädspåret nere på älven, det sträcker sig hela vägen ner till kyrkan.
Pappa klappar dem titt som tätt på axlarna, han är glad. Han skyller på att han vill klappa värme i dem. Han är glad i sina barn och detta är svårt att dölja.
Han berättar för dem om det helvetes väsen det var på tinget för några år sedan om just denna vinterväg.
Självklart ska slädvägen gå på den tillfrusna och släta älven. Men den rent ut sagt förbannade länsmanskraken blev sur för att det hade råkat vara lite blött. Så han gick till tings och hoppades kunna tvinga sockenmännen att istället ta upp vägen på land, tvärs genom byarna! Det var ju sanslöst. För vart skulle snön då ta vägen? Bygatorna var ju stängda på bägge sidor med gärdsgårdar och dessutom drev snön upp emot dessa så fort det blåste så att de blev ointagliga barrikader. Men länsmannen ville inte ge sig.
Sockenmännen förklarade, att det var ett olycksfall den där gången när vintervägen hade vattnat. Men de hade lärt sig av misstaget, det skulle inte hända igen. De grundade numera vägen, vattnade och lät det frysa. Sedan byggde de på vartefter med snö emellan så att vägen vad det led höll samma nivå som det omkringliggande snötäcket. Och då var det omöjligt att vatten skulle kunna tränga upp, hur tungt än snötäcket tryckte ner isen och hur mycket vatten som än pressades fram av fullastade åkor. Nej det var vansinne att kräva plogning på land, det skulle krävas handskottning isåfall hela vägen, i flera mil, på grund av kräsna resenärer. För tänk bara hästarna! Som om det inte vore nog tungt med plogen av kärnträ och med stenar som tyngder, inte precis lättsläpad. Att dessutom dra den emellan ointagliga borgar av snöpackade gärdsgårdar vore rena djurplågeriet.
Sockenmännen följde gärna lagen så länge den var vettig. De tänkte fortsätta att preparera slädvägen utefter älven från december och så länge den kunde bära, gärna in i andra hälften av april och ända in i maj ifall det skulle bli som på sextisju.
Vilket väsen och ståhej det hade varit, överklaganden och hårda ord och rent av skrik och skrän, men sockenmännen gav sig inte. Och i hovrätten fick dom rätt.
Medan pappa har berättat har de traska på en bra bit. Snön är hård och slät, det är så lätt att gå. Hulda tänker att det hade varit ännu lättare med skidor men de har bara två par i gården, tre av dem skulle isåfall ha blivit utan. Dessutom färdas man till fots till kyrkan, det är så man gör. Man går som en pilgrim och man åker inte skidor. Man skuddar stoftet, det ska inte vara för enkelt att närmar sig det som är heligt.
När de har kommit ännu längre tvingas de kliva ut i den djupa snön för nu kommer skjutsarna, den ena efter den andra, travande hästar med fyllda åkor under vars fällar folket ligger nerpackade.
Några hästar har skaller kring sina halsar. Ljudet klingar högtidligt och festligt och ännu festligare är de ekipage som har bloss på sina åkor. Själva åkorna är flätade som jättelika korgar. Farten är hög och gnistorna från blossen följer de bortfarande likt långa brinnande svansar.
Skallrens ljud förändras, dämpas, till sist är skjutsarna bara en svart massa långt där framme.
Sikten är god. Stjärnor och en liten månskära skänker snön det ljus den behöver för att som från rampen belysa alltfler människor som går, eller som åker släde, mot kyrkan.
Precis när ljusen syns uppe i tornet, som en jättelik lykta, börjar första ringningen.
En rysning går genom dem, detta mäktiga, detta heliga. De stretar sig uppför åstädjan och kommer upp på skottad och slät mark. Utanför muren står hästar övertäckta med gamla täcken och fällar och med hötussar framlagd framför sina infrostade mular.
De skyndar in i kyrkan. Pappas och pojkarnas mössor åker av.
Längst bak finns det plats. De utbyter blickar och skiljs. Hulda tar Karin vid handen och tränger sig in i en rad åt vänster.
Hulda är van men Karin har inte varit i kyrkan så många gånger. Hon tittar storögt upp mot de höga valven, att det brinner ljus överallt så att man kan se, man kan se allt!
Framme vid koret står två stora järnkaminer. Spögubben öppnar den ena luckan och fyller på ved, det brinner för fullt.
Men här nere är det kallt. När de har suttit en stund börjar de frysa överallt och allra mest om fötterna.
Och de fortsätter att frysa.
Äntligen börjar mässan. Alla reser sig, socknen samlad under samma tak. Det är överväldigande.
