TACKTAL, FACKFÖRENINGSRÖRELSENS IVAR LO-PRIS, UTDELAT PÅ BRUNNSVIKS FOLKHÖGSKOLA DEN 23 FEBRUARI 2006
Ivar Lo var snäll. Jag är rätt säker på att han skulle ha tyckt det var okej att jag fick fackförbundsrörelsens Ivar Lo-pris.
Ja han var snäll. Jag sände honom min formmässigt mest misslyckade roman, min tredje bok, Samnanger och hans svar löd som följer:
”Stockholm den 4 januari 1984, Bastugatan 21.
Kära Aino Trosell.
Tack för din bok Samnanger. Jag hoppas att inte flyttningen till Värmland gör att du helt hamnar i sagornas värld. Din variant av Bortbytingen är dock på sätt och vis bättre än Selmas. Jag vill följa med vad du gör och välkomnar dig åter till en kärvare miljö.
Vännen
Ivar Lo – Johansson”
Vännen? Den enda kontakt vi hade haft tidigare var ett gratulationsbrev jag skrivit till honom på hans 80-årsdag, på det svarade han den 8 mars 1981 sålunda:
”Kära Aino Trosell. I virrvarret med alla breven som kom på en gång uppmärksammade jag inte ditt, och jag vet inte ens om jag skrivit ett formellt tack eller inte. Så kom jag att läsa det och undrade vem som kunde skriva ett sådant brev. Det vet jag fortfarande inte men det är nog jag som ska tacka dig. /Ivar Lo – Johansson.”
Jag minns inte vad jag hade skrivit till honom men säkert något överspänt. På den tiden trodde jag fortfarande att riktiga författare var av en annan art som kunde trolla fram kaniner ur rockärmarna så där som jag tyckte han gjorde.
Detta var hela vår kontakt. Och han hade så ordentligt redan tackat med ett tryckt kort, vilket han tydligen hade glömt. Så för säkerhets skull fick jag ett tack en gång till. För ett brev! Han var då ingen diva. Och Samnangerboken avfärdade han alltså inte trots att den bär alla nybörjarfelen, den insprängda bortbytingsskrönan hyllar han ju till och med. Han ville verkligen uppmuntra och stödja.
De korta breven är skrivna på små lappar och med ojämn skrivmaskinstext, jag kan riktigt se honom framför mig hur han sitter där och plitar fast jag aldrig såg honom i levande livet.
I dag skulle han ha blivit hundrafem år.
Det är en stor ära att av fackföreningsrörelsen tilldelas dess Ivar Lo-pris och jag tackar, och är så glad, också att beslutet är enigt.
Äran förpliktigar.
Priset innefattar även en stor summa pengar, också dessa är förpliktigande.
Vad är lämpligare än att de får gå in i något projekt i vardande, något nytt och oprövat?
Varför inte en film?
Filmen fascinerade Ivar Lo och åtminstone två av hans böcker blev också filmatiserade nämligen Kungsgatan och Bara en mor. Bilden över huvud taget låg Ivar Lo nära, märk fotoböckerna från zigenarnas liv – som man uttryckte sig då – och från ålderdomssverige. Samt hans stora konstintresse. Bilden var viktig för Ivar Lo.
Och även när han enbart använde orden var han filmisk, människornas inre landskap tecknas i första hand genom yttre, konkreta bilder helt i linje med författarens konstnärliga credo som var klarhet utan förenkling och att styra uppmärksamheten genom att visa snarare än att påstå.
Ivar Lo skrev sina filmer själv tillsammans med regissören och att detta inte var helt problemfritt skymtar i dom lakoniska uppgifter som framkommer i Svenska Filminstitutets filmdatabas.
Manusframtagningen av Bara en mor fick skjutas upp flera år eftersom författaren tydligen vägrade gå med på några genvägar.
Citat:
” Är villkoret att det skall ruckas på sanningen och realismen, så får det vara med filmen. Jag kommer aldrig att tillåta en falsk och fadd skildring.”
enligt ett samtida tidningsreferat.
När filmen Bara en mor så småningom blev färdig kom den att visas i flera länder och i Sveriges Television sammanlagt sju gånger, senast 2001.
