Hemma hände det saker hela tiden eftersom vi hade Resanderum. Folk kom och reste iväg och en del återkom och en del glömde man aldrig. Skogsarbetarna var ryggraden i verksamheten. Mitt hem var också deras. Ibland deras enda, förutom skogskojan, som uppenbarligen inte var mycket att hurra för. Pappa berättade hur det var att ligga ute i skogen en hel vinter. På nätterna frös håret fast i timmerväggen och jämt var det nån som var arg för att snuset var slut och fes gjorde dom, karlarna, så att man var tvungen att gå ut, fast det var så kallt. Allt detta berättade pappa. Jag satt i hans knä, han hade en hög röst och var jättestor och jättesnäll. Fast mamma skällde och var arg. När han legat ute och huggit i skogen hade det hänt att han haft med sig en kurs för att lära sig tyska. När det blivit ljust på morgonen och de andra gått ut till sina skiften för att hugga var pappa djupt försjunken i boken. Sedan upptäckte han var han befann sig och varför. Då högg han dubbelt så mycket som de andra och i mörkret långt in på nätterna så att de andra skrattade åt honom. Så där var pappa, och det tyckte mamma inte om.” (ur allåldersboken JÄNTUNGEN från 1994)
Jag föddes 1949 och växte alltså upp i ett Resanderum. Pappa hade köpt gamla sjukstugan i Malung på rot, rivit den och byggt ett stort hus där mamma hyrde ut rum. Det var billigt. Ett dubbelrum kostade fjorton kronor. Folk strömmade in och ut, vårt kök var ett torg. Bråken eskalerade dock och när jag var sex år blev det skilsmässa med dunder och brak.
Men ingenting blev bättre för det. När jag var sjutton dog mamma, nyss fyllda femtio. Pappa stack till Stockholm. Av en slump hamnade jag i Göteborg. Här blev det människa av mig, jag arbetade, studerade, fick ett liv.
Malung fanns dock kvar i mitt inre efter den tumultartade flykten. Som fyrtioåring flyttade jag tillbaka med min familj och bodde där i nära tjugo år.
Nu är min man och jag åter bosatta i Göteborg. Barnen är vuxna, vi har barnbarn.
Första gången jag skrev något litterärt var jag tjugosex år gammal. Att med papper och penna försöka fånga den verklighet som plågade mig gav lindring. De egna orden öppnade och förlöste. Min första novell någonsin publicerades 1976 i tidskriften Metallarbetaren. Därefter publicerade fackförbundspressen flera av mina alster och för det är jag evigt tacksam. LO-förbundens medlemsorgan blev min författarskola.
Jag hade utbildat mig till socialassistent men klarade inte av det tyngande arbetet. Efter ett år hade jag gått in i väggen och drastiskt bytt yrke till fartygssvetsare. Jag tjänade lika bra som tidigare och framförallt behövde jag inte ha dåligt samvete för att jag inte hade gjort tillräckligt. Tvärtom, jag fick beröm för mina insatser. Efter arbetsdagens slut var jag därtill ledig i huvudet. Det var då jag på allvar började skriva. 1978 debuterade jag med romanen Socialsvängen. Den fick lysande kritik, mitt skrivande fick en flygande start. Efter ytterligare fyra romaner och tio år bakom svetstången blev jag författare på heltid, till att börja med på prov.
Nu är jag formellt pensionär men skrivandet kan jag inte lämna, det har blivit en livsstil. Konsten upphäver tiden. Men det är inte som att fingrarna dansar på tangenterna. Varje ny bok är en oprövad vandring – hur ska detta gå? Det är lika omskakande att skriva boken som att läsa den. Vilket jag gör först av alla, allteftersom jag skriver den. Sedan blir den en del av mitt minne. Jag kan längta tillbaka till Hjärtblad, eller En gränslös kärlekshistoria.
En gång var jag där.
