Noveller brukar ju mestadels röra sig om relationer mellan människor, oftast handlar de om kärlek.
Det är Novellens dag idag. I min backlist finns över hundra noveller. Idag bjuder jag på en text med nära fyrtio år på nacken.
Det speciella med den här novellen är att den handlar om relationer i förhållande till produktionen. Javisst är den skriven på sjuttiotalet. Jag blev glad när jag nyss grävde fram den. Idag hade jag inte kunnat skriva den. Var gestaltas den här typen av relationsproblem nuförtiden?
Upplösningen är dock, märker jag nu, som i en klassisk kärleksnovell. Efter strul och komplikationer får de varandra på slutet.
UNDER ISEN
Den var ful också.
För tillfället stod det brandgula åbäket stilla med sin enda arm hängande som tasken på en impotent porrstjärna.
Den stod och sov fast många timmar återstod av arbetsdagen.
Svetsa då! Svetsa! Du som är så märkvärdig, som alla beundrar, som alla fotograferar. Visa nu vilken klippare du är!
Men roboten förblev overksam. Och Håkan återgick till det arbete han höll på med.
Det lättade att skälla på den. Det kändes som om den tog åt sig allt han sa och efteråt flöt jobbet lättare.
Fast när Ove skulle instruera honom, och lära honom hur den fungerade, var det som om själve fan hade flugit i den. Håkan tryckte och tryckte på de olika reglagen men den där armen for iväg som den ville och svetsade där det absolut inte fick finnas ett märke men hoppade över de viktiga bärande skarvarna. Och när han äntligen hittade rätt bland knapparna satte roboten iväg så att en tidsstudieman hade fått infarkt. Det blev mer porer än svets. Han fick göra om alltihop för hand efteråt, slipa bort och svetsa om.
Men nu höll den fred. Den bara stod där. Blänkte förföriskt och var tyst som en mus. Och improduktiv – impotent rätt och slätt. Gjorde ingenting annat än att kosta en massa pengar. Tänkte Håkan och öste på med sitt så att svetten lackade.
Ibland snackade han skit om den med de andra bara för att få avreagera sig. De höll med.
En gång svetsade den en jättelik fyllnadssträng på sitt eget fundament. Då höll han på att skratta ihjäl sig. Fast Ove blev förbannad och sa att det var Håkans fel, att det var han som hade klantat till det.
Nej du, tänkte Håkan, visserligen är du snabb – ibland – men humor det har du inte och det har inte Ove heller.
Ledningen försökte få honom att lära sig maskinen ordentligt för att kunna lösa av Ove när denne inte var där.
Inlärningen gick trögt. Han kunde ju inte direkt vägra. Men det var synd att påstå att han åtrådde reglagen och knapparna.
Så nu teg den. Stod där tyst och stilla som en slagrörd elefantbaby i ett brandgult regnställ. Håkan skrockade förtjust när han kom på denna liknelse. Impotensen körde han ju med hela tiden och nu kunde han variera den med elefantbabyn. Kärt barn hade många namn och avskytt hade ännu flera.
Han hade haft svårigheter att förklara för Linda hur den såg ut den där tingesten de ville att han skulle vara barnvakt åt. En grej, en brandgul apparat med en arm som kunde utföra nästan lika komplicerade rörelser som den mänskliga handen.
Tänk ändå, hade Linda avbrutit och fascinerad betraktat sin uppsträckta hand.
Hon fattade ju ingenting!
Ove kom tillbaka efter kaffet. Han hade hämtat ett nytt program och nu skulle roboten börja svetsa ihop en sorts kombinerad trappstege och pall i lättmetall. Håkan vilade på hanen och såg nyfiket på medan Ove satte fast delarna till den första pallen i fixturen.
Skräp till robot som inte kan montera ihop själv, tyckte han.
Ove svarade inte.
Oj vad det gick. Upp och ner och fram och innanför och bak och underifrån och vips var hela pallen färdig, roboten stod där och hängde som förut och inte en gnutta rök – istället för svett – avslöjade vad som hade inträffat sekunden innan.
Det där inbyggda rökutsuget är inte dumt, muttrade han motvilligt.
Rätt på första försöket, konstaterade Ove torrt. Detta borde kunna pressa priset på den här pallen rejält.
Trodde ju ja, flinade Håkan segervisst. När upplevde du en prissänkning senast?
Roboten svetsade pallar i en timme. Ove hade fullt sjå med att hålla den med material. Det blixtrade och sprakade i ett så att Håkan till sist blev förbannad. Gamar du din jävel? Det finns väl andra värden här i livet. Du sliter ut dina lager. Och vad ska du göra när vartenda hushåll har en sån där trappstege då? Skaffa dig ett liv för fan! Hans vrede var okontrollerad men tyst. Och han visste inte vart han skulle rikta den.
Ove hade precis stängt av roboten för att vila sig när de upptäckte den lilla gruppen innanför verkstadsporten. Håkan la ifrån sig verktygen för att ta en titt på vilka besökarna kunde vara.
