Anförande vid Varvshistoriska föreningens årsmöte 2018:
Svetsloppor och fartygsskrov
DEN VIKTIGA BERÄTTELSEN OM VARVEN
Det är en ära att få framträda här på Varvshistoriska föreningens årsmöte år 2018.
Jag är en före detta varvsarbetare som numera är författare. Jag var svetsare i tio år och efter det har jag varit heltidsförfattare i trettiofem år. Jag har pressats över osynliga barriärer och min identitet är numera författarens. På den tiden var min svetsaridentitet lika stark.
Jag ska prata om varvens berättelse i allmänhet och mina egna varvsberättelser i synnerhet. Efteråt finns det kanske lite utrymme för diskussion och frågor?
Jag har skrivit åtminstone tre romaner som direkt kan kopplas till min tid på varv nämligen Hjärtstocken från 1979, Samnanger från 1983 och Facklorna som kom ut 1985.
Dessutom skrev jag 1987 en pjäs kallad Vi lever vi lever vilken i konkurrens med 123 andra pjäser vann en av Kulturrådet och Friaproteatern utlyst tävling om ”bästa pjäs med motiv från arbetslivet.” Pjäsen utspelar sig bland annat i dubbla botten på en reparent.
Jag har även skrivit dikter och noveller med motiv från varven och medverkar även i boken Kvinna på varvet som Varvshistoriska Föreningen i Göteborg tillsammans med Metall gav ut 2005. En essä kallad Kvinna på varv – humor och konflikter finns nu senast publicerad i tidskriften Varv. Den har tidigare varit publicerad i Tidskriften Arbetarhistoria 2000, en antologi av Föreningen Arbetarskrivare 2003, samt i Varvsliv, Sjöhistorisk årsbok 2004 – 2005.
Därför står jag här!
Som de flesta av er vet utgjorde dubbla botten en av de otrevligaste arbetsplatserna på varvet. Stor som fotbollsplaner till ytan var det ändå så lågt i tak i dubbla botten att man hela tiden slog i hjälmen. Och det var väl okej. Men man slog även i skenbenen i spanten och det kändes inte okej. Alla svor. Om svetsutsugen inte fungerade var det rökigt, därtill dålig belysning, kablar och skrot överallt. Kanske blött också och kallt om det var vinter, på sommaren stekhett.
Dubbla botten var inget semesterhem. Men även jobben därnere, bortom sol och måne, måste göras. Här kommer en dikt som heter:
I TANKFARTYGETS DUBBLA BOTTEN
Nere i dubbla botten
jämför vi oss med varann
i våra egna rum
jämför vi
promillen av frihet.
Vi jämför inte äpplen med bananer
vi vet vad som gäller och vad som fordras
för intjänandet av medel till liv
vi lever därute
när jobbet är över.
…
Visst är vi fria
jämfört med linen på Volvo
författarens frihet, vad vet vi om den?
Visst är vårt jobb intressant
annat än trappstädning måndag till fredag
forskarens kneg har vi aldrig känt på.
Och nog är det omväxlande med olika fogar
vi jämför ånyo med alla på Volvo,
radioreportrar känner vi inga.
Kvalificerat är det även
mer kvalificerat än att sitta i kassan
en läkare jämför man sig ej gärna med.
…
Så inte jämför vi gurkor och korvar
i dubbla botten där vi har våra hem.
Om alla de andra vet vi så lite
ingen av oss umgås med dem
Lika bra det var sak på sin plats
sleven i grytan och sotet därunder
vi känner ej avund vi känner ej något
– Australien har vi inte heller besökt!
Vi är realister
jämför oss
med varann.
…
I kulturdepartementets instruktion till Statens maritima museer står följande: ” Statens maritima museer har till uppgift att bevara, utveckla samt bygga upp kunskaperna om det maritima och transporthistoriska kulturarvet. Myndigheten verkar för att dess verksamhet ska vara en angelägenhet för alla människor i samhället. ”
Vi talar om Statens maritima museer med mer än hundra anställda och ännu fler engagerade.
Och varven om något måste väl ändå anses ingå i Sveriges maritima historia.
Där korsas våra vägar. Ty museernas yttersta uppgift är att berätta, och helst så att så många som möjligt förstår.
