Fullängdsversionen av första avsnittet av Varning för vilt…
VARNING FÖR VILT
berättelsens början utanför pärmen
Jag skryter hämningslöst om min effektivitet och mina speciella talanger.
Hur har jag blivit sådan? Nyss var jag en försynt liten Siv i sin bästa medelålder som just ingen la märke till. Jag brukade tänka på mig själv som flugan på väggen, mönstret i tapeten.
I och för sig en engelsk tapet – starka färger, pioner och rosor – men ändå. Jag var tillbakahållen och anspråkslös; inte-ska-väl-jag. Sådan var jag.
Men nu hör jag mig säga: du vet ju inte vad du skulle gå miste om. Dessutom är det fullkomligt riskfritt, eller hur, att anställa mig?
Fel ordval! Jag vill bita mig i tungan. Men ord går sällan att stoppa tillbaka, har de väl kommit ut är det kört.
Så nu rätar Karl-Arne Stadig upp sig från sin hopsjunkna position i sin skrivbordsstol: nej men vänta här nu min bästa Siv Dahlin, någon anställning har det väl aldrig varit tal om? Utan du erbjuder mig en sorts handräckning, eller hur?
– Jo. Så menade jag.
– Mot rak provision, var det inte så vi sa? Procentuellt det du kan komma att tillföra? Som annars inte skulle ha blivit av?
– Exakt så. Jag är nämligen övertygad om att din omsättning kommer att öka med hundra procent om min kompetens kommer rörelsen till del.
Var fick jag allt ifrån? Hur hade jag blivit sådan – fräck och framfusig, inriktad på att framhålla mig själv. Bara han nu inte frågade varför inte de stora kedjorna i så fall redan åtnjöt inflytandet av min enastående kompetens.
Jag var dagen till ära skrudad i högklackade stövlar, polo i bambutrikå, silverörhängen och insvängd kavaj. Men ingen utklädning i världen kunde dölja vad detta var fråga om – att jag stod och bjöd ut mig till inget pris alls. Bara möjlig provision, i de fall jag gjorde skillnad i Karl-Arne Stadigs mäklarfirma. Vilken han i princip hade på fickan. Förutom detta minimala kontor i utkanten av Sundsvall. Röran i den lilla lokalen bekräftade att inredning inte var denne mäklares grej.
Och inte fotografering heller, det visste jag. Det var där jag skulle ta honom. Han var så erbarmligt dålig på att fotografera att klicken på Hemnet sannolikt var folk som ville få sig ett skratt. Å andra sidan var objekten så billiga att inga av de stora mäklarkedjorna var intresserade. Det var öppet mål för Karl-Arne Stadig att kämpa på med alla ödsliga hus mot konkurs, om ingenting ändrades i hans affärsupplägg. Detta visste jag också. Därmed var han sårbar.
Det var även jag. Sårbar, och beslutsam. Karl-Arne Stadig hade ett immateriellt kapital som jag behövde – mäklarauktorisationen. Jag brann för heminredning och fotografering och hade upptäckt denna nisch där jag hade chans att få ägna mig åt det jag gillade att hålla på med.
Min insats skulle kanske komma att bli livräddande, intalade jag mig. Högt sa jag: vi ska sälja berättelser Karl-Arne, vi ska sälja drömmar och fantasier om ett möjligt liv. Jag ska hjälpa dig att nå dina kunder. Dina rätta kunder, dom som kommer att ta våra erbjudanden som gåvor och tecken, att husen är ämnade för just dem. Även orden är viktiga, hur objekten presenteras. Texten ska upplevas som både lockande och vederhäftig, det är en balansgång. Jag har känsla för sådant.
– Siv Dahlin poeten? Log han spefullt från sin sittande position medan jag stod upp. Han hade påsar under ögonen, och på kroppen också. Outfiten signalerade obefintligt fjäsk, inte ens en skjorta utan bara en lunsig tröja med mjäll på axlarna och oklippt hår. Det kunde vara säljande. Eller uppfattas som arrogant.
I detsamma ringde hans mobil. Jag tvekade, men stod kvar fastän det tydligen var privat, tydligen hans fru. Men han viftade inte ut mig och vi var ju mitt i en förhandling, tänkte jag sturskt.
Det fanns även något hederligt över Karl-Arne Stadig, inget fjäsk, men heller ingen oärlighet, det kände jag på mig.
Tydligen hade frun något läckert på gång. Karl-Arne Stadig log mot en trave osorterade papper och sa att det där låter som mums, hur kunde du veta att jag längtade efter raggmunk med fläsk älskling.
Han var en typisk karl där gommens lystnad alltmer tagit över. För kvinnor i min ålder var det tvärtom – efter alla år var det nu färdigstekt och färdigätet. Ändå svällde det, kalorierna verkade komma farande direkt genom luften.
Om det ändå hade varit genom lusten.
