5.
Längst bak finns det plats. De utbyter blickar och skiljs. Hulda tar Karin vid handen och tränger sig in i en rad åt vänster.
Hulda är van men Karin har inte varit i kyrkan så många gånger. Hon tittar storögt upp mot de höga valven. Det brinner ljus överallt så att man kan se, man kan se allt!
Framme vid koret står två stora järnkaminer. Spögubben öppnar den ena luckan och fyller på ved, det brinner för fullt.
Men här nere är det kallt. När de har suttit en stund börjar de frysa överallt och allra mest om fötterna.
Och de fortsätter att frysa.
Äntligen börjar mässan. Alla reser sig, socknen har samlats under ett och samma tak. Det är överväldigande.
Flickorna sjunger så högt de vågar för att få upp värmen. Hela kyrkan fylls av mänskliga stämmor. Det är mäktigt. De är bara en helt liten del i denna stora församling. De är bara en flisa av en verkligare verklighet i vilken de ingenting betyder och där ingenting förväntas av dem, annat än inordning och osynlighet. Den som bryter tydliga och osynliga regler kommer man däremot att berätta om. Intill fjärde led.
Det är inte värt det.
Predikan är så lång att Karin somnar. Hulda känner hennes lätta tyngd mot sin arm. Hon tror nu inte att spögubben ska komma fram och göra något. Hon har ögonen på honom, man vet aldrig.
Det är tryggt med Karins jämna andetag. På andra sidan gången ser hon fadern och pojkarna. Hon ser rad på rad med folk hon känner, känner igen, eller bara känner till. Hon vet vem nästan varenda en är och hon kan värdera dem. Hon vet vad de går för, vad de har gjort, hon känner till förtjänster och svagheter, hon vet deras historia.
Livet ligger blottlagt för alla. Det går inte att värja sig.
Därför hälsade hon inte ens på Lars, fast de gick in i kyrkan nästan samtidigt. Hon såg inte åt honom och han såg säkert inte åt henne. Hon vet exakt var han sitter. Men hon tittar inte. Tittar inte dit.
Tittar inte dit!
Hon sitter i ett rum. Men det är ju en kyrka? Visst är det också ett sorts väldigt rum. Här har hennes förfäder suttit, under flera hundra år. Dessförinnan fanns ett enkelt kapell på Hallosbacken i Mobyn. Och innan dess fanns en stavkyrka på Gravängsheden. Folket där satte bjällror på hästarnas hovar för att det skulle höras när de kom. Pesten raderade ut alla som straff för denna högfärd och kyrkan brändes ner. Ett kors slängdes ut i älven och strandade nedanför Hallosbacken där det provisoriska kapellet uppfördes av den hårt prövade folkspillra som ännu fanns kvar. Efter ungefär en mansålders återhämtning bestämdes det att en riktig kyrka skulle byggas. Ett kors slängdes åter ut i älven och strandade just här.
Man byggde i sten även om kyrkan var enkel, sidoskeppen fanns inte då.
För inte alls länge sedan fick man stå upp genom hela mässan och ljusen var få. Då var det jordgolv och inga kaminer. Jordgolvet grävdes upp ibland ifall någon präst eller annan storgubbe hade avlidit.
På den tiden var det verkligen kallt i den här kyrkan, har de gamla berättat. Numera har bänkarna ryggstöd till och med och det ligger plankor på golvet. Det blir hela tiden bättre, hon vet det Hulda, hon har ju sett det själv.
*
fortsättning följer