För att man ska kunna berätta måste man vara engagerad.
Det är detta allt berättande handlar om: patos och en tydlig och klar röst!
Vad är en varvsberättelse? Är det arbetarnas historia? Är det tjänstemännens? Är det berättelserna om produktionsbragderna, alla dessa sanslösa rekord? Är det redarnas berättelse, ägandet och allt som följde med detta?
Vad är en varvshistoria? Hur lyder berättelsen om den stora svenska varvsepoken?
Om man dessutom berättar med hjälp av offentliga medel, hur beter man sig då? Måste berättelsen göras om efter varje mandatperiod för att passa den rådande politiska smaken? Arbetarna eller tjänstemännen? Skroven eller varvsägarna?
Vad är en sann berättelse?
För man ska väl vara sann? Man ska väl vara objektiv? Ärlighet varar längst och är det någonting som aldrig ljuger så är det hårdfakta. Det vill säga siffror och statistik. För att rätt berätta om varven: låt oss förhålla oss neutrala och endast rapa upp summor och antal!
Eller också. Kan just detta sätt vara en utmärkt metod att fördunkla och förta intresset för vår maritima industrihistoria. Med tillräckligt många siffror blir materialet så tungt och så tråkigt att ingen orkar. Då rör det sig inte längre om en berättelse, då handlar det istället om en så kallad död hund som ingen vill komma i närheten av.
Varvsepoken liknar berättelsen om ett människoliv. När man nått en mogen ålder och vet att det inte är långt kvar ser man sig om och kan inte fatta att allt detta har hänt en. Så oförutsägbart och vilka underliga vägar livet kan ta! Ingenting av allt detta visste man när man en gång startade ut som ung. Livet liksom bara blev. Ändå sker sällan något en slump. Om man ska vara ärlig mot sig själv, så måste man ta på sig ett eget ansvar för en rad val som man har tagit under resans och livets gång. Man kom till olika vägskäl. Jag valde till exempel att flytta till Göteborg.
Efter några år tro man sig vara vuxen. Då står man åter inför något besvärligt. I vilken riktning finns en lösning? Jag valde att gå till Arbetsförmedlingen. Och just då var det en skriande brist på svetsare på varven. Därför står jag här.
Sedan fick jag vara med om dom sista hektiska åren innan varvskrisen slog till. Jag befann mig på en gigantisk arbetsplats, mitt i en spännande och omvälvande berättelse. När krisen kom blev denna berättelse livsavgörande får många människor!
Jag visste inte om hur stort detta var, förrän efteråt. Det fanns berättarbegåvningar på varven, lysande ståupare och estradörer. Konsten skapades i ögonblicket med en handfull åhörare. Sedan var den benådade stunden över.
Jag däremot skrev. Därför står jag här.
Mitt liv är nästan ingenting jämfört med varvens liv. Beroende på vad man avser med en start, en födelse så kan man säga att dom moderna varvens jätteliv varade i över hundra år. Jag hade förmånen att få uppleva dom sista fantastiska åren när livserfarenheten och varvens hela potential kunde samspela för att leverera de vackraste, eller i varje fall de mest sjövärdiga och effektiva, fartygen som hade skådats.
Och sedan var det slut.
Så abrupt. Nästan som när man blåser ut ett ljus. Som när någon dör. Det gick så snabbt att det var svårt att fatta. Nu var väl ändå domedagen kommen?
När jag efter ett tag återkom till Arendal var den magnifika byggdockan fylld med storsten. Detta kunde väl aldrig gå bra.
Nästa gång jag kom var dockan helt borta, liksom kranar, liksom grindar, jiggar, hela plåtgården försvunnen.
Men hallarna stod kvar, skrovhallen och min gamla arbetsplats svetsverkstaden fanns där än.
Och därinnanför: spirade liv! Något nytt var på gång. Livet fortsatte. Små firmor hade flyttat in och det var en ganska tät biltrafik på det tidigare varvsområdet som nu hade öppnat upp, portar och staket var borta.
En firma i Mölndal sökte arton svetsare. Dom hade svårt att få tag i folk! Svetsarna hade sugits upp, fått andra jobb, tagit ut ny riktning i livet, gett sig iväg till offshoreindustrin i Norge. Ingen katastrof eller domedag så långt ögat såg.