Något i de alltför nya överrockarna – eller var det bristen på hårda dokumentportföljer? – sa honom att det knappast rörde sig om något vanligt ingenjörsbesök.
Den lilla gruppen äldre män höll tätt samman och rörde sig långsamt in mot verkstadens mitt alltmedan de såg upp mot de nyinstallerade traverserna och de stora dånande fläktarna högt uppe under taket. De flesta bar sina huvudbonader liksom underdånigt i händerna. De starka natriumlampornas ljus speglades i den blanka huden på deras hjässor.
Känner du igen dom? undrade Ove. Håkan nickade. Ja jävlar tror jag inte att det är min gamle förarbetare den ene av dem. Kan det var pensionärsföreningen som är här?
Ska du inte gå dit och hälsa då? undrade Ove samtidigt som han startade roboten igen. Håkan hummade men stod kvar och såg på den lilla gruppen.
Nu befann de sig mitt i verkstaden. De pratade inte med varandra men ingen var längre ifrån de andra än en halvmeter.
Jag får väl gå fram och hälsa då, tänkte han. Men stod kvar som förut. Han skulle ha gett en slant för deras tankar i detta ögonblick.
På den tiden de arbetade här bestod verkstaden av fyra väggar och jordgolv. Det var allt. Kallt på vintern och hett på sommaren. Mörkt alltid. Spett och muskler istället för traverser. Handkärror och taljor istället för truckar. Blod och krossade ben var och varannan månad.
Nu hade man till och med börjat anställa fruntimmer.
Med dröjande steg närmade han sig dem, han måste verkligen gå fram och hälsa.
Det gick som en stöt genom gruppen när några kände igen honom. Den till och med upplöstes och hans gamle förarbetare skyndade mot honom med utsträckt hand.
Herregud, vi känner inte igen oss. Så fint här har blivit! Så ljust. Så varmt. Tänk att jag trodde aldrig. När dom började hacka upp golvet. Då tänkte jag att nu är det färdigt. Det har ju gått bra hittills, tänkte jag, man vet vad man har och du vet allt det där dösnacket. Men det blev ju bättre än man kunde föreställa sig.
Pensionärerna var idel solsken. Nu pratade de i munnen på varandra, de gestikulerade och skrattade uppsluppna, nu när de hade stött på en av sina egna, som jobbade här.
Håkan skämdes och var stolt på samma gång. Ändå har ni inte sett allt, sa han och tog med dem bort till sin arbetsplats.
Jag tänkte just, sa hans gamle förarbetare, vem det var som stod här borta i hörnan och svetsade i ett kör på det där viset. Blir han aldrig trött, tänkte jag.
Gruppen stod gripen och tyst inför den brandgula skapelsen. Ove gick på i skjortärmarna med att ladda fixturens ena del medan roboten svetsade på den andra. Det slog stjärnor och gnistor och det färdiga resultatet imponerade kolossalt på de gamla svetsarna i gruppen. Vilken fog, detta är ju rena poesin!
Jaha så nu är det en sån här du ska sköta, undrade den gamle förarbetaren, är det inte svårt att lära om?
Inte svårare än att lägga licens, svarade Håkan anspråkslöst. En del kan jag redan, resten får jag läsa in, det är en del teori, man får inte vara dum, då blir man VD.
Pensionärerna skrattade uppskattande och önskade honom lycka till. På vår tid fanns det inte ens svetsteknik till att börja med. Vi vällade ihop delarna när vi inte kunde nita. Snart slipper du arbeta alls ska du se. Det räcker att du vet, att du kan processen, resten av tiden får du sitta och bara hålla ett halvt öga på maskinerna. Det andra ögat kan du ha i en bok eller på en gitarr eller vad du gillar att hålla på med.
Jag vet inte, svarade Håkan. Den här utvecklingen är lite skrämmande tycker jag.
Hans gamle förarbetare tog honom lekfullt i örat och drog hans ansikte tätt intill sitt.
Ska du säga så. Till en som har lärt dig simma under isen?
Han släppte Håkans öra, buffade honom på axeln och hojtade Nu går vi gubbar! Hem och gräv och berätta. Det var inte bättre förr.
Den var fortfarande ful. Den stod där åter stum och väntade.
Nej inte ens det gjorde den. Den fanns, det var allt. Det var såna som han själv som styrde den, som programmerade den, som använde den till olika saker.
Maskiner har inga känslor, tänkte han.
Det har inte företag heller, inte organisationer, inte städer, länder, samhällen. De är alla som den här maskinen. Människor tillför energi och liv och innehållet allra mest, vad det ska bli av allt detta.
Insikten var ordlös, svävade ett ögonblick i hans medvetande, sedan var den borta. Han kände bara plötsligt att det skulle bli kul att lära sig hur roboten fungerade.
Han skulle sluta kalla den elefantbaby och impotent. Det var barnsligt.
Det var han som bestämde, inte den.
Jamen kapitalismen då?
Jo, fast det var en annan historia.
*
