Vi är komna till månaden mars som tillika är tredje kapitlet i romanen GRÄNSMARK som kommer ut i september. Ett smakprov:
Ljuset var verkligen starkare. Solen skulle snart visa sig ovan trädtopparna.
Skönhet, slösande prakt i ögonblicket. Det var bara jag som såg allt detta. Skönheten sökte icke sitt, den brydde sig inte. Allting fanns, oberoende av den mänskliga betraktaren.
Den skarpaste konstnären var inte av kött och blod. En glänta med en nedrasad murstock och ett ljus som kom som från överallt. En ödegård som sov i glittrande iskristaller och skarpt tecknade skuggor, naturens grafik. Den av ingen trampade stigen. Trasiga spetsgardiner i fönster som frågade efter liv. Ett kalhygge med en enstaka frötall. Dess överdådiga krona av lysande snö, vaktpost vid det massakrerade landskapet, underskönt kamouflerat under ett förlåtande täcke. Bilden statisk men stadd i ständig förändring av ljuset som ändrades av en övermänsklig scenograf.
Sakta rullade jag fram i strålande båggångar. Jag var ensam. Ingen trafik men vägen ändå slirigt efter en timmerbil eller en skogsprocessor. Snökäpparna höll mig ifrån de osynliga dikena. Bilradion spelade Far from any Road med Jerry Williams.
Musik tjuvkopplade systemet. Den vackra vintermorgonen djupnade.
Sentimentalitet.
Tack och lov närmade jag mig Finn Bengts låda. Det var alltid lite spännande om jag skulle lyckas få syn på honom.
Ingen post till Finn Bengt. Jag saktade ändå in och spanade mot det vanliga stället.
Plötsligt stack en hermelin upp sitt nyfikna huvud.
Bilen rullade sakta.
Ögonblicket varade. Solen lyste genom de tunna öronen, rosa av hermelinens varma blod. Jag såg morrhåren, såg hur de glänste, hur andedräkten puffade i små moln. Jag mötte hermelinens blick. Ja lilla vän, tittar man inte efter får man ingenting veta. Går då kanske miste om något viktig.
Hermelinen dök. Ögonblicket var över.
