INTET ÄNNU SKRIVET

Ett år försenad. Den har funnits länge inne i huvudet men ingenting är skrivet. Trots att jag vet hur jag ska göra är det skräck jag känner inför att det inte finns något, ingenting alls. Det här beror helt på mig själv, min muskelkraft och min uthållighet. Om jag släpper taget faller jag. Så det finns inget val. Jag måste ta mig uppför bergssidan nu. Jag måste besegra detta fjäll. Jag vill det verkligen men oro är ändå det jag känner. För ingen av mina böcker är den andra lik. Jag beger mig ut i okänd terräng var gång; innehållet, ljussättningen, intrigen, formen. Det enda jag har att hålla mig till är min trogna arbetskamrat Siv Dahlin. Vilken tur att du finns och att vi känner varandra så väl. Du kämpar på bredvid mig och du ger inte upp i första taget. Du hänger där tålmodigt väntande i dina linor. Jag drar försiktigt i en och du rör en arm. Jag drar i en annan och ditt ben börjar sprattla. Du alldeles levande. Så jag får inte svika. Det är mitt ansvar att få oss bägge uppför bergssidan och i säkerhet.   Fast nu kommer julen. Lämna mig inte. Vänta på mig Siv. Släpp inte taget. Vi ska göra det här tillsammans!