… OCH MINNE OCH SJÄL!
TIDEVARVET
vision om ett blivande varvsmuseum i Frihamnen i Göteborg
Kultur är hur vi lever,
vilka vi är och hur vi ser på oss själva.
Kulturen är alla våra drömmar.
Berättelserna tydliggör,
skapar inlevelse och förståelse.
Berättelserna ger oss verktyg
och skapar oss till hela människor
som förmår styra upp en framtid.
Varje resa börjar med ett första steg. Varje symfoni börjar med en första ton. Varje berättelse börjar med ett första ord och alla äventyr börjar med att någon drar in luft, ett första andetag.
Det jag nu kommer att anföra tänker jag inte förminska eller förvanska av den anledning att jag redan nu vet att ordet kostnader genast gör sig påmint hos varje rättänkande – ja tänkande – människa.
Utan visioner hade pyramiderna inte funnits, inte Eiffeltornet, inte Globen inte satelliter eller Spotify och framförallt inte Vasamuseet som är helt fantastiskt och en turistmagnet trots att det i sin helhet är byggt kring ett fartyg som inte kunde segla och som heller aldrig gjorde detta (ändå 1,2 miljoner besökare 2012).
Återflyttad till Göteborg efter många år i Dalarna finner jag till min bestörtning att ingenting har hänt. Inget varvsmuseum trots att hela norra älvstranden är totalt förvandlad, trots att Lindholmen, Eriksberg och Kville växer så det knakar, trots att de gamla varvsmiljöerna nu är helt raderade. Kvilletorgets klientel är inte längre varvs- och hamnarbetare utan moderna så kallade hipsters.
Det är hög tid för ett varvsmuseum!
Det gäller Göteborgs varumärke och status.
Det gäller i ännu högre grad vår stads historia, dess ansikte, vår identitet. Barn och ungdom måste få reda på var de befinner sig, få se och känna, erfara, häpna, lyssna och pröva på. Vi äldre behöver få bekräftat att allt det där fanns, att det inte var någon dröm, att det var något värt. Turisterna och de andra besökarna behöver få veta även de.
Framtiden måste få veta. Vi ska berätta, innan det är för sent. Innan bilderna bleknar.
Alla måste få veta – så här var det, så här hade vi det, detta präglade vår stad i över hundra år, under en hel epok. Vi är stolta över vår historia och alla fantastiska stordåd. Vi låter inte varvsnedläggningarna förminska detta viktiga inslag i stadens liv, hur tusentals människor levde på och kring varven.
Det är ingen tillfällighet att det är de unga som häpnar mest och som vill veta mer – berätta! Trettioåringarna har aldrig sett fartyg byggas i Göteborg!
Jag fick en vision, framsprungen direkt ur hjärtat när jag förstod att ingenting hade hänt. Ty samtidigt stod det klart att Frihamnen står på tur att byggas ut, en del av den med tät stadsbebyggelse, om jag har förstått saken rätt, och en del av den som en stadspark.
Jag såg med ens: en jättetanker invid kaj där i Frihamnen!
Inuti denna supertanker – som egentligen bara var ett skal, kunde den ens segla? Såg jag: ett strålande klockrent varvsmuseum, även om ordet museum leder tankarna fel, ty detta är mer!
Tankern har man blåst ut och inrett till ett av världens modernaste och häftigaste utställningar.
Det är självskrivet att vi ska bräcka Vasamuseet! Modern teknik, kunskap, energi och konstnärligt driv utgör vår redskapsarsenal.
Vasas eldsjälar lyckades koka en fantastisk soppa på en spik.
Vi ska koka den kraftfullaste ragu någon har intagit – tillagad av alla förnäma råvaror som bara väntar på att bli ianspråktagna nämligen människornas berättelser. Samt av fartyg som verkligen flyter!
Berättelsen detta museum förmedlar handlar om de tusentals människor som byggde fartyg här i Göteborg; vad de gjorde, hur de hade det och hur historien fortlöpte.