Slutsatsen blev att historien vare sig börjar eller slutar med oss och den vare sig börjar eller slutar med varven heller. När sista stenen lades på Keopspyramiden var i varje fall detta ofattbart stora projekt klart, det står där än. Men varven, som på sätt och vis var ett nära på lika gigantiskt projekt, klappade igen. Storsten i byggdockan. Ingen Keopspyramid här inte. Hela norra älvstranden totalt förändrad. Mina barn förstår inte vad jag pratar om när jag försöker beskriva. Det är som en saga att svetslågorna glimmade och släggslagen dånade över hela staden och dessförinnan nithamrarna. Att reparenter exploderade och folk dog, Samnanger som låg vid kaj på Eriksberg krävde tio mans liv en förfärlig majdag 1971. Allt är redan nästan som glömt. Ådalens stupade offer kommer man ihåg, Samnanger – vad var det? Göteborg var i krig denna dag, ambulanserna tjöt och kvinnor stod gråtande vid varvsporten.
Nästan ingen minns mera.
Keopspyramiden finns kvar, solid i sin berättelse. Ingen tvekan där, detta hände verkligen i Nilens floddal för mer än fyratusen år sedan.
Än så länge finns också varven kvar. Eftersom vi finns kvar. Varven går för fullt, andas, dundrar och lever i våra hjärtan, vi som är samlade här. Liksom i många andra hjärtan än. Visserligen lägger den allt längre sträckan av tid ett allt tätare och glänsande skimmer över det som var. Så att dom varv som sprakar och slamrar inom oss, faktiskt inte är samma varv som vi en gång traskade omkring på. Den där rosa infärgningen förvränger perspektiven, man kan inte lita på bilden, man kan inte lita på någonting, på sitt eget minne, inte lita på sig själv.
Vad värre är. Även om man har svårt att tro det. Så är det faktiskt så. Att även vi ska klappa igen. Varenda en. Ingen kommer att finnas kvar, annat än som en berättelse som våra barn och barnbarn förmedlar, så länge dom finns kvar. Sedan, är vi ohjälpligt borta.
Och när vi är borta, kommer också varven att vara borta. Varvens arbetare och tjänstemän, fackliga företrädare, chefer, kontorsflickor, gjutare, provkörare, ställningsbyggare, svetsare, plåtslagare, elektriker, truckförare – alla borta.
Då finns inte det livet och dess erfarenheter mer. Hur man gjorde, egentligen. Hur det kändes, egentligen. Dom där smarta handgreppen – allting borta. Några papper, inte så få fotografier och en del verktyg och annat, kommer naturligtvis att finnas kvar. Men själva berättelsen. Den dör med oss.
Om vi inte gör något mina herrar. Och mina damer.
Det är bråttom. Det förstår folk. Det är bara vi som ännu lever som kan sjunga just den här melodin, det är bara vi som vet hur det ska låta och framförallt är vi dom enda som ännu vet hur det lät. På ett ungefär. Vi har som sagt redan glömt, och det vi kommer ihåg är romantiserat. Men lika lite som vi kan återskapa vikingatidens musik, kan våra barnbarn gissa å våra vägnar. I bästa fall erinrar dom sig något vi sa. Och missuppfattar. Dom berättar fel i vår heliga berättelse! Då kommer vi att rotera i våra gravar, utan att kunna göra det minsta åt eländet. I värsta fall skiter dom i det helt och hållet. Vi är verkligen glömda, som om vi aldrig har funnits. Att spöka hjälper inte. Ingen ser oss, ingen lyssnar. Den dagen är allt för sent.
Men spelar det någon roll? Varför ska vi berätta om allt det där?
Om detta har jag en teori. Nämligen den att tiden, och historien, inte alls är en linje. Utan en lök. Att mänskligheten växer utåt, lager på lager. Vi har haft den ofattbara nåden att för tillfället hamna överst. Under oss kämpar arméer av halvsvältande fattigbönder och arbetare, och det är inte alls länge sedan. Min far bodde i fjöskammaren, bara en tunn brädvägg skiljde honom från korna. Han var med om elektrifieringen av Malung. När han gifte sig med mamma trodde dom att Hitler skulle vinna kriget och invadera Sverige, dom var livrädda. Historien ligger ofattbart nära.