Halstarrigheten hade kanske varit nödvändig? Den ständiga konflikten mellan författaren och regissören – två visioner, två tolkningar, två egon. Men att det bara kan finnas en berättare?
Det är ingen tillfällighet att författaren mer än en gång valt att gå hela vägen själv. Jag kände Lars Molin en smula och han berättade för mig om njuggheten hos redan etablerade filmregissörer som gjorde att han bestämde sig för att göra rubbet alldeles själv. Han var från början vägingenjör och med ingenjörsmässig grundlighet satte han sig in i regi och klippning. Sedan hör det ju till saken att han hade en massa fantastiska historier också, att berätta på detta speciella sätt.
Kanske blir det inget. Men varför skulle jag ändå inte våga berätta det här för er?
Vissa historier lämpar sig bäst för film. En bild säger ibland mer än tusen ord. Hur gick det till att välla innan svetsandet ännu var vanligt? Att man nitade ihop fartygsplåt kan man föreställa sig men hur exakt gick det där vällandet till? Några sekunders film att jämföra med, säg, tio sidor icke så lätt text.
Det uppväxandet släktet är mest bekväma med bilder. Bilden hör framtiden till. Och: nej, jag planerar inte någon långfilm om varven. I varje fall inte inom överskådlig tid. Men det finns väl annat.
Det är extremt svårt och tufft och ekonomiskt vansinnigt att göra en film. Vi får se. Orsa kompani lovar ingenting bestämt!
Men jag ska i alla fall ha försökt. Jag ska i alla fall ha bejakat min dröm. Även om det kommer att dröja.
Och jag vet att Ivar Lo skulle ha tyckt om det.
Ivar Lo var ingen oäven kvinnoskildrare. Att alls bli sedd genom en manlig författare fascinerar och stärker om än där kan finnas viss idealisering.
Min egen mest uttalade kvinnoskildring finns i min senaste roman En gränslös kärlekshistoria – min egen kvinnohistoria i fem generationer. Självbiografisk, dokumentär, mikrohistoriskt men framförallt en roman – jag ska be att få avsluta med att läsa ett stycke:
”Här i gränstrakterna har det alltid funnit mer som förenat än som skilt oss åt. Överheten har varit långt borta och banden över gränsen är uråldriga. Det var närmare till Norge än till Karlstad eller Falun för att inte tala om Stockholm, som var en annan värld.
Jag har hela tiden velat komma ifrån kvinnolinjen, den där pinsamma rännilen västerut och norrut. Men författarskapet har tvingat mig tillbaka. Jag har inte tillåtits rymma, har inte fått slänga den där ryggsäcken, tilläts inte glömma fast jag ville.
Jag tänkte att tid skulle gå.
Tid har gått. Men istället för att blekna stiger bilderna starkare än någonsin fram, jag vaknar slutkörd efter nätter fyllda med öden och drömmar.
Så nu ska det ur mig. Så att det äntligen blir tyst.
Den där skammen, den handlar ju framförallt om sex. Det där som allestädes beskrivs, besjungs, förtalas när det inte förtigs. Som om det vore en kraft oberoende av den mylla den stiger fram ur. Mylla förresten, öken snarare. Eller permanent permafrost.
För knappt en generation sedan innebar varje erotiskt möte en potentiell möjlighet till befruktning. Före mödra- och förlossningsvård värt namnet var detta även ett potentiellt dödshot oräknat de hot som lurade rent socialt ifall civilstånden inte var godtagbara. Stora konsekvenser för ett litet felsteg, eller med moderna termer; bejakandet av sina behov.
Denna skräck har funnits i alla tider. Har detta inte alls påverkat oss? Har detta inte präglat oss, ända in i själens innersta skrymsle och rent av själva arvsmassan?
Den där spirande kraften som omedelbart klubbas ner med det universella begreppet Hora. Den obändiga kraften som genast med en gång solkas av sitt uttryck, frikopplas ifrån den helhet den är en del av, känslan. Smutsen som måste kastas in i maskineriet för att få kontroll. Och det var i mångt och mycket kvinnorna som angav tonen.”
Än en gång: ett varmt tack för ära och pengar!
Jag ska försöka att förvalta allt detta väl!
–
