På tågresan till Aten för stipendievistelse i Ariane Wahlgrens författarhus gör jag ett strandhugg i Bologna. En urgammal stad, charmig och väl sammanhållen.

Om det bara inte vore för klottret. Denna förfulning, åstadkommen av några få för alla oss andra att stå ut med.

För några år sedan skrev jag en novell på beställning av Socionomen om just detta tema. Den hette då Julkort med tomte. Nu heter den Inget vanligt klotter och kommer här:

INGET VANLIGT KLOTTER

1.

Glittrande rimfrost i buskar och träd, förkrossande vackert.

  Ett snett solljus mitt på dagen. Sedan skymning och mörker innan jag ens har hunnit iväg från mitt arbete.

  Mörkret är relativt. Staden är lysande festklädd i väntan på vinterns stora högtid. Samhället motar mörkret med glitter och stjärnor. Snön låter vänta på sig.

  Jag flyter med i denna ljusfest.

  Jag älskar det vackra och jag vill se mer.

  Mörkret i mitt hjärta längtar efter upptinande kärlek och skönhet bortom allt.

 

En konstnär

Någon har slagit fast att det som kännetecknar en riktig man är att denne kan kontrollera sin aggressivitet och sin sexualitet.

Jag håller med. Och jag kan det, jag kan kontrollera mig. All den vrede jag skulle kunnat känt kanaliserade jag i hårda studier på KTH. Jag är nu utexaminerad civilingenjör i industriell ekonomi. Jag ska kunna allt. Samt även kunna omsätta detta i handfast praktik.

Chans till bevis kom när jag redan före examen blev handplockad och erbjuden anställning som strategikonsult med en ingångslön på fyrtio tusen. Trots att jag knappt var torr bakom öronen, som min för en gångs skull nådigt intresserade far uttryckte saken. Alla i min kurs fick jobb direkt, vi var mer eftertraktade än läkare.

 

Jag skulle ha kvävts för länge sedan, alla dessa förväntningar, konventioner, släkttraditioner. Men det har funnits frihetskilar in i mitt liv.

Som tonåring var jag en formidabel hackare. Efter några år blev dock även detta till sist för konventionellt och ointressant.

Men det fanns annat.

Jag behöver bara gå ut genom dörren så dundrar diktaturen emot mig – de offentliga rummets förfulning, de köpta reklamplatserna som besudlar verkligheten och våldförde sig på mitt seende och min unga själ.

Jag valde inte Konstfack, pappa. Jag valde KTH. Som jag hade lovat. Så som du en gång gjorde – den enda karriär du ansåg värd respekt.

Min estetiska känslighet fick jag inte från dig. Den känner du inte. Du kan inte ens klä en julgran, vi fick alltid klä om den i smyg, och du märkte aldrig förändringen. Ändå dömande och kränkande. Jag är snart ikapp dig pappa.

 

Min tag är flerdimensionell och påkostad.

Den tar tid. Den förutsätter att jag aldrig åker fast.

Det gör jag inte. Jag opererar ensam. Jag rör mig över hela staden, diskret och snabbt på min ultralätta cykel i kolfiber och lättmetall. Ljudlöst tar jag mig fram.

En vacker dag gör jag slag i saken och avslöjar allt vid  en släktmiddag. En dag när jag nått min topposition, och således inte kan skällas för slyngel. Jag vill se dig tappa hakan pappa. Jag vill bevittna hur du inte längre kan avfärda mig med en överlägsen gest. En dag ska vår kamp nå vägs ände pappa.

Men det är inte min drivkraft. Min drivkraft är det estetiska.

Det ser du inte ens.

 

Det finns buskar och träd, en dunge, på en strategisk plats. Den ska snart sågas ner. Jag vet det tack vare den interna information jag automatiskt blir delgiven när mitt företag får uppdrag från kommunen.