Med hjälp av välvda filmdukar, hologram, ljud- och ljusinstallationer, gångvägar som ibland närmar sig Lustiga huset – eller varför inte Spökhuset – skapas direktkontakt med historien. Vilken hädanefter aldrig mer riskerar att glömmas.
Vårt museum är motsatsen till ett utställningsmuseum med föremål i montrar och förklarande text. Istället får du en tryckluftsborr i handen, du känner vibrationerna, hör ljudet och du ser hur du mejslar upp en svetsskarv och nu kommer hettan medan en balk kommer farande över ditt huvud – se upp! Istället för montrar någon som berättar samtidigt som du själv är med om det.
Historierna! Visst måste vi berätta dem; den om Trasdockan om ni minns, aj aj. Den om stapelavlöpningen när fartyget drämde i motsatta kajen. Också dramatik och katastrofer – Samnanger exploderar på Eriksbergs varv1971. Den berättelsen i detalj, väl så dramatisk som de drunkningsscenerier Vasamuseet så förtjänstfullt målar upp.
Gråfirmornas folk, svartfirmornas. Ackordshets och kortlekar Tidevarvet blandar och ger i en visuell, hörbar och kännbar totalupplevelse.
Göteborg går upp på bred front med sina fyra varv innanför vars portar hela livet levdes. Berättelserna om sjappen och de första kvinnorna på varven, vilka serverade det där lanket som ibland var så dåligt att gubbarna strejkade. Fram till den hypermoderna tandläkarmottagningen på Arendalsvarvet där man kunde komma arbetsklädd direkt från dockan och bli rotfylld.
Idrotten, facken, alla organisationer och föreningar. Tjänstemännen, cheferna. Alla med sina varvsrelaterade historier. Guldet finns ännu kvar, att göra installationer och scener av. Folk lever och vill berätta!
Humor och roliga historier. En ståupscen finns nog i varvsmuseet, ty ståupkomiker vimlade det av på varven. En cirkus också, för som cirkusakrobater klättrade folk omkring inne i sektionerna. Häpnadsväckande trollerier utfördes, produktionsbragder i det tysta.
Vi måste skynda oss att fånga upp, innan bilderna har bleknat!
Och varifrån kom alla? Berättelserna om dåtidens invandrare – från Dalsland, Värmland, Norrland och från småländska höglandet. Senare: irländare, skottar, danskar, finnar inte minst och sedan jugoslaverna.
Berättarperspektivet är just ett ”vi”, tänker jag mig. Ett vi, som bjuder in, som vill dela med sig. Detta varvsmuseum innehåller mycken lärdom för nutiden och framtiden – hur vi tvingades samsas. Och det gick! För vi hade ett gemensamt uppdrag – nämligen att få dessa stora fartyg sjösatta, utrustade och färdiga.
Berättelserna om dopen. Vitsekvilibristerna var då i sina essen.
De goda historieberättarna har ett ord med i laget i detta hypermoderna museum. En lättsam och bjudande berättarton trots berättelsens på många sätt tunga innehåll.
Huvudfåran utgörs städse av Människan – i relation till sitt sammanhang, fartygsproduktion i världsklass.
Människan kommer alltid först, därefter produktionsapparaten vilken hon tvingas hantera och förhålla sig till. Det är berättelsen på detta museum.
Hur bodde folk? De första skjulen på Slottsberget då man ännu kunde göra sig en jordkällare av stenar från drottning Blankas slott. Lindholmens bebyggelse. Berättelsen om Aftonstjärnan. Berättelsen om överfarten från Masthugget, på andra sidan älven – pråmar och färjor, is, kyla, olyckor, strejker och protester och äntligen en ny bro. Berättelsen om den sparsamma fritiden – Kiellers park, Knarrholmen, Kaninbergen, fyllor respektive nykterhetsrörelse, studiecirklar och sportevenemang, familjer. Berättelsen om en varvsfamilj i tre generationer. Berättelsen om nagelapan som växte upp till en aktad plåtslagare. Berättelser från gjuteriet, från modellverkstaden, från rörverkstaden, från utrustningskajen – ständigt häftiga berättelser.
