… 12 november. Den här dagen borde infalla oftare. Noveller är förbisedda i Sverige. I det allt högre tempot borde det vara en tidsfråga innan den korta berättelsen åter kommer till heders. Ivar Lo hyllade novellkonsten och hävdade – tvärt emot fysikens lagar – att en novell har ett tryck som ett traktordäcks, medan en roman har en vanlig cykelslangs tryck. Ivar Lo kände inte till att trycket faktiskt är lägre i ett traktordäck. Man kan inte veta allt.
Dagen till ära har jag grävt runt i min koffert och ber härmed att få bjuda på följande novell:
BLOMMA, BLOMMA!!!
Jag sitter här med tulpaner på mitt skrivbord.
Tulpanerna är från i påskas. De har stått sig länge, jag har fyllt på vatten då och då, lagom ansträngande pyssel för en gammal ungkarl som jag.
Men nu sjunger de på sista versen, bladen är gula. Ändå sitter kronbladen kvar fast också de är gula.
Dessa snittblommor, köpta i Konsum och till extrapris, har i kvalité’ överträffat de dyrbaraste orkidéer.
Att Anette var en specialbegåvning insåg jag snart. Hon borde ha haft ett mer storslaget namn, Joanne eller Liv eller Eliza. För en Eliza det var hon.
Hon var tio år första gången vi träffades. Hon blev min elev under tre år och sedan följde jag henne, länge.
Själv kom jag flyttande utifrån den gången. Jag var en utböling, erfaren som lärare, novis när det gällde att ta sig fram i ett litet samhälle som det här. Jag sökte lugnet och att vara okänd av alla. Jag var nyskild och uppriven, fast besluten att låta det dröja innan jag åter gav mig en ny kvinna i våld.
Anette lyste som en stjärna i min nya klass. Det stod en air av värld omkring henne, hon var förfinad och säker in i minsta detalj fast hon bara var ett barn.
När jag fick veta att hennes mor var ensamstående blev jag nyfiken. Nyfikenhet kostar ingenting. Hurudan var modern till ett sådant barn?
Så här efteråt förstår jag ju att deras grannar noterade mitt första besök. Och de kommande. Men eftersom jag var ny på trakten och inte la märke till så mycket, trodde jag att jag själv var osynlig.
Den lilla familjen bodde i ett radhus inte långt från skolan. Jämfört med min insatslägenhet var deras bostad stor och rent av påkostad. Jämförde man på allvar var det hos dem fattigdomen satt, och inte hos mig, fast jag ännu knappt hade möbler.
Anettes mamma var piggögd och slagfärdig, hon var smart. Vår bekantskap utvecklades till en början bra. Vi hade inte samma smak, än sedan? Vi kunde skratta ihop och det kan vi än.
Men vi hade inte samma intressen. Och när det började krävas att jag skulle uppvakta henne uppstod ett par pinsamma situationer. Hon krävde ett ritualiserat spel, jag ville ha öppenhet. Hon ville plötsligt vara den svaga som jag skulle komma och ta hand om. Jag visste ju att hon var en stark kvinna som själv fått vara mor åt sin före detta man. Så jag tyckte det hela var löjligt. Dessutom hade vi som sagt inte samma intressen. Jag köpte blommor men drog mig sedan artigt tillbaka. Hon blev sårad. Eller var hon mest förvånad?
Vi är fortfarande vänner.
Anette hade oerhört lätt för sig. Och det rörde sig inte bara om ren studiebegåvning. Hon hade en alldeles egen intelligens som gjorde att hon ibland drog de mest häpnadsväckande slutsatser. Jag fann ett stort nöje i att undervisa henne och hon sög åt sig som en svamp. I retur fick jag hennes egna träffsäkra reflektioner. Jag fick lägga band på mig så att de andra barnen inte skulle bli avundsjuka. Men i de timslånga utvecklingssamtalen med mamman gav jag fritt utlopp åt min entusiasm – detta barn var något utöver det vanliga. Mamman blev också mycket glad och vår aldrig påbörjade romans avlöstes som sagt av vänskap.
När Anette lämnade mig och mellanstadiet för att börja på högstadiet hörde jag mig försiktigt för om vilka framtida planer hon kunde tänkas ha.
Hon sa att hon ville bli forskare.
Jag var tvungen att vända mig bort ett ögonblick. Min ringa insats hade således burit frukt.
Jag frågade vad hon ville forska om. Hon hade skjutit i höjden det senaste året, hela hon var som en nästan, nästan utslagen blomma.
Jo, hon ville forska om människors sätt att vara mot varandra och hur det kunde komma sig att killar till exempel brydde sig mer om hur tjejer såg ut än vad dom sa, medan tjejer gärna lyssnade på killarna, i timmar om så krävdes.
Jag fann hennes uppsåt gott och uppmuntrade henne. Allt hon behövde göra var att fortsätta som hittills, då skulle hon få ett bra slutbetyg från högstadiet och sedan kunna söka vilken linje hon ville.
Hennes ansikte var totalt öppet. Det var som själva livet. Ögonen strålade. Hon såg nyfiken och förväntansfull ut. Om framtiden visste hon ingenting men den skrämde henne inte, den fyllde henne tvärtom med glädje, det såg jag.
Jag hade ett par korta förhållanden under åren som följde men det ville sig inte. Jag blev aldrig riktigt kär. Mitt gamla äktenskap låg och värkte som en kroniskt inkapslad infektion. Jag förblev ensam.
Men livet rullade på. Och jag hade ju böckerna – mina bästa vänner! Lärarjobbet är ett krävande men stundtals befriande arbete. Man får tid att läsa, särskilt på loven. Då och då höjde jag blicken ovan bokkanten för att se efter hur sakerna stod till.
