En vaktmästare
Även detta år hade han lyckats ordna en gran till skolgården. Han kände rätt skogsbonde, det var tjänster och gentjänster. Nu stod den där, hög och mörkgrön och doftande. Den vackraste granen i staden, tack vare honom. Han var en tomte, som värnade sin gård.
Han satte i jordfelsbrytaren och slog på strömmen. Eftersläntrande elever stannade upp och kunde inte hindra sina leenden. Barnet i dem segrade när granen så plötsligt lyste upp och tog sig plats och förvandlade skolgården till ett vackert torg.
Han var vaktmästare. Formellt stod han lägst, undantagandes städarna.
I sina egna ögon var han privilegierad. Han arbetade med människor hela dagarna även om han formellt handhade praktiska ting såsom nycklar, sandning och krånglande kopieringsapparater.
Han vistades utomhus när helst han ville. Det fanns alltid något att ta itu med. Det var hans förtjänst att papperskorgarnas antal hade fördubblats. Han tog det som ett fostraransvar att de också användes. Rastvakterna kunde ju inte hinna se allt.
Som han. Som hade ögon i nacken, enligt flera elever.
Men det fanns ingen fiendskap. Han var finkänslig och gjorde aldrig bort någon inför kamraterna. Han var en hustomte, många använde detta ord, med kärlek.
Skolan var hans egentliga hem. Klockan sex låste han upp och ofta var han kvar till sist fast det inte behövdes.
De hade i stort sett varit förskonad från klotter. I den mån det hade förekommit hade han tagit tag i det direkt och snyggat upp så att ingenting hade synts när eleverna anlänt på morgonen. Klottrarna skulle finna sina alster ogjorda.
Det hade lyckats. Skolan var den prydligaste i hela staden. Det behövdes en hängiven vaktis, det var hela saken. Granen var deras stolthet i advent, en del skolor hade inga granar alls. Han trivdes med att ordna så att alla mådde bra.
Denna afton gjorde en lärare honom uppmärksam på att ett klotter hade dykt upp på gymnastiksalens baksida, bakom buskaget. Hon hade upptäckt det när hon rastade hunden.
Samma afton var det borta. I källaren förvarade han färg i väggens nyans, han hade roller och färgtråg. Det tog honom en halvtimme att återställa ordningen.
I sitt stilla sinne undrade han vem av eleverna det kunde vara? En del av klottret satt så högt upp att ett barn inte skulle ha nått upp utan något att stå på.
Således en eller flera drasuter från de högre årskurserna. Vilka kunde han på rak arm inte komma på.
Kunde även vara någon utifrån. Det var faktiskt det mest troliga.
Det fick väl ge sig, utifall att de skulle ha den dåliga smaken att försöka igen. Man fick ha överseende, ungdomen var svårast för den själv. Som vuxna skulle de komma att skämmas över vad de hade gjort.
Sist av alla lämnade han skolan. Efter att först ha sett till att larmet aktiverats samt att de lampor som skulle vara släckta var det, medan granen däremot var tänd.
Rimfrosten hade redan klätt den i silverdräkt. Den glittrade i de många lampornas milda ljus. Granen gjorde all skillnad för den ödsliga skolgården. Skapade stämning och mildhet. Som att skolan var ett hem.
