”Badjävlarna förskansar sig på fjället och vi kommer inte åt dem. De vill inte spendera några pengar härnere i den flacka dalen och inser inte vitsen. Ren natur? So what? Nio tiondelar av vårt land är just det. Att vandra i skogen är ju faktiskt gratis. Vi har det bra här uppe på hotellet med högoktanig fritid, vi skiter i att det kostar – upp och nerför pisten bara i en rasande fart, sedan after ski och sedan krogen baren nattklubben och sedan åter upp med tuppen för att maxa rekreationsuttaget. Det kostar men så är det högoktanigt också anser badjävlarna, vi har inte tid med er utspädda fritidssörja som det tar ett halvt liv att komma in i.
Som om inte också vi härute längtade? Som om inte också vi hade immateriella behov, förutom de rent kunskapslyftande och EU-stödda! Men världen vänder sig ifrån oss. Det är bara under Dansbandsveckan som det lyfter. Då kommer våra gelikar hit i sina husvagnar och dansen går på bana ett och två och tre och fyra. Då är vi människor bland människor och man får rent av trängas. Den veckan fyras av som en raket och vi lyfter för att sedan falla ner igen och inse att nu återstår de andra femtioen.
Man borde ta och skaffa sig en vasaloppsåkare, hitta på något roligt också mitt i vintern!
Man har alltså ett förhållande med en som åker Vasaloppet. Under den vecka som han ligger inkvarterad här är kärlekslivet intensivt. Det börjar med vasaloppsbalen där gamla kontakter återknyts och nya etableras. Åkarnas fruar på sydligare breddgrader beundrar sina spänstiga gubbar och dessa åker ståndaktigt, år efter år.
En gång om året tar vasaloppsfruarnas vikarier ledigt från sina egna skoteråkande älgjägare. En gång om året blir de uppvaktade på rent civiliserade manér med rosor, champagne och med dans. Sina gubbar har de mutat ut i till skogs med entrecote och brännvin i en timmerkoja, det går så lätt att det är riktigt skrämmande.
Efter en vecka återvänder dessa vikarierande vasaloppsfruar till hemtjänst, färdtjänst, tidningstjänst och vård – rödrosiga, skrattiga och pigga och med nya energier som ska räcka i ett år.
Som affärsidé dock tämligen dödfödd när man tänker efter.”
ur Tvångströjan (2004)
http://www.bokus.com/bok/9789176070000/tvangstrojan/
http://www.bokus.com/bok/9789170367489/tvangstrojan/