Den dag dungen sågas ner ska jag fira. Likt en ridå som dras åt sidan ska världen då bevittna stor konst på en oansenlig betongvägg. Det enda det här samhället gör med de trista ytorna är att sälja reklamplatser för braskande budskap om tevespel, godis och smink. Jag ska försköna tillvaron för medborgarna. Jag bjuder den svenska staden en muralmålning av aldrig skådat slag. Den kommer att sparas och bevaras, på grund av originalitet och verkshöjd. Vår svenska vintersaga på en mur, helt gratis.

Jag har färgburkar i många nyanser. Jag packar dem i frysväskor för det motsatta, att de inte ska frysa, när jag i anonymiteten arbetar för allmännyttan.

Nu sätter jag igång.

 

2.

En vaktmästare

Även detta år hade han lyckats ordna en gran till skolgården. Han kände rätt skogsbonde, det var tjänster och gentjänster. Nu stod den där, hög och mörkgrön och doftande. Den vackraste granen i staden, tack vare honom. Han var en tomte, som värnade sin gård.

Han satte i jordfelsbrytaren och slog på strömmen. Eftersläntrande elever stannade upp och kunde inte hindra sina leenden. Barnet i dem segrade när granen så plötsligt lyste upp och tog sig plats och förvandlade skolgården till ett vackert torg.

Han var vaktmästare. Formellt stod han lägst, undantagandes städarna.

I sina egna ögon var han privilegierad. Han arbetade med människor hela dagarna även om han formellt handhade praktiska ting såsom nycklar, sandning och krånglande kopieringsapparater.

Han vistades utomhus när helst han ville. Det fanns alltid något att ta itu med. Det var hans förtjänst att papperskorgarnas antal hade fördubblats. Han tog det som ett fostraransvar att de också användes. Rastvakterna kunde ju inte hinna se allt.

Som han. Som hade ögon i nacken, enligt flera elever.

Men det fanns ingen fiendskap. Han var finkänslig och gjorde aldrig bort någon inför kamraterna. Han var en hustomte, många använde detta ord, med kärlek.

Skolan var hans egentliga hem. Klockan sex låste han upp och ofta var han kvar till sist fast det inte behövdes.

 

De hade i stort sett varit förskonad från klotter. I den mån det hade förekommit hade han tagit tag i det direkt och snyggat upp så att ingenting hade synts när eleverna anlänt på morgonen. Klottrarna skulle finna sina alster ogjorda.

Det hade lyckats. Skolan var den prydligaste i hela staden. Det behövdes en hängiven vaktis, det var hela saken. Granen var deras stolthet i advent, en del skolor hade inga granar alls. Han trivdes med att ordna så att alla mådde bra.

Denna afton gjorde en lärare honom uppmärksam på att ett klotter hade dykt upp på  gymnastiksalens baksida, bakom buskaget. Hon hade upptäckt det när hon rastade hunden.

Samma afton var det borta. I källaren förvarade han färg i väggens nyans, han hade roller och färgtråg. Det tog honom en halvtimme att återställa ordningen.

I sitt stilla sinne undrade han vem av eleverna det kunde vara? En del av klottret satt så högt upp att ett barn inte skulle ha nått upp utan något att stå på.

Således en eller flera drasuter från de högre årskurserna. Vilka kunde han på rak arm inte komma på.

Kunde även vara någon utifrån. Det var faktiskt det mest troliga.

Det fick väl ge sig, utifall att de skulle ha den dåliga smaken att försöka igen. Man fick ha överseende, ungdomen var svårast för den själv. Som vuxna skulle de komma att skämmas över vad de hade gjort.

Sist av alla lämnade han skolan. Efter att först ha sett till att larmet aktiverats samt att de lampor som skulle vara släckta var det, medan granen däremot var tänd.

Rimfrosten hade redan klätt den i silverdräkt. Den glittrade i de många lampornas milda ljus. Granen gjorde all skillnad för den ödsliga skolgården. Skapade stämning och mildhet. Som att skolan var ett hem.

 

3.