Men slut med den också, inga fler snedtända kärleksrus, jag skulle styra upp mitt liv.
– Kommer snart älskling, puss. Karl-Arne Stadig knäppte av.
Sedan såg han på mig och mulnade en aning, men bara lite.
– Ett fruntimmer, sa han tankfullt. Ja kanske det – den så kallade kvinnliga blicken. Men jag tjänar själv inte mer än en långtradarchaufför, bara så du vet. Kan du leva med det och få fart på försäljningen så må det vara hänt. Då får du din andel. Ska vi säga en provtur på ett par månader och sedan bestämmer vi hur fortsättningen ska bli?
Sitta på långtradarsläpet då, med honom som chaufför.
Jag nickade. Vad hade jag för val. Bakom min oklanderliga fasad dolde sig en fattig flicka. Mitt cv nådde i och för sig runt midjan, vilket inte sa lite. Helt okvalificerade korttidsanställningar efter skilsmässan. Som gift hade jag i många år varit lojal min arbetsplats på ett äldreboende. Efter flytten, för att inte säga flykten, från Jan, hade det mesta varit kaos; olika arbetsplatser, olika bostäder, olika karlar. Jag hade genomlevt min livskris i stor förvirring. Centrifugering, torktumling, jag hade sånär tappat bort mig själv.
Nu var jag torktumlad bakom öronen, luttrad och med en enda nedskruvad dröm – att överleva och kunna betala mina räkningar. Allt annat var bonus.
Förhandlingen hade börjat med att jag pedagogiskt hade visat honom hur illa Hagelsjö 14:2 var presenterad på Hemnet. Jag hade sagt att jag förstod att det berodde på hans stora arbetsbelastning.
Det var lögn. Det berodde på hans obefintliga estetiska känsla. Men det hade jag naturligtvis inte ens antytt. Utan istället prisat min egen kompetens samt hintat hur jag hade arbetat mot den breda allmänheten på hotell och konferensanläggningar där jag hade arbetat. Jag visste vad folk ville ha, jag var bra på det. Jag kunde ta folk.
Nu smäller Karl-Arne nävarna i skrivbordet och reser sig.
– Du har rätt, bilderna på Hagelsjö 14:2 gör inte stället rättvisa, det är i själva verket en fin liten fastighet. Jag hade för bråttom. Så intresset har varit noll. Synd på en så pass bra kåk. Jag skulle kunna tänka mig att bo där själv om det inte låg så avlägset. Två mil utanför Ytterhogdal som sagt, du har väl gps? Här är mappen, nyckeln ligger i. Det här blir ditt inträdesprov kan man säga. Dags att ta kväll, jag måste hem.
Jag nickar, tar emot mappen och stoppar ner den i väskan.
Hagelsjö 14:2 är min chans att komma in i matchen. Nu får ingenting gå fel.
*
Gryningen kunde ännu inte anas när jag låste min ytterdörr, öppnade porten och gick ut på parkeringen för att skrapa rutorna.
Ica öppnade klockan åtta. Där utanför satt som vanligt en kvinna med filtar virade runt sig och med en pappmugg på marken. Hon satt på något som såg ut som en tidningsbunt omvirad med en ikeakasse.
På ett par år hade jag förhärdats, och många med mig. Dilemmat var olösligt. Tiggeri som var så skamligt och som endast riktigt nedgångna missbrukare kunde ägna sig åt. Men nu: flerbarnsmödrar!
Som bara satt.
Och ville ha.
Tusen frågor men en enda var relevant: skulle jag vilja byta med henne? Bara vilja få, inte anstränga mig?
Inte anstränga mig? Sova i bilen och äta andras kvarlämnade skräpmat, inte träffa mina små barn på månader, traumatisering – nej tack. Svaret var enkelt.
Men ändå förhärdad, trots obehaget i att numera möta råfattigdomen var dag.
Hon fick ingenting nu heller. Istället valde jag att bli arg på henne – sätta barn till världen när man inte kunde försörja dem. Dessutom hade jag bråttom, och inga kontanter.
Det finns kontanter i bankomaten viskade mitt samvete.
Men det var svagt. Bara tanken på att överlämna – hur mycket då? Att möta den där blicken. Skulle det då inte krävas flera tusen för att jag inte skulle skämmas ihjäl? En tia var ju patetiskt, som ett avlatsbrev för att själv få känna sig ädel och fin. Men gjorde ingen skillnad, flyttade henne inte en millimeter i tillvaron från ett liv i fortsatt tiggeri. Jag skrapade frenetiskt så att isflagorna yrde. Jag måste hinna till Ytterhogdal och fotografera medan ljuset var det rätta.
Det var enklare på den tiden då man trodde att fattigdomen bara fanns i Afrika, när den var siffror i en tidning, var obegripliga bilder.
Tack och lov startade min skorv på första försöket. Jag svängde ut på E14 och blåste på för fullt i snöröken, satte på P4 och tänkte på ingenting alls.
