6.
När de kommer ut har det börjat ljusna. Hästarna gnäggar vid åsynen av människorna som lämnar helgedomen, de känner på sig att de åter ska få trava, denna gång hem till det egna stallet.
Pappa hälsar på flera. Glada utrop, skämt och efterlängtade återseenden.
Tydligen speciellt en, kamraten Per från Vallerås som pappa går inpå och pratar med så att Hulda inte kan höra.
Är det meningen? Inte har väl pappa några hemligheter?
Sedan halvspringer han med dem nerför åstädjan till slädvägen på älven och de börjar gå hemåt, norrut mot Fors.
Snart är det åter fara å färde, de måste stanna och kliva ut i snödrivorna. Ty skjutsarna har bråttom hem, det blir kappkörning. En del hinner nästan inte hoppa upp i åkan innan det bär iväg. Längre uppåt älven syns det hur den första skjutsen redan kommer att bli omkörd trots att snön är lös vid sidan om. Det sker mest på lek och för att skapa en anledning till att snabbt komma hem och för att hästarna ska bli varma efter sin långa väntan utomhus, endast några få kan låna stall i kyrkans närhet.
Men lite finns det ännu kvar av skrock. Att den som först kommer hem efter julottan, också är den som först får sin skörd bärgad sommaren efter.
Man kan ju aldrig riktigt veta. Bäst att ha försänkningar på bägge ställena, hos prästen och i förfädernas föreställningar – det där man ständigt erfar, allt det okända, bråddjupen, naturen, djuren och markens kraft, själva tillvaron.
När de äntligen har traskat hela vägen tillbaka till Västra Fors är Karin så trött av brist på sömn, att pappa måste bära henne på ryggen, e fäjin te bult o, sista biten uppför Backarna.
Äntligen – den egna skorstensröken, vit och spikrak mot den grönskimrande himlen.
Mamma har maten till reds.
*
Berättelsen är hämtad ur romanen Hjärtblad (Norstedts 2010)
