PANDEMIN

Dragspelande Helmer som ung

Resan till Stockholm där barn och barnbarn bor blir inte av. Förlagsmötet måste genomföras via Skype. Årsmötet för Varvshistoriskt center är inställt.

  Just den här pandemin verkar än så länge under kontroll, myndigheterna vet säkert vad de gör. Den internationella samstämmigheten är stor. Om viruset muterar kan det bli hemskt.

Varje morgon vaknade jag upp i min brors säng. Han hade mässlingen. Mammas nattliga bärande av mig gav till sist resultat och jag blev också sjuk. Hon gjorde vad hon kunde. Någon gång måste jag ha mässlingen och lika bra att få den som liten, då blev förloppet inte så svårt.

  När den värsta febern gett sig satt vår snälla gamla granne Forsmans Kari och höll mig sällskap. Hon var nästan blind. Hennes glasögonlinser var tjocka som flaskbottnar. Mamma gav oss en låda foton, björnklister och ett tomt album så att vi skulle ha något att göra. Många foton klistrades in upp och ned. Det blev rörande minnen av en rent rolig konvalescens tack vare Forsmans Kari.

 Sedan skickade mamma iväg mig till en lekkamrats sjukläger. Hon hade nämligen vattenkoppor. Vi lekte med klippdockor. Mest lekte jag, hon var ju sjuk. Jag blev inte smittad. Mamma beklagade. Istället fick jag vattenkoppor som vuxen när jag var i Stockholm där min pjäs Vi lever vi lever just då repeterades. Regissören Stefan Böhm bad mig vänligen inte komma över på Scalateaterns sida av gatan. Att träffa ensemblen kom inte på tal. Vi stod och ropade till varandra från varsin trottoar. Sedan tog jag tåget hem. Skämdes för det. La mig mardrömssjuk. Man ska inte ha barnsjukdomar som vuxen.

  Jag minns även asiaten. Mamma blev sjuk, påstod hon. Så skönt att få ta igen sig, sa hon när jag kom från skolan. Kan du koka lite kaffe?

  Spanska sjukan var före min tid. Pappa upplevde den som ung. Denna förfärliga pandemi i vårt lilla hörn av världen finns gestaltad i romanen Helmers vals där Helmer är hemligt förälskad i ett av farsotens offer:

”Han fick inte ta farväl. Fick ändå vara med om det, den ofattbart smärtsamma väntan, väntan på slutet.

  Och senare: granris utlagd i strängar på snön. Utsjungning förrättad av en gubbe. Likskarans tysta färd med häst och släde.

  En vit näsduk knuten runt hästens vänstra bogträ. Kvinna död.

  Då var det tur att skogen var stor. Bara springa rakt ut, springa, springa för att hjärtat ville gå sönder. Hon som skulle ha blivit hans maka låg kall och död i en kista.

  Koleran var knappt glömd, nu var det spanskan. Första världskriget skördade drygt nio miljoner liv. Spanska sjukan tog femtio miljoner. Det började med luftrörskatarr som övergick i dubbelsidig lunginflammation. Alla smittade dog inte men det fanns inget botemedel och värst drabbades unga starka kvinnor och män.

  Döden lekte med dem. Ibland ville man gå samma väg, förenas med sin älskade. Dödsromantik. Att döden var vacker och onämnbart erotisk – lägga sig ner, överlämna sig. Ge sig hän och låta den målmedvetna livskraftiga döden besätta ens svekfulla veka kropp. Döden visste vad som skulle göras. Döden blygdes inte. Döden ratade inte, vacker eller ful, rik eller fattig, alla kunde komma ifråga. Döden väntade i bädden om kvällen, nästa gång är det du.

  Om det svåra ville man inte tala. Inte om svälten. Inte om epidemierna. Man ville berätta historier och försöka vara glad. Med det andra var det ändå som det var.

  /—/   I januari nittonhundranitton låg Knut Paul däckad i spanska sjukan. Han orkade bara skriva Låg sjuk över hela veckouppslaget nittonde till tjugofjärde januari. Handstilen är skakig, som en gammal mans.

  Dock repade sig Knut Paul och kunde så småningom sitta uppe.

  Sedan följer ett utdrag ur Knut Pauls dagbok. Där står det:

12 januari 1919. Till Jägra på begravning för Åker Oskar Jonsson och Hi Greta Persson. Summa 14 lik jordfästes i Malungs kyrkogård på en gång. Sviter af den såk. Spanska sjukan.

  Helmer var sjutton år när Hi Greta dog.

  Tjugotvå år senare gifte han sig med Edit.”