Ingenting alls tra la la, tänkte jag på.
Jag var privilegierad, jämförelsevis. Jag hade trettioåttatusen kronor på banken efter min anställning vid Kvarnsvedens pappersbruk. Vi var över hundra som fick gå den gången, det var ingenting personligt.
Men visst blev jag stukad – varför just jag? De andra kände likadant. Skamsna smög vi oss undan, utan att ta farväl. Företaget avstod taktfullt från att hurta till det med något sorts avskedsfirande. Ett rakt handslag bara, tre månadslöner, all innestående semesterersättning och goodbye.
Jag hade pengar, men var ändå rädd. Att stämpla gick bort, ersättningen var för dålig. Och till Sos finge de bära mig, hellre bodde jag i ett tält i skogen.
Tänkte hon högmodigt. Den dag även jag stod på tur skulle jag nog inte vara så tuff. Trettioåttatusen var ingenting om jag tvingades leva upp dem. De skulle vara slut på några månader även om jag snålade och sålde bilen.
Jag låg och pressade bakom en långtradare, snön virvlade men dagsljuset var på gång. Jag körde om.
Åtta mil i god fart på Europavägen innan jag var nära att missa den snöiga och öde avtagsvägen 83 mot Ånge, för vidare befordran Ytterhogdal.
Smalare väg men trevligare körning, mer att se på, enstaka byar, ensligt belägna gårdar men mest bara skog i ett sugande landskap.
När jag äntligen närmade mig Ytterhogdal och hade börjat spana efter rätt avtagsväg var det sedan länge full dag.
Plötsligt befann jag mig i en liten tätort? Detta måste vara Ytterhogdal, jag hade missat avtagsvägen.
Visst har jag en gps käre Karl-Arne, dock inte på instrumentbrädan, som du tror. Utan i min telefon.
Invid en lada fanns en plogad plätt som jag kunde svänga in på. Bortom den skymtade en upplyst ishockeyrink. Jag lät motorn gå på tomgång och klickade mig fram i Google map.
Mycket riktigt, jag måste köra tillbaka ett par kilometer. P4 spelade påpassligt Ta mig tillbaka nu med Arvingarna.
Sagt och gjort, jag vände och stängde av radion för att till fullo koncentrera mig. Mot slutet krypkörde jag och förorsakade en liten bilkö i ödemarken. Väldigt liten – en bil. Beroende på att snöplogkanterna var höga och sikten dålig. Kunde inte hjälpas. När han äntligen blåste förbi gav han mig fingret.
Vilken liten skit. Arg ung man söker anledning att få leva ut sin frustration på utsocknes käring.
Men han skulle slippa möta mig igen för nu svängde jag av på en smal men välplogad väg.
Sand användes inte i dessa trakter. Jag var van vid vinterväglag och tog det lugnt. Inga snabba tryck på gaspedalen och inga hetsiga inbromsningar, då kunde man hamna vid sidan om vägen och inte ta sig upp för egen maskin, även detta hade jag varit med om.
Flera kilometer med bara skog. Sedan öppnade sig en tavla med en vackert belägen gård, stora uthus och väl tilltagen, plogad gårdsplan. Men jag skulle vidare.
Precis då blev jag omkörd av bussen, som sedan stannade. Det fanns en busslinje här! En man hoppade av och lufsade upp mot mangårdsbyggnaden utan att se sig om. Bussen fortsatte.
Och jag följde efter. Efter ett par kilometer såg jag en postlåda på höger sida och visste att jag strax var framme.
Mycket riktigt, en avtagsväg ledde upp mot ett litet tegelhus av sextiotalssnitt.
Jag tvekade. Trots att jag visste att ingen var hemma valde jag att parkera nere vid vägen.
Jag tvekade igen. Jag var inte alls van vid att, bara så där gå, in i andra människors hem.
Jag tog upp min termos, hällde upp kaffe och drack, och funderade. Jag hade ägarens namn och telefonnummer i mappen i väskan.
Jag ringde upp.
Han var på sitt arbete, men visst hade han några minuter. Jag sa att mitt namn var Siv Dahlin och att jag var Karl-Arne Stadigs assistent. Jag befann mig just nu utanför hans fastighet och hade för avsikt att gå in i för att ta nya bilder men att först ville jag låta honom veta detta samt höra om det var okej?
Jag hörde röster i bakgrunden. Jobbade han i en affär, eller på kontor?
