TACKTAL, IVAR LO-DAGEN 23 FEBRUARI 1994, POLSTJÄRNAN, STOCKHOLM
Käre Ivar Lo.
Min mamma beundrade dig mycket, liksom dina romanfigurer, för henne var ni en och densamme. I övrigt var hon brinnande feminist utan att veta om det men av egna bittra erfarenheter.
Jag var kanske bara tolv, tretton år när hon fick mig att läsa Gårdfarihandlaren. Den handlade bland annat om hur du hade nasat dig upp till våra trakter och jag minns att hon särskilt uppskattade berättelsen om din natt i hönshuset.
Du hade blivit erbjuden sängplats inomhus, hos den ensamstående kvinnan. Men av höga och ädla motiv valde du hönshuset för att inte chikanera henne.
Det blev en natt med galande tuppar som betäckte sina hönor vilka sket på dig och du frös ohyggligt efter ett ofrivilligt dopp i Västerdalälven och inte mer än en hönsskit att du det var värd!
Och nästa morgon, mötte du en karl på gårdsplan. Han knäppte sina byxor. Du insåg med ens att han fått den kärleksnatt som egentligen varit förbehållen dig.
Mamma var nyskild och arg. Fattig var hon också och allt var pappas fel enligt henne. Och han skulle minsann aldrig ha avstått, som du, på grund av några ädla motiv! Diska kunde han inte heller och knappt koka potatis och visste han ens vilket datum Aino var född på? Nej det visste han inte och inte vilket år heller.
Min mor hatade och svor och jag blev så grundligt feministiskt uppfostrad – dessa till leda upprepade anekdoter om pappas, och alla karlars, ofullkomlighet – att jag sprang långa vägar när Grupp 8 dök upp i slutet av sextitalet.
Man ska ha hunnit bli över fyrti för att kunna erkänna att dessa min ungdoms rödstrumpor utförde ett gott förarbete! Det hackas på barnomsorg och föräldraförsäkring men jag kan bara konstatera att i inget annat land skulle jag beretts möjlighet att skriva både pjäser och romaner medan barnen varit små.
Men min stackars mamma, hon var djupt olycklig och frustrerad hon i sin relation till män. Hon drömde nog om en karl som dig Ivar Lo, en sådan som hon ansåg att du var. En man att utbyta tankar med, någon som såg också till hennes själ och som inte bara spanade in hennes häck.
Men, en dylik man dök aldrig upp bland nasarna och skogsarbetarna som brukade bo i vårt Resanderum och mamma dog tidigt, uppäten av bitterhet och ekonomiska bekymmer. I arv lämnade hon sin samlade livsvisdom; karlar är skit och att ha barn är skit.
Det var ju trevligt att höra när man själv var själva olyckan så att säga.
Som mor betraktad var mamma kanske inget föredöme men en sak lärde hon mig; regelbundna biblioteksbesök är viktigare än regelbunden tandborstning!
Löständerna glappade medan hon berättade om Moas Sally så att jag trodde att det rörde sig om en personlig bekant. Och Eyvind Johnssons böcker älskade hon! När jag som vuxen såg Jan Troells film Här du ditt liv så tyckte jag att jag varit med om alltsammans förut. Det var för att hon så livfullt pratat om böckerna.
Din bok Stockholmaren fick henne att skratta. Vi låg i samma rum och ibland vaknade jag av att hon låg och skrattade så att sängen hoppade. Den där Ivar Lo, sa hon, han är allt en riktig spjuver han. Ta och läs honom! Ett fönster var litteraturen. Mitt i all röran var litteraturen ett fönster för oss bägge två. Vi bråkade om allt men där var vi rörande eniga.
När jag knappt trettioårig själv börjat skriva var du åter där Ivar Lo. Att skriva var inte lätt, ångestladdat var det men också förfärande ofta tråkigt, rent ut sagt. När jag var ledig hade jag egentligen hellre velat sitta och sticka och lyssna på radio. Men jag hade ju mitt ärende, som du så vackert brukar uttrycka saken.
Jag skrev då för hand och jag skrev om och sedan skrev jag rent på maskin och sedan klippte och klistrade och x-ade jag över och Tippex var ingen dum uppfinning men till sist tyckte jag att jag inte visste vad som var upp och ner och vad höll jag egentligen på med?
Då läste jag Passionssviten. Berättarlusten! Javisst ja, så var det ju! Tack Ivar Lo!
Sedan höll jag mig flott med hjälp av dina böcker flera år framåt. Jag läste dem i mångt och mycket för att bli inspirerad! Det finns något ytterligt generöst i dina texter, fabuleringslusten lyser om språk och ämnesval. Att du inte utestänger utan tar med, att jag som läsare svarar, skrattar, kommenterar, säger emot.