Anette gick ut högstadiet med högsta betyg. Som väntat. Jag uppvaktade med blommor och Svensk Ordbok som jag anade att Anette annars aldrig skulle bli ägare till, den kostar ju en del.
Mamman hade ordnat smörgåsbord i radhuset. Hon hade en ny man nu och verkade tillfreds. Jag lät mig väl smaka av de hemlagade rätterna och satt sedan tillbakalutad i skinnsoffan och njöt av att se Anette. Hon hade vuxit till kvinna. Hela hon strålade av ungdom och kraft. Hon skulle gå långt. Det kändes som ett privilegium att ha fått vara hennes lärare.
Senare på natten uppträdde hon å andra sidan enligt uppgift berusad i ortens köpcentrum. Fast det var hon inte ensam om.
Jag hade hjälpt till att välja linje åt henne. När nästan en termin gått gjorde jag mig ärende till radhuset. Anette var inte hemma. Hon var hos sin pojkvän fick jag veta av en lätt disträ moder.
Teven stod på, jag hade kommit mitt i en serie insåg jag och avstod därför från att stiga på.
Jag frågade ändå för formens skull hur det gick för Anette i skolan? Mamman fastslog att det inte var några problem.
En annan sak dristade jag mig också till att fråga: hade Anette fått en ordentlig arbetsplats? Jag visste att det inte fanns ett anständigt skrivbord i hela huset men gott om rysch och pysch och skum belysning.
Mamman förklarade att Anette föredrog att göra sina läxor i vardagsrummet och alltid till musik, hon brukade ligga i soffan.
Jamen skrivuppgifter, matte och så? försökte jag.
Köksbordet, blev svaret. Anette är ju nästan vuxen nu, fastslog mamman, hon brukar plocka ur diskmaskinen och laga familjens middag när hon kommer hem.
Och det fanns minsann annat praktiskt som måste göras också, mamman jobbade ju heltid. Om den nye mannen sa hon ingenting.
Men efter maten, ibland, brukade Anette sitta vid köksbordet. Det var ju bäst ljus där, förklarade mamman med en sekundsnabb huvudvridning mot teve-ljudet.
Jo, jo, tänkte jag och gick därifrån.
Jag stötte på både Anette och hennes mamma lite då och då. De försäkrade varje gång att allt var toppen. Mamman gjorde ingen hemlighet av att studierna nu helt var Anettes sak att sköta. Och undra på det, vem kunde franska? skrattade hon.
Så plötsligt en kväll i slutet av andra årets andra termin ringde mamman och bad mig komma dit.
Bägge satt vid köksbordet. Stämningen var bister. Mamman såg blek och tagen ut när hon berättade för mig att Anettes mattelärare ringt och berättat att Anette skulle bli underkänd i matematik. Mamman hade sedan på eget bevåg kontaktat svenskläraren och fått veta att Anette möjligen skulle kunna kämpa sig till ett godkänt, om hon gjorde sitt yttersta resten av terminen. Franskan hade hon redan hoppat av. Men det hade mamman varit med på, Anette läste ju redan engelska!
Jag blev ursinnig. Mamman såg ut som fallen från skyarna. Skällde jag inte på fel person nu?
Anette satt avstängd och hörde på. När jag frågade vad hon gjort på sin fritid nämnde hon hushållsarbetet men det nappade jag inte på. Då berättade hon att hon förlovat sig med Mats, pojkvännen.
Och? undrade jag.
Jag är ju där såklart, så mycket det går, svarade hon.
Ja det säger jag inget om, flikade mamman in, hon är ju så gott som vuxen. Och jag trodde det gick att lita på henne när det gällde det där med studierna.
När man går på gymnasiet måste man studera kvällar och de flesta helger om man vill få bra betyg, förklarade jag. Detta hade jag strukit under för länge sedan men tydligen hade budskapet inte gått fram. Gymnasiet är en flaskhals, har du bara fixat gymnasiet så är det jobbigaste över hade jag sagt till henne redan när hon gick i nian.
Jag såg men ville inte ta in. Det var så tydligt. Mammans resignerade ja, ja, det ordnar sig nog – som om hon vaknat upp ur en onaturligt ljuv sömn. Anettes lätt grumliga blick med höfterna framkörda och lurarna runt halsen. Nu nådde jag henne inte längre.
Året därpå gick hon ut gymnasiet men knappast med toppbetyg. Jag uppvaktade den här gången med de tio bästa romanerna från den närmaste stadens bokhandel samt en läslampa. Hon skrattade vilt när hon packade upp den. Mamman skrattade, hela sällskapet skrattade. Den där läraren alltså!
Jobb var redan fixat, mamman var nöjd, ja stolt. Här skulle ingen ungdomspraktikplats bli aktuell. Ett riktigt, normalt betalt jobb hade Anette själv sökt och fått bland många andra sökande och kunde jag gissa var? Jo på skolans bespisning.
Så vi skulle nog ses, ha, ha. Hennes Mats la armarna om henne och kysste henne inför alla. Hon hällde upp det hon förmodligen trodde var champagne i hans glas. De tu var redan ett, han hade henne.
Och inte ville han mista henne.
Alla var lyckliga och nöjda, medan jag utgjorde en ganska slät figur.
Hon har jobbat i vår bespisning i tre år nu. I början skrattade och sjöng hon hela tiden.
Nu söker hon allt oftare min blick.
Vår kommunikation är numera utan ord.
Jord.
En blomma behöver inte bara vatten.
Och allt detta skulle jag över huvud taget aldrig ha skrivit ner, om inte dessa tulpaner, dessa vissnade vardagens orkidéer, stått här.
Och dött. På mitt bord.
*