Det var absolut okej, kom det något stressade svaret. Det var bara bra att det sattes in extra resurser på försäljningen. Ju fler kockar ju bättre soppa, den där kåken ville han bara bli av med. Den var det sista han hade kvar i Sverige, sedan skulle han vara norrman till hundra procent. Hans hem var numera här i Trondheim där han hade en fin lägenhet samt även sin flickvän, eller vad man säger när man är nära femtio. Han skulle aldrig återvända till Ytterhogdal, det var han säker på. Han hade nu inte varit hemma på en månad så kanske var det lite dammigt. Jag fick röja runt som jag ville för att få bra bilder, han var tacksam att dessa togs om. Han var ärligt talat inte särskilt imponerad av de som nu låg ute på Hemnet. Var det förresten plogat? Jamen då så. Närmsta granne tre kilometer bort är bra, han sköter sig. Men så har han också maskiner som gör jobbet på ett kick. Jag har betalat honom till sista april. Nästa vinter är det förhoppningsvis någon annan som gör upp om det där. Ska bli kul att få se dom nya bilderna på Hemnet. Tack för att du hörde av dig, nu måste jag tyvärr ta hand om en kund.
Solen bröt fram när jag gick uppför backen, som ville den framhäva ställets potential som fritidshus för vinteraktiviteter, skidåkning och snöskoterfärder. Det skarpa ljuset bländade mig så att jag knappt såg var jag satte ner fötterna.
Men bilderna i digitalkameran blev bra, mycket bra. Det såg varmare ut än det var, som att det var möjligt att sätta sig i solen och få lite vintersolbränna.
När jag låste upp kändes det ändå konstigt. Allt var så vardagligt, som att någon var hemma. Särskilt som jag, direkt jag kom innanför dörren, noterade att värmen var på. Det var inte bara stödvärme för att vattnet inte skulle frysa. Okej, han hade väl råd när han arbetade i Norge, hans elräkning var inte mitt problem.
Jag stampade av mig på dörrmattan, drog igen ytterdörren och hängde av mig jackan. Efter tvekan tog jag även av mig kängorna. Dels för att jag var van vid det, dels för att jag kanske skulle behöva klättra omkring på stolar och soffor när jag fotograferade. Nu behövde jag ju inte vara rädd att frysa om fötterna.
Ett ögonblick stod jag blickstilla och tog in atmosfären i huset. Det var knäpptyst, så klart. Det luktade inte unket eller instängt trots att ägaren inte hade varit hemma på länge. Det var således ett torrt och bra hus med rätt dimensionerad ventilation. Lukten säger mycket, detta började bra.
Jag gluttade på en dörr. Iskyla slog emot mig, den ledde upp till vinden. Jag stängde och gluttade på dörren mitt emot. Den ledde till källaren. Inte samma kyla utan en fuktigare och jordigare luft. Jag stängde även den dörren. Rakt fram, längst bort, var en öppning till vardagsrummet. Till höger om källardörren fanns ett sovrum och mitt emot låg köket. Där innanför skymtade jag ännu ett rum. Närmast vardagsrummet fanns två dörrar, den ena ledde till en toalett med en duschkabin, den andra till en fönsterlös klädkammare i ett kaotiskt tillstånd. Det skulle ta för lång tid att bringa ordning för fotografering därinne. Jag fick fundera, kanske ta klädkammaren sist – fiskeredskap, kläder, kartonger och en racercykel, klädkammaren var full. Och ful. Enklast vore att avstå från bildbevis och nöja mig med att i texten beskriva klädkammarens storlek och centrala läge i huset.
Det var nu full dag. Det gällde att vara snabb och systematisk. Jag skulle skapa. I mitt hemliga inre betraktade jag mig som en sorts konstnär. Och för att få inspiration plockade jag fram lurarna ur väskan, pluggade in dem i telefonen och i öronen och klickade fram Lasse Stefanz.
Och bom – så var jag igång! Move it this is what I mean it´s a good old dream….
Hallen – var den fin? Var den charmig? Fanns det något visningsvärt ens på en kvadratdecimeter? Jag kisade med ögonen och lekte att jag var med i något heminredningsprogram, nu ska vi se, men herregud en hall. Vill man ens se den? Ja det vill man. Annars undrar man hur just hallen ser ut, bygger sig en bild av en entré med extra allt av misär och nerrivna tapeter.
I min kisande blick såg jag för mycket kläder på hängarna; jackor, overaller, en överrock, paraplyer och plastkassar. Och en damkappa, modell sliten täckkappa med fransiga ärmmuddar. Illa medfaret damplagg helt enkelt, som kunde ha suttit på en dam med pappmugg utanför Ica. Kanske hans gamla mammas kappa? Om hon levde.
Även om hon inte levde.