En kärlek

Hon studerar biologi. Vi hade ett gemensamt samtalsämne direkt. Jag föll som en stolpe vid första anblicken, det hårda och det mjuka i hennes väsen. Jag vill måla henne. Det kolsvarta, spikraka håret, de sotade ögonen, den späda kroppen som skvallrar om en trolig ätstörning.

En tjej i min smak, svart och svår och ändå vidöppen med sina megastora behov. Jag tror att jag började älska henne direkt.

Hon är komplicerad. Vi har varit ute flera gånger men alltid på mitt initiativ och alltid med brasklappen att vad har man kompisar till.

Självklart, vad har man kompisar till.

Jag vill inte vara kompis!

Men håller god min ändå.

Samt händerna i styr, fast jag vet att hon behöver beröras, smekas, smekas.

Jag kan inte få vem som helst. Men jag onekligen kan jag få väldigt många. Och jag har haft många.

Men nu är det bara henne jag vill ha.

Själva sexet blir väl antagligen skit, om det någonsin blir, så som det blir när det är allvar. Än så länge räcker det med att få vara i hennes närhet. Känna spänningen.

Visst måste hon väl känna den, hon också?

Det är som en sjukdom.

Hon tycker säkert att jag är för svennig, för präktig, för töntig. Jag är så skötsam, jag röker inte och jag tycker inte om att bli full. Hon ser att jag har pengar, hon vet att jag bor i en egen bostadsrätt, mina kläder signalerar att jag redan är i hamn på ett helt annat sätt än de flesta i min ålder, hon inberäknad.

Jag vill sjunga ut att detta är inte hela sanningen. Jag är också en annan! Jag är stark och frihetstörstande och jag gör det rätta, på tvärs emot gängse moraldiktatur.

Den dag jag är klar ska jag visa henne mitt verk. Jag ska ta med henne till den nyss nedsågade dungen. Hon ska förundras, och se rakt in i min själ. Vilja ha mig.

Hon tycker nog att jag inte är tillräckligt cool. Men ändå. Vår senaste träff, hon lät mig betala bion och efteråt på krogen fick jag nådigt tillstånd att bjuda på såväl tapas som öl.

Efter en laddad paus satsade jag allt på ett kort och frågade hon hade lust följa med mig hem och se hur jag har det?

Det hade hon inte.

Annat var inte att vänta.

Jag kände mig som en idiot.

Då sa hon: det är för sent. Men jag kan komma hem till dig en annan gång. Vi kan laga mat. Och se på film. Skulle du vilja det?

Jag började stamma som en tönt.

Hon hjälpte mig på traven. Orden kom till mig igen.

Vi gjorde upp om tidpunkten.

Min ande svävar.

Jag längtar,  som ett barn längtar till julafton. Väntetiden fram till vår nästa träff måste fyllas med arbete, frenetiskt arbete, annars blir jag galen.

 

4.

En kamp

Det är helt osannolikt det jag upptäcker när jag återvänder andra kvällen, kylväskan full med burkar, luvan på huvudet färdig att dra ner över ansiktet och därunder min lätta pannlampa Cobra så att jag i korta ryck kan få en överblick som vore det mitt på dagen. Däremellan nöjer jag mig med ljuset från gatlyktorna. Buskaget skuggar men jag är van. Mitt nattseende är perfekt. Jag är sparsam med pannlampan. Jag kan alla knep.

Men när jag nu återvänder. För att fortsätta där jag slutade. Det var ett styvt jobb att skissa upp det megastora motivet första natten.

Så är allt borta!

En hel natts arbete åt skogen.

Den aptrista färgen har redan hunnit torka, den är heltäckande. Någon har saboterat mitt verk.

Jag jobbar i raseri.

Och i glädje. En natt är ingen natt, jag jobbar ifatt. Jag skissar åter upp hela verket och gör denna natt mer, fyller i och färglägger. Sverige, ode till det kalla landet i norr, vår häftiga vintersaga i ett jättelikt konstnärligt grepp.

