SVENSKA AKADEMIEN .

Alla i kultursvängen visste, sägs det.

Alla, utom jag.

Inte visste jag heller att det fanns ett etablissemang i Stockholm som heter Forum, ägt av den informelle nittonde medlem i Svenska akademien. Vilken styrde och ställde och enligt Heberlein såg till att hennes väninnor fick priser och stipendier av akademien om de låg med honom. Han som allmänt kallades Klådan.

Här har man gått i alla år och haft respekt för Snille och smak. Den där sjuttonhundratalsridån som förhindrar insyn har varit pikant. De aderton är ju så lärda och har så god smak att det vore plebejiskt att ens antyda att man skulle vilja se lite siffror. De geniförklarade författarna jag aldrig hade hört talas om som fick priser och stipendier var säkert magra om bena tillika om armar och hals på grund av spjutspetslyrik vid existensens yttersta gränser. Någon måste utforska språket, någon skriva det svåra och kämpa med formen, till den grad. Därför fick de dessa fina priser. Jag ömkade dem och tänkt att man kan inte leva på finhet allena men lite tröstar det säkert när ingen vet vilka de är eller köper deras smala diktsamlingar.

Snille och smak – är det när skiten träffar fläkten? Varför får man inte ha några illusioner kvar? De gyllene salarna, den lilla pendylen som plingar  och spegeldörrarna som slås upp – Akademien! Står över allt. Kan allt, vet allt, har äkta smak och dessutom snille.

Nu närmast imbecilla, inte ens tvååringar uppträder så ondsint och fegt som dessa ledamöter. Den goda smaken förbjöd tydligen att anmäla ett kräk som hälsade på nya kvinnor genom att ta dem mellan benen, helt öppet. Som antastade alla, och fick hålla på. I tjugofem år. Som årligen mottog stora summor från akademien där hans fru satt med och påverkade besluten.

Jävssituationen är så flagrant förutom att den är genant att hela akademien borde ställa sina platser till förfogande, även om detta formellt inte går. Men vaddå, statuterna är skrivna på sjuttonhundratalet innan demokratin fanns. Vem tar Gustav III:s parti och stämmer en akademi som avgår i protest mot sin egen inkompetens.

Solen gick nyss ner i bortom havets rand. Halland är svart som natten redan klockan fem. Jag är så besviken. Finns det inget snille och ingen smak? Är det bara naturen som är normal, som ger vederkvickelse och glädje i denna svekfulla värld?