En hall med många öppningar och dörrar, hopplös och icke inredningsbar. När jag väl hade lyft undan ytterplaggen från hängarna fanns bara en stol kvar. På golvet fanns ingen skohylla, bara stövlar och gympadojor. Även detta hivade jag undan. Sedan hängde jag tillbaka min egen jacka, i sammanhanget såg den ganska fin ut. Jag draperade min sjal på stolen, liksom ditslängd. Sjalen klarröda nyans och kontrasterade fint mot hallens gråa tapet. Sedan öppnade jag samtliga dörrar, även den till vinden. Ska det vara så ska det vara, tänkte jag. Detta är en ankomsthall, här passerar alla och nu ska vi ha party. I varje fall hade en hall aldrig tidigare blivit fotograferad på just detta sätt, liksom skamlöst. Det normala var att söka förminska dörrarnas splittrande effekt. Men här var de tvärtom en poäng – full trafik. Solljuset föll vacker in från köket där den sneda vintersolen låg på så att hallgolvet längst bort lystes upp vilket skapade djup i bilden. Digitalkameran kunde nästan trolla, hur fint detta hus blev presenterat redan i entrén; kom in, kom in, här är alla dörrar öppna, kliv på bara!
Jag hade slängt in kläder och skor i köket. Nu bar jag tillbaka dem medan Lasse Stefanz tog en runda i baren. Själv var det dags för mig att ta en runda i köket.
Ljuset var egentligen för skarpt för fotografering. Skåpluckor och väggar var grällt målade. Det luktade kaffe.
Luktade det kaffe? Men – min termos låg ju i väskan i hallen?
En perkulator stod centralt placerad på en köksbänk, solen blänkte i dess hölje. Det måste vara värmen som frigjort doften. Jag kände på den. Ja den var varm, av solen.
Köket var en utmaning. Här gällde det att skyla, förvilla, mildra, lyfta fram rätt detaljer. Styra blicken till något behagligt, om det fanns. Jag drog för de tunna gardinerna. Ljuset blev mjukare. Sedan rafsade jag undan perkulator, knivställ, kryddburkar, grytunderlägg och annat löst från köksbänkarna, allt åkte ner i ett skåp. Köksbordet i rustikt furu var däremot för kalt, inte ens en skål eller en duk. Det märktes att här bodde en karl. Jag hittade en tidning, la mina egna glasögon ovanpå, hittade en snygg kaffemugg i ett skåp och fotograferade sedan köparens dröm. Vederbörande hade nyss rest sig från en behaglig paus i det luftiga och originella köket. Köksbordet i fokus, de grälla skåpen och de fräscht städade bänkarna i bakgrunden.
Det kunde passera.
Den spendersamme ägaren hade vare sig stängt av kyl eller frys.
Frysen var halvfull; bröd, fisk, köttfärs, gröna ärtor, pizzor och färdigrätter. I kylen fanns det senap, ketchup, sylt, marmelad, potatis som hade börjat gro, ost i plastpåse, som inte hade börjat mögla, samt ett halvtomt paket Bregott vars bästföredatumet hade passerats.
Lite konstigt, som att han snart skulle komma tillbaka?
Jag öppnade andra köksskåp och konstaterade att det fanns gott om mat även där, torrskaffning av alla de slag, knäckebröd, pasta och konserver. Tydligen en herre med överlevnadsnoja, trots att han befann sig i Norge. Dock ej rädd för höga elräkningar. Därtill smartare än jag först hade förstått eftersom han naturligtvis bespetsade sig på visningarna, att då ge ett så gott intryck som möjligt, att huset var varmt och verkade bebott. Så var givetvis hans tanke, väldigt rätt.
Fast ändå fel. Först när känslan fanns att inte göra något intrång, att ingen särskilt bodde här, ville den potentiella köparen flytta in. Enkel försäljningspsykologi min käre Watson. Fast det kunde ju du inte veta.
Jag gick en runda innan jag fortsatte. Lasse Stefanz fick lämna plats åt Jerry Williams Take me and keep me from the sea of heartbreak.
Huset var så uppenbart bostad åt en karl. En man som en gång hade haft en mamma, vars hand ännu märktes. Lampetter, som var solkiga. Vaser, som var tomma. Ljusstakar vars ljus aldrig varit tända. Den under lång tid enastående mannen hade inte ägnat en tanke åt dessa trivseldetaljer.
Ett stort älghuvud hängde på vardagsrumsväggen, stora horn. Han kunde ha skjutit den själv, eller också hade hans far. För det var väl omodernt med sådana inredningsdetaljer nuförtiden? Jag hade redan en tänkbar berättelse om detta hem, att det satsades stort när ägaren var barn, då flyttade familjen in. Sedan blev han kvar när föräldrarna dog, eller blev dementa och kom på hem. Efter ett liv i marginalen och slutligen utstämpling hade han satsat allt på ett kort och sökt jobb i Norge. Och det hade slagit väl ut. Ingen kände honom, han valde en ny, utåtriktad identitet och fick äntligen sin första dejt och på den vägen var det.
Ja, så kunde bakgrundshistorien se ut. Han hade räddat sig från ett allt torftigare ungkarlsliv och hade för första gången mött kärleken, och framförallt bejakat, kärleken. Tänkte jag romantiskt.
Det var något obehagligt med uppstoppade djur, huvudet avhugget. Skogens konung förnedrad på en vägg. Jag tyckte inte om döda djur som inredningsdetaljer och jag misstänkte att jag inte var ensam om detta. Kvinnor i gemen tyckte inte om sådant. Man ville inte få veta att säljaren var en blodtörstig jägare.