Och här kommer min enkla poäng: om vi inte berättar, har tillvaron ingen bas och ingen grund. Då fladdrar lätta lökskal iväg med vinden. Våra barn blir inte bara alienerade. De blir aliens, utomjordingar. Historien är i så fall ingenting.
Man kan låtsas att den inte finns. Att varven aldrig har funnits. Eller att dom var försumbara, något litet pjoller bara som någon hittade på.
Men vi vet ju att hela livet utspelade sig innanför grindarna och att någonting viktigt, ja avgörande, hände i vår folksjäl under de där gigantiska industriella åren, plåten, malmen, järnvägarna, hamnarna, hur allt hörde samman och förde oss fram till där vi befinner oss idag. Våra allt större fartyg förde oss ut i ur våra trånga fjösstugor och in i världen.
Jag skrev min första varvsroman inifrån Arendalsvarvet den dag jag förstod att allt verkligen skulle ta slut. Först trodde jag inte på ryktena, detta kunde inte vara möjligt? Arendal var ju Europas modernaste skeppsvarv! Man byggde inte på stapel utan enligt ett modernt löpandebandsystem med plåtgården längst bort, sedan kom flakverkstan, svetsverkstan, skrovhallen, byggdockan, utrustningskajen. Allt var smart uttänkt i detalj, varvet invigdes så sent som 1963.
Men nu skulle det inte finnas mer. Varför hade vi då äntligen fått en godtagbar skyddsutrustning, varför hade verktygen äntligen börjat ligga rätt i handen, varför hade arbetarna till sist fått såväl fungerade sjukvård som tandvård på själva varvsområdet. Ifall allt skulle tas ifrån oss?
Det är viktigt att berätta om säkerheten, den som inte fanns men som sakta erövrades i facklig kamp, även den.
1979 kom romanen Hjärtstocken ut. Jag skrev den eftersom ingen annan skrev.
Att skriva en bok var överraskande lätt. Eller också var allt ett misstag? Alltnog, ingen hindrade mig att skriva romanen Hjärtstocken som först bestod av lösa anteckningar, hågkomster och funderingar, rena konfettin i overallens fickor.
Jag ville komma ihåg hur allt var. Jag insåg redan då, att minnet är kort, att allt en dag ska tas ifrån oss. Jag visste också att skönlitteraturen är den unika form som kan rymma allt; stämningar, händelser, inre tankar, yttre dramatik, historien, konflikter, allt kan samsas i en roman. Jag skrev för att minnas hur det var, för att kunna berätta för mina barn, för att jag ville ha detta universum kvar.
I romanen Hjärtstocken är vi med om skyddsarbetet, svetsarnas kamp för fungerande rökutsug, kampen mot knarren, tryckluftsmejseln, som förstörde våra händer, kampen för de lätta kablarna vi redan hade börjat få. Många segrar var redan uppnådda. Romanen utspelar sig före mobiltelefonernas tid, så en kamp handlade om att ha tillgång till fungerande telefoner, att kunna ringa på den obetalda middagsrasten.
Ju längre bort den där tiden kommer, desto större är som sagt risken för romantisering. Jag tvingar mig att minnas skräcken för framtiden, oberoende av om varvet skulle bli kvar eller inte. Ingen svetsare gick i pension. Så dags gick man med kvasten, utsliten och tacksam att man fick gå kvar. Jag tänkte att jag skulle försöka bli svetsinstruktör eller yrkeslärare. Jag hade redan värk mellan skulderbladen. Även utan varvskris hade jag varit orolig.
Varvsnedläggningen blev paradoxalt nog ett lyft, och inte bara för mig skulle det visa sig. Jag fick en AMU-utbildning och förkovrade mig till licenssvetsare, efter fem år på Arendalsvarvet. Därmed kunde jag konsolidera ställningarna och fortsätta fem år till, på en liten produktionsavdelning på Lindholmens före detta varv, och slutligen under en kortare period arbeta som rörsvetsare på Calor Celsius i Karlstad.