Flickorna sjunger så högt de vågar för att få upp värmen. Hela kyrkan fylls av mänskliga stämmor. Det är mäktigt, de är bara en helt liten del i denna stora församling. De är bara en flisa av en verkligare verklighet i vilken de ingenting betyder och där ingenting förväntas av dem, annat än inordning och osynlighet. Den som bryter normen kommer det däremot att berättas om. Intill fjärde led. Det är inte värt det.
Predikan är så lång att Karin somnar. Hulda känner hennes lätta tyngd mot sin arm. Hon tror nu inte att spögubben ska komma fram och göra något. Hon har ögonen på honom, man vet inte.
Det är tryggt med Karins jämna andetag. På andra sidan gången ser hon fadern och pojkarna. Hon ser rad på rad med folk hon känner, känner igen, eller bara känner till. Hon vet vem nästan varenda en är och hon kan värdera dem. Hon vet vad de går för, vad de har gjort, hon känner till förtjänster och svagheter.
Livet ligger blottlagt för alla. Det går inte att värja sig. Därför sa hon inte ens hej till Lars, fast de gick in i kyrkan nästan samtidigt. Hon såg inte åt honom och han säkert inte åt henne. Hon vet exakt var han sitter. Men hon tittar inte. Tittar inte dit.
Tittar inte dit!
Hon sitter i ett rum. Kan man kalla det ett rum? Det är ju en kyrka? Men visst är det också ett sorts väldigt rum. Här har hennes förfäder suttit, under flera hundra år. Alla dessa berättelser. Dessförinnan fanns ett enkelt kapell på Hallosbacken i Mobyn. Och innan dess fanns en stavkyrka på Gravängsheden. Folket där satte bjällror på hästarnas hovar för att det skulle höras när de kom. Pesten raderade ut alla som straff för denna högfärd och kyrkan brändes ner. Ett kors slängdes ut i älven och strandade nedanför Hallosbacken där det provisoriska kapellet uppfördes av den hårt prövade folkspillra som ännu fanns kvar. Efter ungefär en mansålders återhämtning bestämdes det att en riktig kyrka skulle byggas. Ett kors slängdes åter ut i älven och strandade just här.
Man byggde i sten även om kyrkan var enkel, sidoskeppen fanns inte då.
För inte alls länge sedan fick man stå upp genom hela mässan och ljusen var få. Då var det jordgolv och inga kaminer. Jordgolvet grävdes upp ibland ifall någon präst eller så hade avlidit.
På den tiden var det verkligen kallt i den här kyrkan, har de gamla berättat. Numera har bänkarna ryggstöd till och med och det ligger plankor på golvet. Det blir hela tiden bättre, hon vet det Hulda, hon har ju sett det själv.
När de kommer ut har det börjat ljusna. Hästarna gnäggar när de ser människorna lämna helgedomen. Hästarna känner på sig att de åter ska få trava, denna gång hem till det egna stallet.
Pappa hälsar på flera. Glada utrop, skämt och efterlängtade återseenden.
Tydligen speciellt en, kamraten Per från Vallerås som pappa går inpå och pratar med så att Hulda inte kan höra.
Är det meningen? Inte har väl pappa några hemligheter?
Sedan halvspringer han med dem nerför åstädjan till slädvägen på älven och de börjar gå hemåt, norrut mot Fors.
Snart är det åter fara å färde, de måste stanna och kliva ut i snödrivorna. Ty ekipagen har bråttom, det blir kappkörning, en del hinner nästan inte hoppa upp i åkan innan det bär iväg. Längre uppåt älven syns det hur den första skjutsen redan kommer att bli omkörd trots att snön är lös vid sidan om. Det sker mest på lek och för att skapa en anledning till att snabbt komma hem och för att hästarna ska bli varma efter den långa väntan utomhus, endast några få har möjlighet att låna stall i kyrkans närhet.
Men lite finns det ännu kvar av skrock. Att den som först kommer hem efter julottan, också är den som först får sin skörd bärgad sommaren efter.
Man kan ju aldrig riktigt veta. Bäst att ha försänkningar på bägge ställena, hos prästen och hos det man bara erfar, allt det okända, bråddjupen, naturen, djuren och markens kraft, själva tillvaron.
När de själva har traskat tillbaka till Västra Fors är Karin så trött av brist på sömn, att pappa måste bära henne på ryggen, e fäjin te bult o, sista biten uppför Backarna.
Äntligen – den egna skorstensröken, vit och spikrak upp mot den grönskimrande himlen.
Mamma har maten till reds.
*
