TACKTAL STIG SJÖDINPRISET 10 OKTOBER 2004 ABF-HUSET STOCKHOLM
Tack.
Jag är naturligtvis överväldigad. Jag vet inte vad jag ska säga – och jag har över trettio minuter på mig!
Som tur är fick jag veta om den här ärofyllda utmärkelsen i förväg. Jag har därför förberett ett litet tal. Ett tacktal.
Det är många jag ska tacka.
När jag tänkte igenom vilka det är så blev jag väldigt glad. Jag har ju en relation till allihop.
Tack Marita Ulvskog. Jag har träffat dig en gång tidigare – vi satt och frös på samma bänk för ett par somrar sedan då du var i Malung och såg Skinnarspelet, detta i din egenskap av kulturminister. Nu har du degraderats till partisekreterare – jag kan inte tänka mig något finare än att ha ansvaret för ett lands kultur nämligen – men eftersom du verkar glad och nöjd så får jag väl önska dig lycka till!
Tack ABF. Dig har jag mycket annat också att tacka för. Du har gett mig olika uppdrag genom åren. Bland annat skrev jag Eld i berget för Långban gruvby på uppdrag av dig liksom Lusten finns – Gråten är borta, pjäsen om Deje. För att inte nämna alla författarframträdanden du varit med och arrangerat och finansierat.
Tack Runö folkhögskola. Vi har ännu inte haft den äran. Men jag har haft äran på andra folkrörelseägda folkhögskolor, mest Brunnsviks folkhögskola, som nästan blivit mitt andra hem. Där har jag föreläst för folkbildarna en gång om året, där har jag suttit och skrivit i ett par omgångar – utbyte av tjänster – och där ska jag om några veckor åter delta i det återkommande seminariet Boken på arbetsplatsen.
Tack Stig Sjödinsällskapet. Till Stig Sjödin har jag en varm relation. Jag fick till och med träffa honom en gång när jag var en ung och osäker debutant medan han satt där och berättade historier tillsammans med Karl Rune Nordqvist – två härliga gentlemän som generöst bjöd på sig själva och sina erfarenheter.
Och Stig Sjödins sista diktsamling, Läkebok, nedresa recenserade jag på en helsida i Kommunalarbetaren. Jag skrev då bland annat att ”Stig Sjödin ger ovärderliga färdbeskrivningar” och ”här skimrar några av de vackraste kärleksdikter jag läst”.
För ett par år sedan hade jag dessutom äran att stå här på Stig Sjödindagen och lägga ut texten om Stig Sjödins arbetsmiljöskildringar – och mina egna!
Tack Kommunal! I din tidning har jag medverkat flera gånger, med krönikor och recensioner och en gång skrev jag faktiskt nästan hela tidningen, det var nummer 30 1987, jag hade fått uppdraget att göra ett litterärt reportage om tillståndet i min fosterstad Göteborg. Då skrev jag bland annat: ”Älskade Göteborg – jag närmar mig dig som en trolös dotter. Mina känslor för dig är komplicerade – vad hade jag varit utan dig/…/ . Det sägs att samhället inte tänker. Jag vet att det är sant. Du tänker inte. Men känner du ingenting heller?”
Tack Metall! Din avdelning 41 tillhörde jag i tio år och tidningen har jag haft i trettio. Också till dig är mina känslor komplicerade. Varför kastade du ut mej när jag äntligen hade blivit författare? Varför ville du inte ha mina nya färdigheter och varför ställde du inte några krav på mig när man äntligen kunde använda mig till mer än att betala in kontingenten?
Tack Skogs- och träfacket! Till dig är känslorna å andra inte alls komplicerade. Jag har ju inte varit medlem hos dej, det är med dom närmaste man bråkar så där. Bara medverkat någon gång i Sia, bara växt upp bland dina medlemmar, bara skrivit om träförädlingen – pappersindustrin – i en roman, en pjäs, i noveller och kåserier.
Tack LO där jag som sagt ingått i det stora kollektivet! Vars kongress jag var med på ett hörn i för ungefär femton år sedan och vars tidning jag värdesätter mycket.
