2018 var det exakt 40 år sedan jag debuterade med romanen Socialsvängen. Hur märkvärdigt detta var förstod jag först långt senare. Just där och då kändes det lätt att skriva, det gjorde jag på kvällar och helger.
Jag satt som vanligt och svetsade fartygsplåt där på Arendalsvarvet när min förman kom klivande. Genom bullret ropade han att jag var i
tidningen!
Mottagande var översvallande – idel goda recensioner. Vilken tur detta var! Om boken hade blivit sågad hade de följande tjugofyra böckerna aldrig blivit till.
2005 kom Socialsvängen ut på nytt
och med snyggare pärmar. I det nyskrivna förordet skrev jag:
”Jag läser en bok som heter Socialsvängen och som någon med mitt namn en gång skrev, en rysk docka som bor trettio år inuti mig själv skrev den här boken.
Jag minns allt som en saga. Skammen, att inte räcka till, att inte kunna hålla distans, att inte kunna vara professionell och att ingenting förmå leverera som motprestation mot den lön jag fick, av samhället.
Och detta trots att jag hade lärt mig ett nytt språk, ett instrumentellt och byråkratiskt vårdspråk för att kunna operera i denna spretiga verklighet.
Jag minns arbetsmängden, den groteska arbetsmängden och blandningen – ena kvarten en gammal fiskare utifrån öarna vars kåk brunnit upp och han stod utan försäkring: ja, jag kunde hjälpa honom – med matpengar. Till en femtonårig knarkande rånare: ja, jag kunde hjälpa honom – med ungdomsvård.
Fast jag formulerade mig inte så, nej jag hotade. Att ungdomsvården var en chans trodde jag inte ens själv på.
Jag minns även vreden, som riktade sig åt alla håll. Mot det anonyma samhällets utslagning och mot klienterna som inte kunde hushålla eller sköta ett jobb eller sluta supa och mot de övervakade barnens föräldrar, vad höll dom egentligen på med, såg dom inte att ungen for illa!
Ja, varför gjorde ingen som jag sa?
Jag minns torftigheten i mångas liv, bristen på innehåll av annat slag än destruktiva beteenden, bekantingar, berusningar.
Jag minns mammor vars enda brott var att de var ensamstående och inte klarade ekonomin.
Jag minns pappor också. Och ruskiga vårdnadstvister. Och folk som hängde sig. Och folk som hade svårt för sig rent allmänt och som man hade behövt flytta hem till.
De var så många. Och det tog aldrig slut. Och det fanns ingen tillförlitlig manual för detta arbete. Vad skulle jag egentligen leverera? Jo, inga socialutgifter mera och inga missbrukare längre och inga strulungdomar någonstans och inga vanvårdade barn. Detta skulle jag leverera och det fixade jag inte. Därför gick jag. ”
Romanen skrevs ur en kris. Nästa bok skrevs också ur en kris, varvskrisen. Hjärtstocken kom ut 1979. Och jag blev invald i Författarförbundet. Sex år senare hade jag skrivit fyra böcker, många noveller, två dramer och diverse annat. Jag släppte svetstången på försök och blev författare på heltid. Försöket varar än.
