Många tror att författaryrket är glamoröst. Att man som författare ständigt deltar i bokmässor, signerar böcker och medverkar i tv. För att inte tala om champagnen som flödar i limousinerna, celebriteterna man träffar hela tiden!
Jag svarar bara: dragiga affärer! Om jag inte hade innehaft en äkta malungspäls så hade jag för länge sedan hostat mig till de sälla jaktmarkerna där fåren, vars skinn jag övertagit, redan bräker. Stackars kassapersonal som ständigt jobbar nära utgångarna! Fast de rör åtminstone på sig, slår in paket. Själv sitter jag som en Buddha och kurar och tjuvläser närmsta sortimentet, till exempel böcker om knuttimring eller något bokföringsprogram.
Ibland får jag göra nytta, kanske visa någon var man hittar suddisar. Då känner jag mig bättre. Annars sitter jag där mest och skäms med en dumstrut, om än osynlig, på mitt huvud – utklädd till något fint, så listigt, nämligen en levande författare i butiken.
Ibland får jag skriva en autograf och då är skämmigt bara förnamnet. Men spelar rollen gör jag bra – jag säger något djupsinnigt, knyckt ur det närmast tjuvlästa verket, verser att läsa vid jordfästning eller värre.
På Bokens dag blir man förvisso bjuden på allehanda rätter men även där så skäms jag. De små krustaderna sätter sig på tvären, jag är kräkfärdig av nervositet innan jag gjort mitt framträdande på scenen och just mitt är alltid sämst. Mina ärade författarkollegor improviserar glatt och sprider anekdoter kring sig helt spontant. Jag däremot håller envist i mitt manuspapper där jag bland annat antecknat vad boken heter som jag skrivit samt för säkerhets skull också namnet på mig själv.
Förlagsfester? Jag ber. Så sant som amen hamnar man bredvid någon engelsk celebritet som man dessvärre inte har läst och dessutom är engelskan en smula mossig, jag menar alltså min egen hantering av detta språk, ja ni förstår. Det dyra vinet förlaget så storslaget bjuder på måste jag låta stå odrucket för att inte ytterligare förvärra den redan dystra bilden av en så kallat erkänd svensk författare – vad ska denna engelska tänka? Som tur är tycks vin vara ett internationellt uttrycksmedel som går hem så jag fyller villigt på i den engelska storsäljarens glas och säger får det lov jag menar may I?
Tv-sofforna då? Programledarna är oftast pålästa och seriösa, men vad hjälper det när insikten slår till med full kraft. Nämligen. Att en miljon människor eller så tittar på! Hur många fyllda bokensdagkonserthus blir det, ju tvåtusen minst! Vetskapen får mig att sväva i ett töcken, svara som en medvetslös och aldrig sluta att förundra mig över att någon alls fungerar framför en tv-kamera.
Men invänder någon, författarinkomsterna då, vad sägs om dem? Tjugoen och femtio, säger jag, per nyutkommen bok som du betalar tvåhundrasjuttio för. Och på grund av trycket av ständigt nyutkomna böcker kan min stackars skapelse kanhända klamra sig kvar på hyllorna – man har aldrig legat på en pall – i högst en halv säsong. Jag säljer inte dåligt. Ändå måste man bli en riktig storsäljare för att enbart kunna leva på sina böcker och slippa kliva upp på en scen.
Nej det som håller mig kvar är ensamheten bakom tangentbordet. Oändligheten av berättelser i gränstrakterna mellan fantasi och äkta liv. Leken på den inre teatern, det som kallas flow. Jag är där inte ofta, men det händer. Och när det händer är författaryrket det bästa av alla. Tiden finns inte – total frihet! Och för vem som helst dessutom, högst demokratiskt – fantisera kan ju alla.
Konsten den svåra, är att hamna på en pall.
–