Slutligen: tack alla ni som sitter här idag, som kommit för att dela denna glädjens dag med mig.
Beröringspunkterna är som sagt många och det är lika bra att jag tar upp Metall direkt. Metall upp för rakning. Vad menar jag med att blev utkastad? Vad då författare?
Jag ska förklara.
När jag efter tio år slutade på Calor Celsius – där jag då arbetade – så fick jag efter en tid en liten, liten oansenlig lapp från Metall fyrtiettan. Där stod det bara att medlemskapet hade upphört.
Men jag hade inte begärt mitt utträde? Jag ville vara kvar. När jag ringde och klagade fick jag svaret att jag var ju inte metallare längre, eller hur? Det fanns ingen arbetsgivare från vars löneutbetalning till mig fackföreningsavgiften kunde dras, inte sant? Jag gick inte till jobbet, jag jobbade inte med svetsning längre, visst var det väl så? Jag var inte metallarbetare. Då kunde jag väl inte längre vara med i Metall heller? Tänk om alla skulle göra så? Skulle jag sedan komma och begära a-kassa kanske när det där romanskrivandet inte bar sig? Hallå!
Jag svarade att jag på inga villkor någonsin tänkte begära a-kassa hur uselt skrivandet än ginge men jag ville ändå liksom vara med. Ingå. För jag ansåg mig vara en resurs nämligen.
Då blev det tyst i andra änden – en stum häpnad. Eller en sorts skonsamhet, inte värt att försöka föra ett logiskt resonemang med den där människan längre. Samtalet rann ut i sanden.
Och för all del. Jag hade svårt att formulera vad jag var ute efter och det var därför inte alls konstigt att den stackars människan där på expeditionen hade ännu svårare än jag själv att förstå vad jag var ute efter.
Det var en kultursyn, jag var ute efter! Kulturen som vapen i en fackliga kampen, varken mer eller mindre. Jag insåg att jag hade kunnat användas av min fackförening. Samtidigt kändes det förmätet att hävda en sådan sak. Vem var jag att påstå att jag höll så höga kvalitetskrav litterärt så att det dög för en så stor och ärevördig organisation som Metall?
Så såg jag det.
Jag hade också börjat gnagas av en oro. Att man oavsett kvalité inte alls hade velat haft mina litterära tjänster, man förstod helt enkelt inte vad jag menade. Jag tänkte begära a-kassa när inspirationen tog slut, eller? Jag säger bara hallå, jag med.
Det där lilla papperet från Metall fyrtiettan gjorde mig ledsen. Avsked på grått papper. Jag hade tusen gånger hellre haft en arg fackombudsman på dörren som hade skällt ut mig för att jag skrev dikter om kärlek istället för att gestalta metallarbetarnas anonyma hjältedåd. Ungefär så.
Men mitt fack verkade tycka att jag nu skulle lämna denna planhalva och istället ge mig ut på den så kallade parnassen.
Det var bara det att jag inte hittade där och inte alls passade in. Särskilt välkommen var jag ju inte heller, konkurrensen är stundtals stenhård. Solidaritet finns förvisso, Författarförbundet har gjort mycket för mig – liksom svensk kulturpolitik över huvud taget – författarpenningen och biblioteksersättningen utan vilken jag inte hade blivit författare, inte klarat mig i detta lilla språkområde.
Men jag hittade inte till paranassen och kände mig vilsen.
Mentalt var jag hemma i Metall. Jag skrev tre renodlade metallarbetarromaner, Hjärtstocken, Samnanger och Facklorna, en pjäs – Vi lever vi lever som spelades här på Scala 1987 – och många noveller, dikter, kåserier, alltihop direkt upp ur järnfilsspånen, svetsröken låg tät över boksidorna.
Men sedan gick år. Jag kom längre och längre ifrån mitt ämne. Jag började skriva om annat. Jag hade kommit till den punkt jag visste skulle komma förr eller senare. Jag visste det redan den gången det där papperet kom från metallfyrtioettan.