Så var det ju inte. Jägare var inte blodtörstiga. Ändå den där känslan.
Huset var städat och det var hopplockat. Jag kände på mig att dammsugaren hade använts regelbundet och att det hade diskats, inte bara när någon mäklare strök förbi. Det var något kyligt och ordningsamt över detta hem.
Ingen smak naturligtvis, inte heller någon dålig smak. Inga avtryck alls av mannen vars hem detta var. Jo en nedsutten skinnfåtölj i vardagsrummet, strategiskt utlagda fjärrkontroller, en tidning med korsordet uppslaget, pennor samt reservglasögon från någon bensinstation.
Teven stod på standby.
Man stänger väl av när man vet att man inte ska komma hem på flera veckor?
Han hade glömt. Jag lät teven vara med risk att annars röra till hans kanalinställningar.
Fast han skulle ju inte bo här mera. Klarade sig uppenbarligen utan denna teve där i Trondheim.
Kanske kunde han förmås att låta lösöret gå med i köpet?
Ett tveeggat svärd, en del skulle bli glada, andra skulle tycka att i ett sådant fall blev det bara extra arbete med att röja och köra till tippen.
Jag såg mig om i vardagsrummet med fönster åt bara ett håll. Kvällssol på sommaren men i skugga nu.
Vad göra åt detta rum? Jerry, hjälp mig! Cancel the wedding maybe you are making a mistake.
Jag buggade loss, gömde fjärrkontrollerna, drog undan soffan som stod konstigt placerad.
Bakom soffan uppenbarade sig en öppen spis!
Så fint. Då skulle fotosessionen avslutas med drömmen om tvåsamhet framför en brasa. Hur nu det skulle gå till för jag hade vare sig sett fällar eller plädar, eller värmeljus för den delen.
Jag hoppades att det inte skulle ryka in. Karl-Arne Stadig visste säkert inte om detta husets hjärta, i varje fall hade jag inte sett någon öppen spis på hans pinsamma bilder. Detta fynd stärkte mig i att jag skulle göra skillnad i hans firma.
Gardinerna i vardagsrummet stängde ute ljus och natur. Jag övervägde att ta ner dem. Otänkbart i min värld att inte ha gardiner, men det var nya tider, sönderrivna jeans, allt gick an nuförtiden så varför inte? Jag drog fram en stol, klev upp och tog försiktigt i gardinen för att inte bli överhöljd med damm.
Till min förvåning dammade gardinen inte alls. Denne husägare var uppenbarligen mer ordningsam än han ville låtsas om. Å andra sidan såg gardinerna ut att vara från sjuttiotalet, ärvda efter mamman. Han hade verkligen ingen smak alls.
Jag gick in i badrummet, jag behövde kissa.
Där var rent och kalt. Duschkabinen hade inga beläggningar. Ett tråkigt badrum bara, dock prydligt. Fast med fula spräckliga handdukar, även de verkade härstamma från sjuttiotalet.
Jag såg vattendroppar i handfatet.
Jag reste mig och spolade medan jag stirrade på kranen. Jag väntade på nästa droppe men den kom aldrig. Visst måste det vara en dålig packning?
Jag skruvade på vattnet och tvättade händerna.
Det fanns varmvatten. Vilket slöseri, varmvatten till trollen och andarna. Jag torkade mig på den ena spräcklig handduken. Jag inbillade mig naturligtvis att den kändes lite fuktig, antagligen för mycket sköljmedel då den hade tvättats, då kunde det kännas så där. Typiskt karlar, kunde bygga broar och rymdfärjor men kunde inte tvätta.
Jerry Williams sjöng Far from any road.
Jag blev melankolisk.
Ett övergivet hus – en övergiven själ. Det var långt till allt, ändå vatten i kranen, mat i frysen och värme i vart rum fastän omgivningen var iskall, höljd i frost och snö.
Själen väntade, själen längtade, efter kärlek, efter närhet. Längtade efter att någon skulle flytta in.
Det sved till i ögonen. Jag blundade och tvingade ner vad det nu var. Som att trampa fel i en trappa.
Badrumsfönstret släppte in en kaskad av solljus. Jag måste skynda mig innan allt var för sent. Stressad grep jag de kräkmönstrade handdukarna och slängde ner dem i en halvfylld tvättkorg. Jag skyndade in i sovrummet medan Jerry softade It started with a love affair.
Yes! En hel garderobsvägg. Och ett linneskåp. Jag kastade en flyktig blick på sängen, som jag skulle behöva bädda och hitta något överkastliknande till. Den obäddade sängen – det var något? Det ilade till i hårbotten. Sedan insåg jag att jag var stressad och trött, snabba ögonrörelser kunde få mig att tolka verkligheten fel.