På Calor Celsius hade dom aldrig haft kvinnor tidigare. Första dagen var dom påtagligt nervösa. Var och en kom dom förstulet fram och varnade mig försiktigt att den och den kanske kunde råka vara lite rå och vulgär, men jag skulle inte ta illa upp, för se han hade inte vett på bättre. Jag väntade spänt hela dagen på att få höra någon riktigt skandalös slipprighet, men det enda som hände var en blyg förfrågan ifall jag ville vara med och spela vändåtta?
Gubbarna på Calor Celsius hade blessyrer och ärr överallt och förmannen själv såg ut att ha haft hela skallen kluven, han saknade dessutom ett par fingrar. Jag tänkte att alla dessa skador naturligtvis var orsakade av den hårda produktionen, en balk i en travers som kommit i gungning, en slipskiva som släppt och farit iväg, en centerpress utan automatstopp, en plåtsax som hade löpt amok.
Sanningen var entydigare. Alla hade ådragit sig sina blessyrer under vilda rallyturer i de värmländska skogarna.
Utom Viktorsson, som enligt uppgift under en rast hade somnat med huvudet i handen och därvid råkat tappa detsamma rätt ner i bordskanten!
Hjärtstocken berättar om ett varv som ännu lever. Precis som i det enskilda mänskliga livet vet varvet inte om sin egen lycka. Det är först efteråt man kommer ihåg att man var just lycklig, att dom problem man hade vid den tiden var fjuttiga. Då, före katastrofen, före dödsfallet, före skilsmässan.
I Hjärtstocken har varvet fullt upp med sina egna vardagsproblem. Det vet inte om att det ska läggas ner. Det hör väl något ibland men tror inte att det kan vara sant, detta moderna skeppsvarv, nygift och med flera barn på gång, ofantliga oljetankers och senare jackupriggar till oljefälten. Varvet var oövervinneligt! Den festliga fredagsstämningen när varvet faktiskt stänger, men bara för helgen. Hur bullret lägger sig alltmer, svetsaggregaten stängs av, traverserna stannar, släggorna läggs ner vid sidan om plåtarna.
Och plötsligt kan man höra mänskliga röster. En och annan skriker fortfarande med hörselkåporna ännu nerdragna. Det är fredag. Grabbar spelar freesby med snusdoselock, i kön till stämpelklockan skojas det och gnabbas. Det är en lycklig tid. Tids nog kommer måndagen, och då börjar allt på nytt.
Om man jämför med dagens sextrakasserier, åtminstone som dom framstår i media och #metoo, så var det verkligen mycket bättre förr. Till och med diverse lättklädda pappersdamer kunde tacklas med relativt gott humör.
Den sammanfattande bedömningen från oss kvinnor på varven är att kamratskapet var gott. Vi välkomnades och blev väl behandlade. Männen ville själva skärpa till sig, torka bort hundraelvorna från hakorna, hyfsa språket, inte lägga brakare, kort sagt bete sig civiliserat även på jobbet. Kvinnorna förde in en frisk fläkt och även om vi var lite spaka i början så tuffade vi snart till oss. Vårt så kallade tunga jobb som svetsare – som egentligen inte alls var så tungt även om miljön var tung, däremot förslitande på sikt – gav oss ökat självförtroende. Vi var stormsvalor. Barnomsorgen var ännu inte utbyggd. Vård av sjukt barn hade nyss sjösatts men endast tio dagar per år. Dom varvsarbetande mammorna, svetsare och traversförare, hade det tufft. Men dom gladde sig ändå åt att tjäna som en karl. Och dom hittade också ibland en karl, för eget bruk, i det rika utbudet.
Kärlek på varv, den fanns, och den var vacker! Jag hittade själv min man bland järnskrot och plåtar och det äktenskapet rostade så obetydligt att spant och kofferdammar faktiskt håller än.
Berättelsen om varven måste bli som ett fartyg, ett flytetyg, avgränsad, definierad och suverän!
Och den berättelsen ska sedan färdas över tidens hav.
Människolivet är så kort. Berättelser däremot, kan bli oerhört gamla, bli legender och till sist nästan som sagor. När allt är glömt, och alla är döda, finns ändå berättelserna kvar, ifall dom från början berättades väl.
I vår moderna snabba överstimulerade värld är det viktigt att just varvens berättelse tillåts sticka ut och ta plats. Så är det inte än, men så måste det bli.