Det måste vara någon vaktmästare på skolan. Förhoppningsvis för lat för att orka komma tillbaka. Han vet att sådana som jag fullföljer det vi har föresatt oss. Det här kriget vinner han inte. Jag hatar alla nollor som tar sig rätten att bestämma över sådant de inte begriper sig på.

 

Mitt uppdrag på jobbet är fritt. Det är resultatet som räknas, och när jag säger att jag arbetar hemifrån är detta okej.

Den närmaste tiden är vikt åt konstnärlig utsmyckning av vårt offentliga hem. Helt gratis. Sådan är jag. Sover. Arbetar. Och arbetar sedan ideellt utan minsta chans till cred.

Ger mig åter iväg sent på kvällen mot min nattliga bestämmelse.

Men..?!

Den jäveln! Han har varit här igen!

Sammanbitet återställer jag skadan.

Jag är så förbannad att inte ens tankarna på henne riktigt kan skingra känslan av förödmjukelse. Jag tänker att jag i sanning befinner mig i strid med betonggrisar och nya förfulande reklamtavlor. Ställda mot en vacker muralmålning av vår kalla tillvaro och vårt varma liv under snön. Signerad med min tredimensionella tag från Sydamerika. Motgift mot den fördummande åsiktsfascismen.

Jag håller på ända till morgonen, till strax före sex. Jag tänker att min målning borde röra en sten. Han måste väl kunna se! Han är väl ändå inte blind, han måste kunna inse vilket arbete som är nerlagt under en enda natt. Det konstnärliga uttrycket måste väl nå även honom!

Innan jag lägger mig till morgontevens pladder loggar jag in och tar reda på vem det kan vara.

Det finns bara en vaktis på den där skolan.

Jag vet därmed vad han heter, och var han bor ifall han fortsätter.

Det orkar han inte. Vad ska det tjäna till, han får ingen cred. Ingen ser väggen. Han vet sannolikt inte om att växtligheten ska mejas ner.

Och väggen därmed en dag bli synlig.

 

5.

Ett krig

Ingen av eleverna skulle kunna åstadkomma detta.

Han tittade lite extra på de äldsta när de kom på morgonen. De var alla där, ingen skolkade. De var visserligen trötta men inte mer  än vanligt.

Den här gången tog det ett par timmar att återställa väggen, klottraren hade varit flitig. Förmodligen hade de varit flera.

Han begrep sig inte alls på detta fenomen.

Om man underlät att ta bort klotter kom det bara mer. Det var det här han hade betalt för. Han måste komma ihåg att beställa hem mer färg.

Skulle det fortgå finge han väl börja fotografera vandaliseringen för att kunna motivera den höga färgnotan inför rektor.

Skolan var hans egentliga hem. Han tyckte om att gå runt och pyssla. Om något gick sönder lagade han det gärna. Han var händig, det sa alla. Hos dig sitter ingenting fast, du kan ju allt, brukade lärarna säga.

 

Men han blev helt handfallen när hans egen ytterdörr hade en tydlig så kallad tag. Ditsprayad med vit färg över det bruna ekmönstret.

Han kände hur kall han blev. Och het.

Att klottra på privata hem, där gick väl ändå gränsen!

Polisen bad honom inkomma med en anmälan. Han fotograferade klottret och funderade över hur han bäst skulle kunna sanera bort det utan att förstöra själva dörren.

Nästa morgon var gymnastikhallens baksida nerklottrad som tidigare.

Han målade över.

Det var krig. Motståndaren var feg och gömde sig i anonymitet.

Men nu hade vederbörande gått för långt. Hade gett sig på hans hem, där han en gång hade dragit upp en familj.

Sorgen över det han hade mist hade gjort honom blind. Men nu såg han att skolan förvisso var en trygg arbetsplats. Dock inte mera. Hemmet däremot, var heligt.

Nu besudlat och skändat.

