En kamp
Det är helt osannolikt det jag upptäcker när jag återvänder andra kvällen, kylväskan full med burkar, luvan på huvudet färdig att dra ner över ansiktet och därunder min lätta pannlampa Cobra så att jag i korta ryck kan få en överblick som vore det mitt på dagen. Däremellan nöjer jag mig med ljuset från gatlyktorna. Buskaget skuggar men jag är van. Mitt nattseende är perfekt. Jag är sparsam med pannlampan. Jag kan alla knep.
Men när jag nu återvänder. För att fortsätta där jag slutade. Det var ett styvt jobb att skissa upp det megastora motivet första natten.
Så är allt borta!
En hel natts arbete åt skogen.
Den aptrista färgen har redan hunnit torka, den är heltäckande. Någon har saboterat mitt verk.
Jag jobbar i raseri.
Och i glädje. En natt är ingen natt, jag jobbar ifatt. Jag skissar åter upp hela verket och gör denna natt mer, fyller i och färglägger. Sverige, ode till det kalla landet i norr, vår häftiga vintersaga i ett jättelikt konstnärligt grepp.
Det måste vara någon vaktmästare på skolan. Förhoppningsvis för lat för att orka komma tillbaka. Han vet att sådana som jag fullföljer det vi har föresatt oss. Det här kriget vinner han inte. Jag hatar alla nollor som tar sig rätten att bestämma över sådant de inte begriper sig på.
Mitt uppdrag på jobbet är fritt. Det är resultatet som räknas, och när jag säger att jag arbetar hemifrån är detta okej.
Den närmaste tiden är vikt åt konstnärlig utsmyckning av vårt offentliga hem. Helt gratis. Sådan är jag. Sover. Arbetar. Och arbetar sedan ideellt utan minsta chans till cred.
Ger mig åter iväg sent på kvällen mot min nattliga bestämmelse.
Men..?!
Den jäveln! Han har varit här igen!
Sammanbitet återställer jag skadan.
Jag är så förbannad att inte ens tankarna på henne riktigt kan skingra känslan av förödmjukelse. Jag tänker att jag i sanning befinner mig i strid med betonggrisar och nya förfulande reklamtavlor. Ställda mot en vacker muralmålning av vår kalla tillvaro och vårt varma liv under snön. Signerad med min tredimensionella tag från Sydamerika. Motgift mot den fördummande åsiktsfascismen.
Jag håller på ända till morgonen, till strax före sex. Jag tänker att min målning borde röra en sten. Han måste väl kunna se! Han är väl ändå inte blind, han måste kunna inse vilket arbete som är nerlagt under en enda natt. Det konstnärliga uttrycket måste väl nå även honom!
Innan jag lägger mig till morgontevens pladder loggar jag in och tar reda på vem det kan vara.
Det finns bara en vaktis på den där skolan.
Jag vet därmed vad han heter, och var han bor ifall han fortsätter.
Det orkar han inte. Vad ska det tjäna till, han får ingen cred. Ingen ser väggen. Han vet sannolikt inte om att växtligheten ska mejas ner.
Och väggen därmed en dag bli synlig.