Jag visste det då och jag har vetat det hela tiden att det är lätt att skriva sig bort från sitt ursprung. Hur den mekanismen ser ut ska jag inte gå in närmare på, jag tror att alla inser ändå. Ensam ute på det hala och stundtals med allt ljus på sig, sedan i långa perioder i skrivarlyans tysta dunkel men framförallt ensamheten för att inte säga utsattheten. Man talar – och skriver – av vad hjärtat är fullt.
Av vad är då hjärtat fullt?
Ja, jag kan säga att jag ännu inte lyckats skriva mig förbi det där omedelbara, det som står där rakt framför mig och som jag inte kan komma runt. Jag måste skriva mig igenom det. Sedan ska jag resa till Florens och bli en riktig författare.
Men det är som att gå i fjällen och bestiga en höjd. Så fort man tycker att man nått den där toppen så visar det sig bara att det fanns en annan, en till. Så det är bara till att fortsätta att gå.
Men det har inte varit och är inte tråkigt. Inte en sekund.
Ett stort privilegium är det att med olika litterära redskap arbeta sig fram i tillvaron.
Ämnena står upp där, framför mig, en skog av imperativ ta mej ta mej så att de skymmer sikten för varandra.
Ämnen finns det sannerligen, när man har ögon att se med och öron att höra med. I den mån de inte har trillat av alltså.
Det är sättet att angripa dessa motiv som är den stora utmaningen. Benämna, påpeka, påstå kan man ju alltid göra men litteratur är något annat, är gestaltning och tänkom-leken i full gång.
Jag tänkte till exempel: tänk om det skulle bli så som Folke Fridells Rivar-Bom ville ha det? Tänk om man verkligen finge vara med och dela och bestämma? Så tänkte jag och såg mig om i verkstaden.
Sedan gick det några år och sedan utlyste Kulturrådet tillsammans med Fria Proteatern en tävling om ”bästa pjäs med motiv från arbetslivet”.
Det blev Vi lever vi lever. Titeln påminner en aning om Dario Fos Vi betalar inte vi betalar inte och komedin för att inte säga farsen var också den genre jag egentligen ville placera min pjäs i.
”Om vi finge vara med och dela och bestämma” – situationen vore ju skrattretande. Men ganska vacker. Fast framförallt humoristisk.
Vi lever vi lever handlar om ett gäng överblivna varvsarbetare som startar eget, som blir sina egna direktörer, där alla måste vara med och bestämma. Eller om dom rent av är socialister, en del av dom hävdar detta. Ty inte ens detta kan dom komma överens om.
Samtidigt måste man ju leverera x antal svetsade stålrör, man måste ut på en oljerigg och reparera, man måste ut på resjobb, man får hugga i marginalerna och montera och svetsa det kan man och övertiderna är gigantiska. Men allt det där andra då?
Efter ett tag är allt som förr, alla lutar sig mot den forne basen som man till och med kallar för basen, situationen är absurd.
Men vid Farsans svarv – ja farsan är verkligen farsa, till basen – är en råttbur placerad och inne i den ett marsvin. Forskningsprojekt pågår om hur svarvens ohörliga ljud påverkar innerörat. En forskare dyker med jämna mellanrum upp.
Sedan ska innerörat ska dissekeras, då blir Farsan rädd. Tills han inser att det är marsvinet som ska dissekeras, då blir han förtvivlad. Amanda som marsvinet heter försvinner under mystiska omständigheter. Basen får skämmas. Han försöker förklara för den där forskaren:
BASEN:
Han är bra Farsan. Gamla stammen. Inte mycket för nymodigheter.
När en annan var bas på riktigt med gul overall och tusen spänn mer än dom andra i månan var det inte nådigt ibland ska jag säga. Dom var ju mina kollegor men Farsan skulle inte krusa utan sjöng ut sitt hjärtas mening och sen fick man sitta där på baskontoret och slicka i sej skiten.
Ingen hade man att beklaga sej för heller… Farsan var ju emot och morsan var inte insatt och kollegerna skulle man hålla färgen för.
Till sist var jag aldrig på baskontoret… .