Det var inte lätt att få bort den kritvita färgen, den bet sig kvar i sprickor och ådringar. Han borstade och borstade. Tankarna virvlade.

Det var krig.

 

6.

En fullbordan

Middagen blev stel, hon petade som väntat i maten – den där ätstörningen. Ändå var atmosfären laddad. Men av vad? Till sist sa jag rakt ut, Vill du träffas fler gånger, eller har du fått nog av mig nu?

Då log hon sitt älskansvärda leende. Inte har jag fått nog. Vi har ju precis börjat.

Genombrottet kom helt oväntat. Plötsligt hade jag hennes armar om mig och hon viskade, berusande ord.

Jag borde ställa frågor, visa intresse. Men jag var rädd att verka påflugen. Jag hade haft rätt om hennes skörhet.

Det snurrade, hennes leende!

– Nu ska jag gå hem. Nästa gång träffas vi hos mig.

Jag var stum. Jag frågade inte. Jag visste ändå. Att nu var det vi två. Inom kort skulle allt fullbordas.

När jag hade sett taxins bakljus försvinna tog jag trapporna i trestegshopp.

Klockan var bara barnet och jag var inspirerad, full av kraft!

 

Väggen var övermålad igen!

Sammanbitet började jag om. Den här pannån var min och ingen annans. Paletten, som utgjordes av min frysväska, var fylld av färger. Jag var starkast, överlägset, skulle segra.

Jag sprayade i timmar och hade aldrig tidigare åstadkommit något liknande, den platta ytan försvann bortom djupverkande gruvschakt och snöhöljda städer. Jag målade som i trans i en okänd dimension som bara var min. Jag var lycklig. Jag var kär.

Ja jag var kär! Och jag åstadkom just nu ett mästerverk, en resa mot den frusna solen i mitt eget hjärta.

På morgonen sms:ade jag: mitt julkort är snart klart. Du ska få se det först av alla. Du. Och sedan min far.

Hon svarade: Din far? Få se det? Jag förstår inte. Men skit i det. Kom snart. Jag klarar inte av att vänta längre.

Jag kom hem till henne samma kväll.

Orden stockade sig. Vi såg på varandra som två utsvultna långseglare.

Nu skulle de bli av. Hennes ansikte öppnade sig mot mig.

Hon var över mig.

Och allt var salighet.

 

Hon somnade efteråt, vi hade äntligen landat, hos varandra. Hon sov som ett barn.

Men jag kunde inte sova.

Jag låg och såg på henne. Kanske var hon vacker. Jag visste inte. Kunde inte se mig mätt.

Jag  skrev en lapp, att jag måste fortsätta arbeta på mitt julkort till henne och inte kunde stanna kvar. Men att jag ville ses, varje stund hädanefter!

 

Chocken, när jag upptäckte den fullständigt övermålade och förstörda väggen, slog som en knytnäve mot min kärlek, mot den ännu frusna solen i mitt hjärta.

Bara en okänslig grobian hade kunnat undgå att se verkshöjden, den geniala kompositionen, färgernas inbördes dynamik, innehållets existentiella mörker, strimmorna av hopp.

Jag orkade inte. Orkade inte fiska upp allt det tappade, orkade inte återställa.

Inte än. Inte denna natt. Jag måste återhämta mig först.

Samt.

Statuera exempel.

 

7.

En uppgörelse

Buskarna runt huset stod tätt som inbjudande lakejer: Varsågod vi skyddar dig, börja dekorera!

Därinne sov en okänslig Svensson. Han ville vara vanlig. Och han var det. Men nu skulle hans alldeles vanliga småhus i hans alldeles vanliga villaträdgård ingå i en avancerad subkulturell vernissage a la Limpo, Taki och Flint.

Så, ta emot! Den alldeles vanliga lockpanelen och den totalt superjävlasinnesjukt vanliga sockeln besprutas av min eld. Åt helvete med din lilla låtsasvärld! Min tag är den hetaste i världen.