Berättelser i alla hörn. I detta museum upphör tiden att gå, den far fram och tillbaka med besökaren och samtidigt flyger den iväg.
Så en heldag på varvsmuseet måste stagas upp med riktig husmanskost någonstans halvvägs i detta väldiga skrov. Vad kan en sådan restaurang heta annat än Skrovmålet i sann göteborgsvitsanda? På ytterligare ett par ställen finns Sjappet I och Sjappet II med bättre kaffe än när det begav sig. Förresten stämplar besökaren in – mycket bekvämt, för när den siste stämplat ut för kvällen måste man inte leta igenom hela museet för att kunna stänga.
Varvsmuseet i Göteborg levandegör hundra års varvshistoria så att man kan ta på den.
Nej, vi ska inte berätta Sveriges alla varvs historia, vi ska berätta göteborgsvarvens historia specifikt – och ändå tänker jag mig att detta museum är en nationell angelägenhet. Det finns berättelser om de andra varven, och om stålindustrin, sjöfarten, miljonprogramsbyggandet – i sin förlängning hänger ju allt samman men det är göteborgsvarven och dess människor som ska synliggöras. Konkretion skapar intresse och närhet, alltför svepande gester distanserar. Detta museum handlar om göteborgsvarven och dess folk. Samtidigt står det som modell och symbol för alla de andra varven, ja även sjöfarten, järnbruken osv, samma slit och samma framåtanda överallt.
Här finns en sammanhållande berättelse som förmår fängsla en stor, internationell och nationell publik i livets alla åldrar. Här finns dramatik, produktionsbragder, färgstarka personligheter, konflikter och humor – oceaner av humor. Humorn utgjorde ytterligare en domkraft när ingenting annat hjälpte.
I min vision är en tredjedel av tankern öppen, bråddjup. Den är ett fartygsbygge med ljud, ljus och rent av luktupplevelser – varvshistorien materialiseras. Det nitas, det svetsas, det värms och det riktas, det bränns och det passas in, traversen tjuter, gubbarna mimar och skriker.
Är kanske halva detta vårt flytande museum rent av uppdraget på en stapel?
Frihamnen är en värdig infattning. På andra sidan vattnet ligger Nordens största marina friluftsmuseum samt Barken Viking. Älvsnabben pilar av och an och vid det laget finns även den bekväma lågbron för gångtrafikanter och cyklister. Och alla är på väg hit – till Tidevarvet – världens modernaste och bästa varvsmuseum i sin kongeniala och originella skrud – en supertanker, bräddfylld av kunskap, historia och äventyr. En kulturhamn finns i närområdet liksom Ostindienfararen och alltsammans binds samman av vattnet, så som det ursprungligen var för oss människor, att vattnet förenade och inte höll isär. Självklart ska man sommartid även kunna bada, realismen ska gränsa mot fantasteriet.
Men vem är jag att komma med dessa storvulna och orealistiska planer?
Fast, var Vasamuseet som idé egentligen realistisk?
Jag är en vanlig människa, född landkrabba i inlandet i Dalarna men tidigt inflyttad till Göteborg. Staden gav mig utbildning och jobb och gjorde mig till författare. Här på Sveriges framsida har en stor bit av mitt hjärta dunkat sedan dess. Jag har skrivit en del skönlitterärt om varven men tycker inte att jag har hunnit så långt än, det mesta återstår att berätta. Det ska jag inte göra ensam!
Detta PM tillkommer av ett inre tvång – min vision om det flytande varvsmuseet i Frihamnen.
För att om inte annat får det ur systemet.
Eftersom jag inte kan sluta tänka på det.
Det handlar om Göteborgs ansikte och identitet.
För många av oss handlar det om mycket mer.
Allt var grått och överdraget av slipdamm.
Men som solar lyste och glimmade arbetskamraternas leenden.
Det är dem jag bär med mig.
Aino Trosell
