4.
Det lyser också i de andra stugornas fönster. Folk är vakna i varje gård fast klockan bara är två.
Det är kallt. Man har klätt på sig allt vad man har. Mamma har lindat en stor sjal runt Karin, hennes armar står rakt ut. Sockorna räcker dock bara upp till knäna, resten av benet är bart. Men kjolen är lång och varm och näversulorna och snösockornas tjocka damasker gör att flickan inte klagar. Det är bara när hon har ramlat och snö har kommit upp under kjolen som hon har gråtit någon gång. Det är svårt att pulsa, flickor är i underläge när det gäller lek i snö.
De följer slädspåret nere på älven, det sträcker sig hela vägen ner till kyrkan.
Pappa klappar dem titt som tätt på axlarna, han är glad. Han skyller på att han vill klappa värme i dem. Han är glad i sina barn och detta är svårt att dölja.
Han berättar för dem om det helvetes väsen som det blev på tinget för några år sedan om just denna vinterväg.
Självklart ska slädvägen gå på den tillfrusna och släta älven. Men den rent ut sagt förbannade länsmanskraken blev sur för att det hade råkat vara lite blött. Så han gick till tings och hoppades kunna tvinga sockenmännen att istället ta upp vägen på land, tvärs genom byarna! Det var ju sanslöst. För vart skulle snön då ta vägen? Bygatorna var ju stängda på bägge sidor med gärdsgårdar och dessutom drev snön upp emot dessa så fort det blåste så att de blev till ointagliga snömurar. Men länsmannen ville inte ge sig.
Sockenmännen förklarade, att det var ett olycksfall den där gången när vintervägen hade vattnat. Men de hade lärt sig av misstaget, det skulle inte hända igen. De grundade numera vägen, vattnade och lät det frysa. Sedan byggde de på vartefter med snö emellan så att vägen vad det led höll samma nivå som det omkringliggande snötäcket. Och då var det omöjligt att vatten skulle kunna tränga upp, hur tungt än snötäcket tryckte ner isen och hur mycket vatten som än pressades fram av fullastade åkor. Nej det var vansinne att kräva plogning på land, det skulle krävas handskottning isåfall hela vägen, i flera mil, på grund av kräsna resenärer. För tänk bara hästarna! Som om det inte vore nog tungt med plogen av kärnträ och med stenar som tyngder, inte precis lättsläpad. Att dessutom dra den emellan ointagliga borgar av snöpackade gärdsgårdar vore rena djurplågeriet.
Sockenmännen följde gärna lagen så länge den var vettig. De tänkte fortsätta att preparera slädvägen utefter älven från december och så länge den kunde bära, gärna in i andra hälften av april och ända in i maj ifall det skulle bli som under vintern sextiosju.
Vilket väsen och ståhej det hade varit, överklaganden och hårda ord och rent av skrik och skrän, men sockenmännen gav sig inte. Och i hovrätten fick dom rätt.
Medan pappa har berättat har de traskat på en bra bit. Snön är hård och slät, det är så lätt att gå. Hulda tänker att det hade varit ännu lättare med skidor men de har bara två par i gården, tre av dem skulle isåfall ha blivit utan. Dessutom färdas man till fots till kyrkan, det är så man gör. Man går som en pilgrim och man åker inte skidor. Man skuddar stoftet, det ska inte vara för lättvindigt att närma sig Guds heliga hus.
När de har kommit en bit ännu längre söderöver tvingas de kliva ut i den djupa snön för nu kommer skjutsarna, den ena efter den andra, travande hästar med fyllda åkor under vars fällar folket ligger nerpackade.
Några hästar har skaller kring sina halsar. Ljudet klingar högtidligt och festligt och ännu festligare är de skjutsar som därtill har bloss på sina åkor. Själva åkorna är flätade som jättelika korgar. Farten är hög och gnistorna från blossen följer de bortfarande likt långa brinnande svansar.
Skallrens ljud förändras, dämpas, till sist är skjutsarna bara en svart massa långt där framme.
Sikten är god. Stjärnor och en liten månskära skänker snön det ljus den behöver för att som från rampen belysa alltfler människor som går, eller som åker släde, mot kyrkan.
Precis när ljusen syns uppe i tornet, som en jättelik lykta, börjar första ringningen.
En rysning genomfar dem, detta mäktiga, detta heliga. De stretar sig uppför åstädjan och kommer upp på skottad och slät mark. Utanför muren står hästar övertäckta med gamla täcken och fällar och med hötussar framlagd framför sina infrostade mular.
De träder in genom kyrkporten. Kölden bolmar kring dem i vapenhuset. Sedan är de äntligen inne i själva kyrkan! Den är upplyst av ofattbart många ljus, hela ljuskronor från taket, det gnistrar och glimmar överallt och det doftar starkt från ett tjockt lager hackat granris på golvet. Deras hjärtan sväller av spänning och förväntan. Pappas tar av sig mössan och knuffar till sönerna. De förstår, huvuden blottas. All trötthet är borta. Julottan är ett äventyr, fast det är kanske är hädiskt att tänka på det sättet.
*
fortsättning följer