Varvet säger till exempel: alltför länge har jag låtit de starkaste, som inte vill mig väl – teckna mitt porträtt och min historia. Det var tungt att vara så ful och så dum. Nu tar jag mig rätten att teckna mitt porträtt själv, med hjälp av en speglande reflekterande omvärld, folk som ännu lever och som var med. Folk som kan sätta samman skärvorna och fragmenten och blåsa ande i mig igen, så att kommande och nuvarande släkten kan se mig, kan ta in min storhet och allt vad jag gjorde och stod för. Att jag verkligen var Göteborgs keopspyramid.
Historien ligger ofattbart nära.
Hur förmedlas den viktiga industrihistoriska berättelsen om varven? Hur får man denna kör av olika röster att sjunga samma oratorium? Hur låter ett varvsoratorium, i text, i bild, i hologram och film, i ljud och ljus och datoranimationer? Hur blir berättelsen så spännande och levande och stark och sann att den förmår konkurrera med Netflix. Därtill mota nostalgi. Förmår göra unga människor intresserade så att de i sin tur vill bära arvet vidare?
Kanske skulle en filmmakare eller en teaterregissör hålla i taktpinnen? Rädslan är kreativitetens död. Hur skulle den seriösa lekfullhet kunna frammanas hos uppdragstagarna om man rent hypotetiskt finge fram dom medel som krävs för att föreviga varvsepoken?
Dom viktigaste delarna av en sådan berättelse är ännu oskrivna, odokumenterade, dom finns inom oss som ännu lever, till exempel vi som befinner oss i det här rummet.
Men snart kan det vara för sent.
Finns det ännu folk med fot och hjärta kvar i varvsslaggen, som har kompetensen att ställa samman och berätta? Sanningen, så spännande och stark som den var.
Morgondagen kommer inte att kunna leva sig in i slitet på varven. Morgondagen kommer heller inte att få uppleva den dagliga fysiska närheten till så många människor, ständiga spännande möten som satte färg på tillvaron. Osannolika levnadshistorier, fantastiska produktionsbragder, otäcka olyckor, dagliga ståup-föreställningar i humorns högre skola innan genren ens hade uppfunnits. Man har inte roligare än man gör sig, och om arbetsmiljön är tuff, desto viktigare att odla det goda humöret. Kamratskapet och humorn var en travers till, som tuffade och lyfte, när allt annat var för tungt. Allt var grått och överdraget av slipdamm. Som solar lyste och glimmade arbetskamraternas leenden.
Jag vet så väl att jag drömmer, att det sannolikt är orealistiskt att ens tänka sig ett varvsmuseum. Det borde ju ha grundats för länge sedan!
Ett varvs- och industrihistoriskt center då? På gamla götaverkenområdet, ett arbetets slott. Om man ser Frihamnen uppifrån är den en krona. Eller en utsträckt näve, som har blivit av med ett finger i det hårda knoget på Götaverken och som sträcker sig efter sin tappade keps, sin identitet och sin historia.
Livet är inte bara bostäder och västlänken. Folk behöver samlas och vara med om något, vi vill minnas, och kanske få oss ett gott skratt.
Göteborgsarvet eller Tidevarvet eller Varvet eller Arvet ska vara unikt, ska överglänsa med sin interaktivitet, sina spännande och färgsprakande berättelser, sin dramatik, sin humor, sin stora och häftiga fresk över en epok som inte längre är men som under mer än hundra år formade stadens liv.
Denna viktiga epok kan inte ha funnits förgäves, och nu syftar jag inte bara på varven utan hela den industriella utvecklingen i staden; Volvo, SKF, Stena, Hamnen, tidigare textilindustrin och så vidare och nu spjutspetsteknologi. Arbetet är vår stora berättelse här i staden.
Svårighetsgraden att skapa detta center är gigantisk. Men tänk på de eldsjälar som en gång trodde att ett plockepinn uppfiskat ur Stockholms ström skulle kunna bli något. Nu är Vasamuseet huvudstadens stolthet och en viktig del av varumärket Stockholm.
Framtiden kommer att vara tacksam för vad vi gjorde. Om vi gör detta rätt. Lesjöfors har ett industrimuseum, Norrköping, Gnosjö, Garphyttan, de flesta industristäder har ett eget industrimuseum.
Nordens största industristad däremot…
Tack för mig!
*
