Fjärran är den tid när ungdomsproblemen skylldes på dansbanorna. Nuförtiden är åsikten snarare den motsatta. Om ungdomen blott lärde sig dansa skulle de hålla sig undan gator och torg, alkohol och droger. Allt sådant skulle motas i grind om de små livet lärde sig foxtrot och tango för att inte tala om bugg. Bugg är ju så roligt och billigare än att gå på gym.
Men barn gör ju inte som man säger utan som man gör. Alltså börjar vi dansa, jag och min strävsamme make, först på kurs. Det finns en sak till som vi vill uppnå nämligen, detta att kunna semestra i den egna trakten, vara turist hemmavid och se allt med den utifrån kommandes ögon. Och om man bor i Malung – vad är då mera naturligt än att ge sig ut i vimlet under vecka tjugonio. Då går nämligen Dansbandsveckan av stapeln!
Men för att komma så långt måste man först komma i form. Under en hel oskuldsfull vinter sliter vi därför golv i Bystugan medan ungdomen likt outgrundliga buddastatyer ligger orörliga framför tv:n. Kommer tid kommer råd. Vi vet att den på nöjesbegivenheter svältfödda malungsungdomen brukar stiga upp ur sofforna just vecka tjugonio då hela kommunen är på fötter. Malung invaderas då av trettiotusen besökare så att gatubilden blir närmast exotisk. Till exempel kan det vara svårt att få parkeringsplats för sin bil! Affärerna får slut på grillkol! Ändå är de dagliga scenframträdandena liksom gatuförsäljningen och de guidade utflykterna blott ouvertyrer och andliga tapas inför de övningar som senare skall avnjutas på kvällen. Ty då börjar dansen på fyra stora banor så att man kan kryssa mellan favoriterna: Fernandez, Arvingarna, Flamingokvintetten och Lasse Stefanz med flera.
Tala om dansbaneelände – trots att banorna byggts ut verkar de aldrig räcka till. Här gäller att trängas, ja tränga sig fram. Och nu ska äntligen vinterns idoghet ge utdelning! Och emedan allt är så jämlikt så behöver man ju inte ens vänta, det är bara att knacka lätt på någons axel och fråga: får jag lov? Och det får man ju så klart. Man är ju nykter och kammad och ler till och med. För man är förväntansfull – vill visa att man kan. Tror man. Tills det visar sig att karln inte kan mitt fysiska språk! Fotarbete liksom skruvar, snurrar och turer har uppenbarligen sina lokala syntaxer beroende på varifrån man kommer. Den här dialekten känner jag inte till. Och han inte min.
Med hettande kinder tackar jag för mig efter en enda låt. Mitt offer ser skamlöst lättad ut. Efter att ha hittat självförtroendet vid fotknölarna gör jag en ny tjurrusning, mot en försvarslös mattläggare från Sveg. Det blir åter fel. Fel håll och fel piruett så att jag plötsligt har snurrat iväg och befinner mig helt allena i trängseln!
Äntligen bjuds jag upp – av en vars skjorta jag strukit.Tilltufsade styr vi ut på erotikens ocean. Men nu är vi glada, och otroligt dansanta. Tror jag det, efter en hel vinters pulsande genom snöstormen till bystugan för att bjuda upp. Och nu är vi fullärda.
Experter på att dansa med varandra.
–