Ja huvudkonflikten i den här pjäsen går tvärs igenom basen. Och på julafton. Vem är det som är sist kvar i verkstan om inte basen så klart.
Och så ringer hustrun!
BASEN:
…äsch, det går att värma – jag värmer den själv…
…
Ja, jag vet… . Tror du jag vill vara här på julafton!
…
Dom fixar inte det, det är bara jag som…
…
Vill?! Tror du jag vill ha det så här? Jag är väl den sista som kan välja. Jag får bara finna mej. Nu sitter Gaparn och Taxi och skålar, belåtna med sej själva för att dom är klara med tanken. Resten skiter dom i. Det kan jag ta. Jag som alltid befinner mej här! Jag som är så dum att jag känner nåt så gammalmodigt som ansvar!
…
Klart jag snackar som en bas, jag är ju för fan en bas…
…
Jag svär så mycket jag vill. Jag är så jävla trött på dom här idioterna så det anar du inte. Det är Basen hit och Basen dit om allting från att beställa svetstråd till att läsa innantill på ritningen, jag är som nån sorts jävla överguru som ska välsigna allting innan dom vågar göra det. Dom är så förbannat osäkra så fort det inte gäller att montera en fläns eller svetsa fast en avstickare
och dom bara håller med, vad jag än säger. Vad är det här för gäng – träskallar hela bunten!
…
Ja. Jo. Visserligen…
…
Ja. nej, du har rätt.
…
Nej, så menade jag det inte. Jag är bara för trött. Dom är mina bästa vänner, faktiskt. Skickliga yrkesarbetare… jag är bara så jävla trött… och där borta sitter du som jag är gift med…
Men Basen är inte sist kvar denna julafton, fast det vet han inte om, detta är före mobiltelefonernas tid och han känner inte till att två av kollegorna har blivit fast högt uppe på en kokartopp på ett pappersbruk där dom gjort ett reparationsjobb. Dom har ingenting annat att göra än att vänta på hjälp. Det är kallt och stjärnhimlen gnistrar tätt ovanför dem och Lappen blir plötsligt öppen för sin kompis:
LAPPEN:
…Inatt hade jag en dröm… .
Det var natt, smällkallt, mitt i vintern. På en strand… .
Jag låste dörren noga efter mej, en sliten trädörr till ett nedsläckt hus. Därinnanför sov mina barn. Det var därför jag var tvungen att låsa så noga. Jag skulle fara ifrån dom på en lång, lång resa… . Vi befann oss i fiendeland men för barnen var det ingen omedelbar fara. Jag var däremot efterspanad och måste fly. Denna natt skulle jag hämtas upp av mina egna… .
Egentligen var det inte fiendeland heller. Jag tror vi var ockuperade… .
Jag gick ner till stranden. Av havet. Det var islagt. Ingen måne, bara stjärnor men inifrån isen kom liksom ett dovt, rosa ljus som färgade hela landskapet.
Jag gick ut på isen. Långt borta vid horisonten skymtade jag siluetterna av fartyg, där var öppet vatten. Men jag visste inte vilka fartyg som tillhörde oss och vilka som var fientliga. Det enda jag visste var att våra egna skulle hämta upp mej i natt för att jag skulle kunna fortsätta operera från utsidan.
Jag gick sakta rätt ut från land. Nerifrån isen sjöng det, så vackert och kusligt att jag aldrig hört maken till musik… .
Jag gick rakt ut.
Jag väntade på mina egna. Men det kunde lika gärna vara fienden som hann fram först. Jag visste så lite. Jag gick längre och längre ut. Det var otroligt vackert med det rosa ljuset inifrån isen men jag förstod att den efterhand blev allt tunnare.
Ibland stannade jag och lyssnade. Tystnaden var liksom levande, den gick att ta på. Jag måste vara beredd på allt… , också på att isen skulle brista… och då fick jag inte skrika… dom fick inte ta mej… om jag så måste drunkna… .
Man har drömmar, men så djupt under ytan finns dessa drömmar att man själv inte har riktig reda på dem. Som någon uttrycker saken:
Säg vart tog alla vackra drömmar vägen och var kommer alla rostiga gamla rörbitar ifrån?