Då, när jag började skriva, hade jag ett pubertalt förhållningssätt till dig Ivar Lo. Jag betraktade dig som ofelbar och med svar på de flesta frågor. Jag är glad att det inte längre är så. Idoldyrkan är sällan bra vare sig för idolen eller hans beundrare. Jag fantiserade om att en gång få träffa dig Ivar Lo, en gång när jag var värdig, fast det skulle jag väl aldrig bli.
Nu står jag här och du är död och jag har fått ditt personliga pris. Jag känner mig inte mer värdig nu än du gjorde den där gången i hönshuset. Men, det var ju en felbedömning så man kan ju hoppas på detsamma!
Dina böcker är givetvis det största arvet efter dig. De är också på något sätt dina arvingar. Deras ansikten ändrar sig långsamt. Varje gång man läser dem är tilltalet lite förändrat. Därför att läsaren, och tiden, är förändrade.
Du beskrev själv hur du vaktade ditt manus likt en mor vaktar sitt barn. Dina manus var ditt största bekymmer och dina största glädjeämnen. De handlade till synes alla om dig själv men ändå är du en gåta och jag känner dig inte fast jag väl läst det mesta av det du skrivit.
Att i det personliga söka det generaliserbara, är en av de lärdomar du delade med dig av.
Jag har familj, man och barn. Barnen är våra allra största glädjeämnen.
Jag har manuskript också, både sådana som blivit publicerade och sådana som är i vardande. De är måhända mina näst största våndor och glädjeämnen. Sådan är min prioriteringsordning.
Finge jag inte skriva skulle jag jobba med något annat. Kanske som svetsare eller hemvårdare eller i värsta fall socialarbetare. Men aldrig vagabondera och svälta och leva för konsten. Det är inte min stil. Det är få kvinnors stil. Som förälder måste man tänka praktiskt och inte bara på sig själv. Betyder det att man gör mindre brinnande litteratur? Du svarar själv att det är den mindre jagupptagna författartypen som har framtiden för sig. Du bannlyser synen på författaren som geni och du menar att endast i syftet livets förbättring kan litteraturen motiveras.
Att vara författare är enligt min mening ett privilegium. De nackdelar yrket medför ifråga om ensamhet, otrygghet med mera väger lätt mot hur dystert det skulle vara att inte alls få skriva och bli publicerad.
Min mor maldes ner av sin egen kraft, som i brist på uttrycksmöjligheter blev destruktiv. Hon såg upp till dig Ivar Lo och Moa, Eyvind Johnson och Jan Fridegård fast hon kunde ha varit en av er själv. Ty hon kunde både berätta och också skriva fast hon bara hade sex år i folkskola.
Men det räcker inte med talang!
Nej det räcker inte med begåvning och att man har något att berätta och det räcker inte ens med att man är illandes envis.
Moa var unik, inte i första hand för att hon debuterade som fyrtiotre-åring, hade fött fem barn, mistat två av dem och så vidare.
Utan för att hon ägde SJÄLVKÄNSLA. En i kvinnosammanhang verklig raritet. Ungefär som att hitta rimfrost i Sahara. Det förekommer men det är sällsynt, förbannat sällsynt!
Kanske hade Moa också lite tur i starten? Det hade i varje fall jag. Den första novell jag skickade in blev nämligen publicerad, det var i Metallarbetaren. Den andra jag skickade in blev också publicerad, det var i Fib Kulturfront. Sedan kom jag tidigt i kontakt med Ordfront där den dåvarande redaktören Tom Carlsson hjälpte mig att få ordning på debutboken. Tur alltså! Inte fasen hade jag haft självkänsla och ork att skriva flera refuserade romaner eller ens noveller. Nej jag hade naturligtvis trott på expertisen, att jag inte kunde skriva, och därmed hade jag satt mig tillrätta med min stickning och tänkt att det är min roll i livet.
Med den ökande självrespekten kommer kvinnorna att stå för en större andel av böckerna. Jag vet det. Jag träffar dem varje gång jag t.ex. besöker en folkhögskola eller en skrivarcirkel. Ty en mor är inte längre BARA EN MOR och de till synes barnlösa mans-kollektivens tid är till ända.
Aldrig tidigare har så många kvinnor varit ute i förvärvslivet och aldrig tidigare har så många män kämpat FÖR sina faderskap! Därvidlag känns Lars Hård och Inga Lena Larssons Vide ung väldigt avlägsna, tack och lov.
Statarsystemet är borta. Industrijobben blir färre och mer kvalificerade. Tiden flyger och ny skyar syns nu på vår himmel, vi undrar vad som händer?
Som linser i verkligheten är böckerna, man kan kika in i den fiktiva världen och med ens se allt som det är, klart.
Dina böcker fungerar på det sättet Ivar Lo. De inspirerar också till fortsatt färgsättning av den litterära kartans vita fläckar. De områden där de flesta människor lever och dör, arbetar, älskar och föder upp nya generationer.
Tack!
–
