December heter sista kapitlet i Gränsmark. Så nu gäller det att inte spoila. Här kommer ett noga utvalt smakprov:
Än fanns det folk som brann för solidariteten. Detta pestsmittade ord. Om ingen gjorde något skulle ordet rättvisa gå samma öde tillmötes. Viktigast och svårast av allt. Det heliga ordet tillväxt ledde rätt in i ett brinnande helvete. Men det fick man inte säga i det här jävla partiet. – Jag saknar dina inspel Siv.
På det fanns det ingenting att svara. Hans förebråelser dåförtiden angående min bristande utbildning hade stört. Jag måste få det sagt. Dessa ständigt återkommande pikar hade sårat. Nu gjorde minnena mig förbannad.
Du tyckte inte att jag dög som jag var. Jag skulle utbilda mig till akademiker, inte hålla på med att leta efter dom gamlas borttappade löständer. Mona Sahlin fick oemotsagd säga att klassresenär var det finaste man kunde bli. Det var önskvärt att lämna sin klass. Och underförstått var det dom bästa som skulle lämna. Klassen skulle utarmas. Folk fick skylla sig själva, var undertexten. INGEN försvarade dom som gjorde jobben! Yrkesstolthet – hört talas om sånt? Yrkesskicklighet, samma där – att vara bra på att svetsa eller att trösta en patient – ingenting värt. Klasskänsla skulle vi inte tala om. Till och med arbetsgivarna skattade arbetarna högre än deras egen rörelse. En pålitlig svetsskarv var guld värd jämfört med en masterexamen i vad fan dom där flumämnena heter. Ändå skulle INGEN köra truck eller stiga upp två på natten så att folk fick sina tidningar. INGEN skulle köra långtradare eller buss eller kran i Nordens största exporthamn. INGEN skulle sitta i kassan på Ica, ingen skulle ta ansvaret för dom små när föräldrarna arbetade, ingen skulle göra flygplansmackor på löpande band eller städa offentliga toaletter eller gräva ner fiber eller ratta en travers med en skänkel rinnande järn värt en halv miljon.
Ändå hade man mage att kalla sig arbetarrörelse! Varför gjorde man ens det? Vilket satans hyckleri! Vilken kidnappning av ett ord. Fy fan säger jag bara.
Herregud, vad hände?
– Äsch. Förlåt. Jag är inte arg. Jag bara skäller. Jag bryr mig egentligen inte. Var kom det där ifrån? Så fånigt. Men varför alls nämna arbetarna när det inte längre handlar om oss?
– Det är precis det där vi ska ta upp på konferensen.