Vi lever vi lever går mot sin obönhörliga final när den där forskaren lockar basen med ett renare, intressantare, karriärmöjligare och betydligt bättre betalt jobb. Samtidigt hoppar en av killarna av för ett fett kontrakt ute på Nordsjön.
Hela kollektivet hotas – hur ska det gå, hur ska det gå?
Ja det vet vi faktiskt inte ännu.
Fast pjäsen, den slutar lyckligt.
Jag hade debuterat som dramatiker med en beställd pjäs för tv kallad Tårar vinner inga krig men blivit så illa åtgången av en demonisk regissör och en tafflig dramaturg att jag lovat mig själv att aldrig mer.
Men så kom den där dramatikertävlingen. Jag skrev på skoj, i smyg, erkände inte ens för mig själv förrän pjäsen var nästan klar. Jag vann. Och var åter på banan.
Vi lever vi lever hade premiär 1987 och 1989 dök Dyk – som pjäsen heter – upp på Örebro länsteater. Dyk utspelar sig inuti en tryckkammare för djuphavsdykare ute på Nordsjön och är ett tryckkammarspel i ordets verkliga bemärkelse.
Dyk gjorde lycka och sedan dess har jag fortsatt att varva romanskrivandet med dramatiken. Då behöver man liksom inte någon återhämtningsfas – man återhämtar sig i det nya uttryckssättet. Det är helt enkelt befriande att skriva dramatik efter en uttömmande roman. Och vice versa. Efter att enbart skrivit scenanvisningar och repliker är det förlösande att vara sin egen regissör, rollbesättare, belysningsmästare och inspicient. I romanen är man suverän.
Dyk var för övrigt en förstudie till romanen Offshore från 1991 samt ännu mer kanske till Ytspänning från 1999.
Det här blev mycket om Metall.
Vid närmare eftertanke skulle jag inte klara av att ha en arg metallombudsman på dörren – jag skulle sparka bakut och göra precis tvärtom hans propåer. Jag skulle drabbas av skaparångest och skrivkramp och aldrig mer skulle skärbrännarens vackra gnistregn stiga upp ur min text.
Kommunal ligger mitt hjärta nära numera. Jag ser dig varje dag i din röda kommunbil och jag tänker att där åker min roman, där fortsätter den, där fortsätter Tvångströjan. Min åttionioåriga faster får sina ben lindade av mina romanfigurer varje dag. Och den fjortonde september i år hade gymnasiet friluftsdag på fjället och gissa vad som hände? Det var älgjakt! Precis som i min roman. Fast det inte borde varit det. Det var älgjakt igen – jag fattar inte att verkligheten vågar vara då där – överväldigande. Så där för mycket. Att den aldrig går att överträffa i fiktionens form utan att den alltid ska vara värst.
Så som det ser ut borde det räcka med att gå ut i verkligheten för att få sin dos av spänning och av händelser. Men det räcker inte. Även om jag som författare måste underdriva för att bli trodd så vet jag att vi behöver leka med verkligheten, uppfinna den igen, hitta på den. Vi behöver iscensätta dramer som vi har kontroll över, i fiktionens form.
Jag ska be att få avrunda detta försök till djupt känt tack med att återknyta till Stig Sjödin.
Han trivdes ju bäst bland blommorna.
Men varav hjärtat var fullt… han kunde aldrig komma runt sin ivrigt viftande imperativ-klass – ta mej ta mej! Åren på Sandvikens järnverk.
Stig Sjödins livssyn var ljus. I Hjärtats heta smedja uttryckte han det sålunda:
”Det är genom att beskriva kärleken
som vi gör rädslan maktlös”
och i något annat sammanhang beskriver han kärleken som motsatsen till döden. Döden är rädslan, förstelnandet, det stillatigande och passiva.
Kärleken har många nyanser till exempel solidaritet, kamratskap, medkänsla, hjälpsamhet, inlevelseförmåga, självuppoffring, generositet.
Allt detta är oköpbart.
Allt detta gör oss till hela och kämpande människor.
Tack för mig!
–