Det fanns enfärgade handdukar i blått. Så bra. Jag hängde upp dem i badrummet, hämtade en stor ljusstake som vanprydde vardagsrummets bokfria bokhylla och ställde den på golvet invid duschkabinen över vars överkant jag hängde ännu en blå handduk.
Jag fotograferade badrummet i en bred solstrimma som kommen direkt från Gud. Snart skulle det bli kväll, ljusen i kandelabern skulle tändas och efter duschen väntade en härlig supé med någon. Oj, då behövdes det ännu en handduk kastad över duschkabinkanten, låt oss duscha tillsammans!
Jag skyndade tillbaka till sovrummet och öppnade linneskåpet igen. Tack och lov rörde sig inte sängen. Jag var löjlig. Kunde det finnas möss? När katten är borta dansar råttorna på bordet. Usch. Jerry sjöng påpassligt I´m ready to rock all night.
Just det. Det var jag som hade kommandot över denna dag, jag var betydligt tryggare här än i vilken som helst stad, Jerry gav mig energi.
Rummet innanför köket skapade problem. Det hade tydligen inte använts och var helt kalt förutom blommiga gardiner, randig trasmatta, två ledsna gamla karmstolar samt en del bråte.
Rökrum? Omöjligt nuförtiden.
Kontor? Kunde upplevas som pretentiöst, dessutom fattades både skrivbord och hylla.
Återstod gästrum. Gästrum utan säng?
Jag kom att tänka på vinden, kanske fanns det något däruppe som gick att använda? Det behövdes inte mycket för att fylla upp och skapa en möjlig gästrumsdröm. Övergivna möbler brukade hamna på vinden. Dessutom skulle jag göra mig av med älghuvudet. Det störde. Lika bra att ta bort det.
När jag passerade sovrummet skyggade jag.
Så inpiskat löjligt. Jag tvärbromsade när jag insåg att jag var påkommen som rädd, av mig själv. Stelt gick jag baklänges tillbaka och vek av in i rummet. Jag skulle inte ha skämtat om det där att varmvattnet fanns för troll och andar.
Just bara därför kände jag nu att det bodde en ande i sovrummet.
Eller också stod här just nu en viss Siv Dahlin med ett överskott av fantasi. Det var väl den obäddade sängen som fick bilden att vränga sig. Eftersom resten av huset var så opersonligt, så välstädat och korrekt, utan all känsla, en typisk ungkarlslya.
Men om nu säljaren ansåg att bäddning var mäklarens avdelning så var detta ingen stor sak för mig, jag var då inte för fin i kanten.
Ändå..? Kanske fanns det möss? Skulle jag titta under sängen? Nej nu var jag löjlig. Jag sniffade som en hund men kände ingen obehaglig lukt. Snarare det motsatta. En bra kåk, inte minsta instängdhetsodör. Skynda på nu Siv, ljuset förändras.
Älghuvudet var inte heller så dammigt. Däremot tungt. Med stort besvär fick jag ner det från väggen. Det visade sig att plattan det var monterat på lämnade en ljus fläck på tapeten. Jag fick försök hitta något att hänga där. För detta var helt rätt. Jag såg genast hur vardagsrummets dysterhet liksom lättade när älgen kom bort. Nu gällde det att baxa eländet upp på vinden utan att det blev skadat. Huvudet med sin praktfulla krona vägde minst tio kilo, det var stort och oformligt, det ena hornet hade redan rivit ner en prydnadssak från bokhyllan. De glasade ögonen stirrade uttryckslöst framåt trots den förnedrande positionen med mulen rätt ner i en soffa.
Troféer. Varför ville man skämma ut sitt offer? På teve hade jag sett hur naturfolk istället beklagade sina bytesdjurs död, bad dem om förlåtelse och tackade dem för att de gav näring, föda, hudar och liv.
Jag gick ut i hallen och tog på mig kängorna. Sedan öppnade jag vindsdörren, varefter jag gick tillbaka och hämtade älgen. Jag tvingades gå på snedden genom hallen för att hornen inte skulle haka i.
Det var redan kallt. Jag la ifrån mig älghuvudet på ett trappsteg och stängde vindsdörren efter mig för att inte släppa iväg den goda värmen.
Två små gavelfönster gav tillräckligt med ljus. Jag la älghuvudet på en bjälke och såg mig omkring. Var ska vi sova inatt buggade påpassligt igång i mina lurar.
Vinden var isolerad med sågspång men bräder var utlagda. Där fanns kartonger med okänt innehåll, en plastgran som var illa medfaren, husets ursprungliga innerdörrar samt gamla fönster. I mitten där det var ståhöjd hängde tyggarderober ner från taket. Förmodligen innehållande kläder från anno dazumal.
Det fanns mycket riktigt några pinaler som skulle kunna användas i min improviserade styling – en gammal amerikakoffert, en vit piedestal och – bingo – en hopfällbar säng! Lätt att kamouflera på bild och få att se ut som en superlyxsäng.
