Tacktal Moapriset 23 november 1990:
BRANDLILJAN SOM VÄXTE UPP I HIMLEN
Om Maria Sandel är vår första kvinnliga arbetarförfattare så är Moa Martinson den största och mest namnkunniga. Hon ensam är så stor att man lätt får för sig att litteraturen vimlar av kvinnliga diktare. Men tyvärr, Moa är det lysande undantaget från den trista regeln som säger att arbetarkäringar inte skriver.
Moa debuterade sent. Vid 43 års ålder utkom hennes första bok, Kvinnor och äppelträd tätt följd av Sallys söner. Sedan fortsatte det så där, varje år en ny bok, i tjugo års tid.
Hur kunde detta vara möjligt? Moa hade ju levt ett hårt liv och borde vara stukad och trött? Som barn förde hon en ambulerande tillvaro på grund av moderns och sedermera styvfaderns olika arbetsplatser.
Styvfadern var stilig, men opålitlig och han söp. Tyvärr upprepade sig historien och som tjugoåring satt Moa själv fast i samma soppa med en supig karl och magen i vädret. I rask takt födde hon fem söner samtidigt som hon med nöden som uppfinnare tog sig fram med kaffeförsäljning, fiske och annat, livfullt beskrivet i Bettyböckerna Den osynlige älskaren, Du är den enda med flera.
Sedan hände en del saker i Moas liv som kunde ha knäckt vem som helst. Två av barnen drunknade. Två år därefter sprängde hennes man sig till döds.
Fast då hade Moa redan börjat skriva, ja långt dessförinnan faktiskt. Jag tänker mig att skrivandet var räddningen, att hennes fortsatta författarskap fungerade som läkedom och ventil för sorgen utan att för den skull bära dess prägel.
Ty Moas författarskap hyllar livet.
Det började med en insändare till tidningen Arbetaren. Hur det slutade vet vi: Sallyböckerna, Miatrilogin Mor gifter sig, Kyrkbröllop, Kungens rosor, de historiska romanerna från Östergötland, och flera.
Det började med en insändare och slutade inte förrän denna brandlilja hade vuxit nästan ända upp i himlen.
Varför?
En del vill kanske skylla på Harry Martinson men den förklaringen håller inte. Han hade säkert en förlösande inverkan på hennes författarskap men hon var på gång långt tidigare. Han bekräftade bara vad hon säkert redan anade. Att hon kunde, att hon var bra, att hon dög.
I detta ser jag det verkligt unika hos Moa Martinson. Hennes sällan svikande SJÄLVKÄNSLA. Hur många skrivande arbetarkvinnor, eller inte skrivande för den delen, delar hon DEN med? Hon svänger sig inte, hon ber inte om ursäkt och hon slår inte ner blicken. Hon förminskar inte sig själv utan säger det hon vill ha sagt med näven i bordet om så krävs. Hon är stark.
Men hon är också vek.
Vekheten behöver hon för att kunna skapa, styrkan för att våga göra det.
En annan nyckel bör den MUNTLIGA TRADITIONEN ha varit. Berättelserna fanns där redan, det var ”bara” att föra pennan.
Vad gör vi den dag den muntliga traditionen är död? Tv och andra medier har ersatt skymningskurandet vid köksbordet där historierna förut kröp fram. Vi blir serverade fantasi och underhållning envägs, och behöver inte anstränga oss själva. Historierna, slipade och berikade i generationer, faller i glömska. Var kommer morgondagens litteratur ifrån? Kommer vi någonsin att återse en Selma Lagerlöf, en Moa Martinson, en Sara Lidman, utan en utvecklad muntlig tradition?
Ja, Moa var unik i sin oräddhet. Ändå var hon tydligen inget snille när det gällde den rent tekniska sidan av skrivandet. Hon hade svårigheter med stavning och satsbyggnad och enligt Ivar Lo Johanssons Tröskeln kunde hon egentligen inte skriva!
Detta är förvisso att spetsa till saken men jag vill ändå fästa uppmärksamheten på att hon kan ha haft luckor i sitt kunnande vad gällde satslära, samt att stavning inte var hennes starkaste gren. Detta för att komma åt en utbredd myt. När jag träffar berättarbegåvningar, människor som varit med om ett som annat och som äger gåvan och förmåga att berätta detta, så brukar jag uppmana dem att skriva ner det de nyss så livfullt förmedlade.
Då kommer det ofelbart: ett generat skratt, ett ifrågasättande av mina förståndsgåvor samt en skamsen bekännelse att man inte kan. Det skulle aldrig gå. Ty man har svårt med stavning. Och punkt och kommatecken var inprickade med en ilsken rödpenna när man gick i skolan. Berättarbegåvningen är putz weg så snart man konfronteras med det vita arket och i hjärnan är det blankt.
Berättandet är en färskvara. Bevarandet av detsamma tillhör andra, de som kan.
Men Moa Martinson bevisar två saker, nämligen att det viktigaste när man skriver är att man har något att berätta. Det är fundamentet i allt litterärt skapande.
Och på sätt och vis bevisar hennes författarskap en sak till – att man egentligen inte behöver kunna skriva för att kunna skriva. Inte när det gäller berättandet, inte när det gäller konsten.
Själva skrivandet lär man sig så småningom. Berättargåvan däremot, den har man med sig, vare sig man har gjort sig förtjänt av den eller ej.
Att erhålla Moapriset är en verkligt stor ära!
Tack för mig!
