Jag försökte skynda mig att lasta bilen så att lagbasen inte skulle hinna se. Det hände ändå ibland, att han såg. Så lite, sa hans ögon. När kommer statistiken, sa hans mun. Jag mumlade till svar, tittade bort, vred om startnyckeln och stängde bildörren om mig.
Snöplogen hade farit i förväg och det var tur. Kallt var det också. Och därframme i vägkanten stod en figur, som var Finn Bengt. Jag blev lättare till sinnes, många mil låg nu framför mig innan jag skulle återvända till brevbärarexpeditionen och lagbasens utsträckta hand – statistiken!
Finn Bengt var sjuttifem år men en yngling med pomaderat hår, uppknäppt skjorta och glittrande guldlänk bland de gråa håren. Därtill med rejäl torsbykavaj samt skoterkängor, en bedagad tangokavaljer och samtidigt praktiskt sinnad glesbygdsbo. Som vanligt liftade han med mig till Greta Hultgrens avtagsväg bland granar. Tack så ini helvete, sa han, får se om hon har nån fyr under pannan, eller vad tror du Börje? Ingen rapportering till Kungliga Postverket! svarade jag och gav åter gas. Finn Bengt flinade och pulsade iväg uppför backen. Som han skulle få skotta.
Nästa stopp var hos Valborg och Hugo på Vickofall. Det var deras månatliga pensionsutbetalning och det syntes att de suttit och väntat på mig. Valborg ville bjuda på kaffe men jag hänvisade till min mage. Jo visst, svarade hon. Du och prästen, det blir mycket kaffe. Men ta en karamell i alla fall. Och Hugo berömde min postbil, bättre än ambulansen påstod han, kommer fram jämt.
Sedan mötte jag en timmerbil och fick backa.
Enstaka ensamma postlådor i skogen, de fick åtminstone reklamen. Och bakom en tall stod Hans i Laggåsen men han var så skygg att han genast försvann, det var bara grenarna som vajade.
Äntligen var jag hos Svea. Det första jag fick göra var att hjälpa henne få upp den fastfrusna dörren till jordkällaren, hon skulle hämta potatis. Sedan gick vi in och hon fick sin pension och sedan satte hon på pannan. Jag tittade ut över de halvt igenvuxna lindorna och kände friden. Elden knastrade i spisen, klockan tickade och Svea småpratade med kaffeburken och vedträna och slutligen med mig. Jag väntar på tranorna, sa hon. Men denna vinter vill visst aldrig ge sig.
Efter stoppet hos Svea kom själva finalen på min färd, utsiktspunkten från Mattilaberget där jag kunde se miltals. Jag parkerade, stängde av motorn, satte på Bach och bara var. Om jag tänkte något alls så var det på människorna som befolkat dessa ödemarker sedan sextonhundratalet. Detta sega folk, vad skulle det bli av dem?
På eftermiddagen när jag kom tillbaka till expeditionen var saker på gång. Jag hade redan fått lära mig ordet Förändringsobenägen och jag visste att det gällde mig. Dessutom hade jag ännu inte lämnat in statistiken vilket alla mina arbetskamrater för länge sedan hade gjort.
Nästa dag for Finn Bengt åter på frining, det gjorde han praktiskt taget varje vardag, jag misstänkte att det var på grund av liften med mig. Kanske rent av på grund av våra fåordiga samtal. Han luktade Old Spices. Han bekände nu att det inte blev så mycket frining, mest var det snöskottning. Men hon lagade en enastående mat Greta Hultgren, det gjorde hon verkligen.
Hans i Laggåsen var denna dag inte skygg, tvärtom. Han stod mitt i vägen och stoppade mig och han höll sig i biltaket medan han la ut texten, jag försökte värja mig mot den spritstinkande andedräkten. Nu fick jag minsann veta att Hans härstammade från den store Påfvel Hakkarainen som grundad denna välmående by. Han gjorde ett svep ut mot granarna. Jag frågade vem som hade varit till Systemet åt honom. Systemet? svarade han häpet, är du inte riktigt nykter? Aha, du har ett eget system, i garaget? föreslog jag. Det ska du skita i, var svaret varefter han gjorde en överhalning och försvann ur mitt synfält som om avgrunden öppnat sig. Svärande och snöig lomade han så tillbaka in i skogen där han hade sin kåk.
Också hos Svea var dramatiken stor. Hon hade fått en råtta i musfällan i källaren och råttan levde. Det blev mitt vämjeliga nöje att göra slut på den med en spade. Men efteråt, vid köksbordet hade vi en trevlig stund frånsett räkningarna som Svea vägrade betala på annat sätt än med kontanta medel trots att det blev så dyrt.
