Glittrande rimfrost i buskar och träd, förkrossande vackert.
Ett snett solljus mitt på dagen. Sedan skymning och mörker innan jag ens har hunnit iväg från mitt arbete.
Mörkret är relativt. Staden är lysande festklädd i väntan på vinterns stora högtid. Samhället motar mörkret med glitter och stjärnor. Snön låter vänta på sig.
Jag flyter med i denna ljusfest.
Jag älskar det vackra och jag vill se mer.
Mörkret i mitt hjärta längtar efter upptinande kärlek och skönhet bortom allt.
En konstnär
Någon har slagit fast att det som kännetecknar en riktig man är att denne kan kontrollera sin aggressivitet och sin sexualitet.
Jag håller med. Och jag kan det, jag kan kontrollera mig. All den vrede jag skulle kunnat känt kanaliserade jag i hårda studier på KTH. Jag är nu utexaminerad civilingenjör i industriell ekonomi. Jag ska kunna allt. Samt även kunna omsätta detta i handfast praktik.
Chans till bevis kom när jag redan före examen blev handplockad och erbjuden anställning som strategikonsult med en ingångslön på fyrtio tusen. Trots att jag knappt var torr bakom öronen, som min för en gångs skull nådigt intresserade far uttryckte saken. Alla i min kurs fick jobb direkt, vi var mer eftertraktade än läkare.
Jag skulle ha kvävts för länge sedan, alla dessa förväntningar, konventioner, släkttraditioner. Men det har funnits frihetskilar in i mitt liv.
Som tonåring var jag en formidabel hackare. Efter några år blev dock även detta till sist för konventionellt och ointressant.
Men det fanns annat.
Jag behöver bara gå ut genom dörren så dundrar diktaturen emot mig – de offentliga rummets förfulning, de köpta reklamplatserna som besudlar verkligheten och våldförde sig på mitt seende och min unga själ.
Jag valde inte Konstfack, pappa. Jag valde KTH. Som jag hade lovat. Så som du en gång gjorde – den enda karriär du ansåg värd respekt.
Min estetiska känslighet fick jag inte från dig. Den känner du inte. Du kan inte ens klä en julgran, vi fick alltid klä om den i smyg, och du märkte aldrig förändringen. Ändå dömande och kränkande. Jag är snart ikapp dig pappa.
Min tag är flerdimensionell och påkostad.
Den tar tid. Den förutsätter att jag aldrig åker fast.
Det gör jag inte. Jag opererar ensam. Jag rör mig över hela staden, diskret och snabbt på min ultralätta cykel i kolfiber och lättmetall. Ljudlöst tar jag mig fram.
En vacker dag gör jag slag i saken och avslöjar allt vid en släktmiddag. En dag när jag nått min topposition, och således inte kan skällas för slyngel. Jag vill se dig tappa hakan pappa. Jag vill bevittna hur du inte längre kan avfärda mig med en överlägsen gest. En dag ska vår kamp nå vägs ände pappa.
Men det är inte min drivkraft. Min drivkraft är det estetiska.
Det ser du inte ens.
Det finns buskar och träd, en dunge, på en strategisk plats. Den ska snart sågas ner. Jag vet det tack vare den interna information jag automatiskt blir delgiven när mitt företag får uppdrag från kommunen.
Den dag dungen sågas ner ska jag fira. Likt en ridå som dras åt sidan ska världen då bevittna stor konst på en oansenlig betongvägg. Det enda det här samhället gör med de trista ytorna är att sälja reklamplatser för braskande budskap om tevespel, godis och smink. Jag ska försköna tillvaron för medborgarna. Jag bjuder den svenska staden en muralmålning av aldrig skådat slag. Den kommer att sparas och bevaras, på grund av originalitet och verkshöjd. Vår svenska vintersaga på en mur, helt gratis.
Jag har färgburkar i många nyanser. Jag packar dem i frysväskor för det motsatta, att de inte ska frysa, när jag i anonymiteten arbetar för allmännyttan.
Nu sätter jag igång.