Jag sprayade i raseri. Det här var inte en offentlig utsmyckning. Det här var hämnd, rakt av, för att den lilla onkeltomsvennen skulle lägga av med sina sabotage.

Nattseendet var perfekt, tack vare insipprande ljus från en gatlykta bortanför villaträdgårdens häck. Tystnaden var även den min, det enda som hördes var det lätta susandet när färgen träffade hussockel och panel.

Plötsligt min överarm! Ett kraftigt grepp!!!

 

Jag ryckte åt mig armen!

Den första chocken och skräcken förbyttes i vrede – det var då själve fan!

Jag hade inte hört honom.

Men vaddå. En gammal gubbe. Blixtsnabbt riktade jag burken mot honom och sprayade mot ansiktet.

Han skrek till.

Jag var övertygad om att han skulle springa.

Istället knäade han mig. Jag var inte beredd. Samtidigt skrek han: Nu slutar du! Sluta genast! Det här är mitt hus! Att du inte vet hut!

Veta hut var väl något man gjorde för femtio år sedan. Jag hade haft luvan nerdragen redan när jag nalkades huset. Nu tände jag min tretusenlumen pannlampa samtidigt som jag blundade. Jag bländade honom.

Jag släckte och hoppades att jag hade skrämt honom rejält.

Men han gav sig inte.

Den idioten gav sig inte.

Vad gör du, skrek han, vad håller du på med? Nu är du bara en knapptryckning bort från polisen.

Jag såg mobilen blinka till.

Det var det.

Jag drabbades av en black out. Jag borde ha insett att polisen är långsam när det gäller larm av denna typ. Istället drabbades jag av panik. Slog mot hans hand. Han måste släppa taget om telefonen!

Då tacklade han mig så att jag var nära att falla baklänges.

 

8.

 

En tystnad

När gardinen drogs upp igen låg han nedanför mina fötter.

Ett bylte, jag visste direkt att jag hade strypt honom. Jag mindes hur någon som tydligen hade varit jag hade tryckt upp honom mot väggen, klämt åt runt hans strupe och väst att nu har du faktiskt gått för långt gamle man.

Och sedan hade raseriet svept iväg med mig och gjort resten.

Det kändes konstigt. Att känna på hans hals. Huden var mjuk och varm.

Jag kände ingen puls.

Jag rullade över honom på rygg och la honom tillrätta i mörkret. Han var tung och lealös.

Jag lyssnade med örat tätt intill hans ansikte.

Det luktade jord.

Jag hörde ingen andning.

Jag fick inte kräkas, jag fick inte lämna några spår.

Jag kände ånyo vid halsen.

Som en våg av termiter som invaderade min kropp nerifrån och ända upp, huvudet bultade, jag flåsade. Det var väl av ansträngningen, att jag hade vänt honom?

 

Jag ringde henne klockan åtta: är du vaken?

Hon skrattade och svarade: nätt och jämt. Jag har väl aldrig sovit så gott. Tack för den fina lappen, verkligen fin! Och jag ska få ett julkort står det. Ett väldigt speciellt va?

– Väldigt speciellt.

Sedan drog jag in luft, pang på rödbetan – det saken gällde.

Jag sa: jag stannade länge, du är så söt när du sover. Jag gick inte förrän klockan var tre.

Så bra, svarade hon, det lät nästan som om hon spann. Jag kände att du vakade, över mig.

 

Klockan nio släntrade jag in på kontoret, nyduschad och fräsch. Det var slut med att jobba hemifrån, nu gällde externa kontakter, beställningar och möten. Flera sa att jag såg ovanligt pigg ut. Jag svarade att det berodde på att jag var kär.

 

Jag jobbade på. Ingenting hände.

På kvällen återvände jag till skolan och väggen bakom buskaget.

Allt var kvar. För första gången ingen åverkan på min målning.

Konstigt hade det varit annars.

Jag drabbades av en underlig sugande känsla.