Och på Mattilaberget kunde jag inte låta bli att kliva ur bilen. Himlens skådespel och alla dess färger! Skogarna sträckte sig åt alla håll mot de avlägset blånande bergen.
Dagen därpå var Hans i Laggåsen åter nykter, han stod och kikade, som vanligt. Och försvann, som vanligt.
Svea hade nu brev från lasarettet. Och hon ville skänka mig en nästan ny skinnjacka som Rikard hade haft. Vi gruffade om det en hel del och frågan lämnades öppen då ingen ville ge sig.
Så fick jag åter ärende till Vickofall eftersom Valborg hade fått paket ifrån Ellos. Hugo berömde ånyo bilen ty det hade blivit milt och tjälen hade börjat skjuta.
Det hade snöat under natten men Sveas uppfart inte skottad och inte rök det ur skorstenen heller. Hon hade ingen post men jag gick in ändå. Hon låg fullt påklädd på kökssoffan och påstod att hon bara var lat. Jag gjorde eld och sa att jag inte tyckte hon såg så bra ut. Är du själv så grann då? var hennes kärvänliga svar. Sedan bekände hon att doktorn ordinerat operation men det ville hon inte.
I detsamma hörde vi dem bägge två – tranorna! Ljudet fick henne på fötter och fram till fönstret. Nere på lindan stod två vilsna tranor i snön. Hjälp mej att lägga ut potatis till dem, bad hon. Det finns ingenting att äta för dem så här tidigt. Tänk att våren kom också denna gång.
Och jag stannade till vid Mattilaberget där jag gjorde en papperssvala av statistikblanketten. Den flög långt, och försvann.
Lagbasens utsträckta hand låtsades jag inte se. Det här är ju löjligt, suckade han.
Dagen därpå stod distriktssköterskans bil parkerad hos Svea. Jag hade inget ärende in.
Den dagen kallade lagbasen mig för en survarg. Varför går du inte med i nån förening Börje, sa han. Eller reser till Grekland? Jag begriper mig inte på dig.
Tid gick. Så kom det åter post till Svea, som jag likaväl kunde överlämna personligen som att lägga i lådan. Men ingen svarade när jag knackade.
Då såg jag – spår i nysnön, mot jordkällaren. Men inga tillbaka!
En ficklampa med tynande batterier lyste nätt och jämt upp den livlösa kroppen. En fylld potatishink hade vält.
Hon levde! Vilken tur att du kom, viskade hon, jag skulle bara… . Hon gjorde en gest utåt, mot lindorna.
När ambulansen hade åkt gömde jag nyckeln på en spik bakom en vindskiva där jag visste att den skulle vara. Sedan stängde jag jordkällardörren och sköt in hänglåsnyckeln under en sten.
När jag kom tillbaka fick jag veta att min linje var indragen och att jag skulle börja dela ut post inne i samhället på måndag och då behövdes inte bilen. Lagbasen ville ha nycklarna.
Kanske var det meningen att knuffa honom, kanske inte. Blanketter yrde ner från en hylla han for in i. Och i en halv sekund såg jag skräcken i hans ögon.
Sedan överlämnade jag nycklarna.
Under våren cyklade jag från låda till låda i ett välbeställt villaområde. Min ensamhet kom rullande emot mig från motsatta hållet, att jag aldrig hade blivit gift, att jag aldrig hade blivit något annat än brevbärare trots att pappa låtit mig ta realen den gången, att jag fortfarande var Förändringsobenägen och att jag sannolikt skulle svepas med i nästa våg.
Träden har slagit ut, det är försommar. Jag cyklar efter den välkända finnmarksvägen, det är söndag, fåglarna kvittrar och långt borta hör jag kyrkklockorna. Detta är min egen andakt.
Jag ser inte en människa och jag går inte in till någon. Blommorna prunkar i dikeskanten och myrorna stretar på, tvärs över vägen.
Hon vägde ingenting där hon vilade i min famn, Svea, då, innan ambulansen kom. Och det enda hon brydde sig om var tranorna, att de hade kommit, att allt åter skulle börja om på nytt.
Gräs spirar på uppfarten.
Postlådan hänger på en skruv.
Ingen rör sig bakom gardinen och krukväxterna är borta.
När jag kommer till Mattilaberget är det för sista gången. Som små rutor i de stora skogsvidderna syns de gamla finnställena. Skogen ger och skogen tar. Snart ska stenarna i de stora rösena vid de gamla lindorna åter döljas under mossa och mull och björksly och gran ska återta åkrarna. Bostadshus och uthus ska bli fritidshus. Eller förfalla. Långsamt sjunka ihop tills en storm slutligen sliter bort takplåtarna från de ruttnande pärt-taken inunder. Och sedan går det fort.
Över fyrahundra år av kamp och mänskligt liv är till ända.
–