The final countdown dånade i öronen medan jag tog tag i sängen och piedestalen som skulle med ner. Gästrummet skulle stylas.
När jag precis öppnar vindsdörren mot hallen stängs källardörren, handtaget rör sig.
Rör sig. Släpps upp.
Jag tappar sängen som faller ner på hallgolvet med en skräll. Sliter lurarna ur öronen.
Det är alldeles tyst. Pulsen dånar.
Källardörren! Is rinner i min hårbotten. Ben och armar är stumma som stockar.
Handtaget rörde sig, jag är helt säker, någon stängde källardörren inifrån. Musiken jag hade i lurarna är falsk gemenskap, bluff och båg. Nu dånar tystnaden. Atmosfären är tjock av något. Jag är ensam här, utlämnad, som naken på ett torg.
Inte ensam alls. Det finns en människa till här i huset. Har funnits hela tiden. Nu faller alla bitarna på plats, det jag har känt på mig men envist tryckt ner.
Vindsdörren far igen med ett knäpp.
Ensam här, för helvete, ring någon, ring Karl-Arne Stadig, din uppdragsgivare, ring hundratolv!
Tusen myror kryper i mitt hår. Jag får inte tillräckligt med luft fast jag andas som om jag har sprungit. Jag fryser så jag brinner upp.
Källaren, någon är där jag måste ringa efter hjälp.
Tänk efter nu, inte tappa huvudet. Hålla huvudet kallt. Ett och annat står på spel Siv. Ringer du så springer helt visst ditt åtagande iväg på snabba fötter. Vad ska du säga? Vad är det som har hänt? Jaså ett dörrhandtag har rört sig fastän du är ensam? Och du har inte sett fel?
Du har aldrig sett fel?
Ska du inte undersöka hur det egentligen förhåller sig innan du larmar, kommer Karl-Arne Stadig att svara. Vad har annars en polispatrull som befinner sig flera mil bort att gå på? Liksom jag Siv, ett handtag hallå. Jag har visst misstagit mig på dig.
Och sedan skulle jag få sluta. Det går inte att ha ett fruntimmer i tjänst som är så harig och piper för det minsta.
Dessutom… jag såg kanske fel?
Nej det gjorde jag inte.
Absolut inte.
Fast… min hjärna har tidigare spelat mig spratt. När jag har varit trött, som nu.
Men… jag har väl aldrig hallucinerat. Jag såg hur handtaget rörde sig. Han är i källaren av skäl jag inte kan bedöma och nog är det farligt.
Men det är lika farligt att visa sig svag och inte hålla måttet. Och hur stor är egentligen risken att jag blir ihjälslagen av en vilt främmande man här i obygden?
Rent procentuellt inte stor alls, helt osannolikt.
Ändå skakar jag av frossa.
Tid går, han kommer att hitta på något.
Jag klickar fram 112.
Nej jag larmar inte. Jag vågar inte. De är för långt bort och han kan komma rusande när som helst.
Jag smyger försiktigt ut i köket. Så tyst det går lyfter jag upp en stekpanna ur grytskåpet. Sedan drar jag ut en låda och tar en förskärare.
Återvänder till hallen. Solen har sjunkit, skymningen är på väg.
Med mina köksvapen i ena handen öppnar jag snabbt källardörren.
Ingen där. Trappan är svängd, det är mörkt där nere.
Jag vrider på en strömbrytare. En naken glödlampa tänds.
Mina lemmar känns fyllda av bly, jag kan att falla nerför trappan, jag känner mig svimfärdig.
Jag ropar Hallå är det någon där?
Det är det ju. En fånig fråga.
Och inget svar.
Bara en liksom kall andedräkt ur odjurets gap, jord och mull.
Hallå? Vem är där nere? Jag ropar. Hör hur rösten svajar, hör min egen skräck.
Jag vill retirera tillbaka till hallen, smälla igen källardörren, slänga på mig jackan och rusa iväg nerför backen till min bil.
Konsekvenserna Siv. Fotograferingen halvfärdig. Oklart rapporterande om någon som var där, en karl i källaren. Och det lät jag bara passera? En tjuv? Som jag kanske ofrivilligt har släppt in – försäkringen!?
Det vore ett dåligt beslut, jag skulle bli avpolletterad innan jag hann skriva Vinterparadis i presentationen på Hemnet.
Jag är beredd på att trappstegen ska knarra.
Men det gör de inte.
Som om jag själv vore en tjuv smyger jag nerför källartrappen med kniv och stekpanna i var hand. Beredd att försvara mig mot anden, eller trollet, som bor här i huset.
Jag stannar, och lyssnar?
Det luktar jord, det luktar damm.
Jag håller andan. Det är alldeles tyst.
Sedan hör jag.
Det speciella ljudet när någon kväver en nysning…
*