Den där vaktisen fanns inte mer.

Jag arbetade i en timme.

Men jag visste att det inte längre var så bråttom.

 

Jag måste jag ha somnat i soffan med kläderna på. När jag kvicknade till var det morgon. Jag gick till jobbet.

Spelade spelet. Kollade nyheterna diskret.

På lunchen tog jag en tur förbi skolan.

Den var skrämmande lugn, inget stoj, inga skrik.

Åter denna overklighet, som vore detta en bombad stad. Varför var det inga här?

Med ens förstod jag – det var jullov. Vintersolstånd. Allt hade sin naturliga förklaring.

Jag bromsade in cykeln vid julgranen och plockade upp min mobil.

Nyheten var inte så braskande som jag hade föreställt mig. Hittad avliden på sin tomt. Orsak oklar. Saker tyder på att dödsfallet inte har naturliga orsaker.

Allt blev stilla.

Jag höjde blicken mot himlen.

Då såg jag. Skolan flaggade på halv stång.

Ett sänke föll inne i mig. Han var funnen. Det var äntligen slut. Min väntan var över.

Något annat hade tagit vid.

 

9.

En cirkel sluten

Vägen var fri. Vägen var allas. Även om hans hus inte låg i riktning mot någon lunchrestaurang.

Polisavspärrningar.

Jag rullade sakta in i en skara människor som stod samlade, nyfikna, undrande. Jag hörde snyftningar.

Inne i trädgården pågick verksamhet, sannolikt rättstekniker. En polis som såg ut att föra befälet stod och pratade i en telefon.

Ingen tog någon notis om min närvaro. Jag lutade cykeln mot ett räcke och gick närmare. Buskarna runt huset var så täta att mina tags inte syntes.

 

Det började snöa.

Den första snön singlade plötsligt ner i stora vackra flingor över onda och goda, det var som på film.

Det gick ett sus genom folksamlingen, känslan av andäktighet, kanske fanns där ändå en Gud? Flingorna singlade ljudlöst mot träd och människor och mark. Snart skulle dessa vithet och mängd täcka allt.

Med ens fick jag syn på henne!. Hon satt på en gren och höll sig i trädet. Hon höll om trädet som om det hade varit en människa.

Jag förstod inte..? Hon? Här?

I detsamma upptäckte hon mig.

Våra blickar möttes.

Jag stod på en allmän trottoar och hon satt i ett träd hos en nydöd vaktmästare, vad betydde detta? Min normalt så slipade hjärna vispade runt i ett ingenting. Kände hon honom?

 

Hon klättrar ner och springer fram till mig, framför alla människorna. Hon kastar sig i min famn, gråtande, förtvivlad: å tack för att du kom så snabbt, tack älskade!

– Vad gör du här?

– Dom säger att han kan ha blivit mördad.

– Mördad?

– Dom har hittat främmande DNA på hans hud, på hans hals. Mördad. Strypt. Mellan ett och två i förrgår natt, en rättsläkare har varit här. Är det här ens sant?

– Så hemskt. Medan vi hade det så fint. Jag låg och såg på dig länge. Minns du när jag gick?

– Hurså? Du stannade ju till tre.

– Till tre. Så är det. Jag stannade till tre, du säger det själv.

– Nu har jag bara dig. Du hjälper mig väl?

– Jag gör vad du vill.

– Då far vi, jag åker på din pakethållare. Vi ska till bårhuset. Nu klarar jag det, nu när du finns för mig. När mamma dog blev allt så stumt. Vi hann inte prata ut. Å vad jag saknar honom, älskade papsen. Men hör! Kyrkklockor! Och snöflingor! Så stora de är. Älskade, vilken tur att vi hittat varandra. Jag ser i ditt ansikte. Min smärta är din. Du finns för mig, i bårhuset, på begravningen, på rättegången när de har fått fast mördaren. Då är det du och jag. Bara du och jag.

– Okeeej..?

 

– SLUT –